Vännen Gunnars dödsdag. Två år redan gått sedan han, åttiosju år gammal, lämnade jordelivet. Allra sista gången vi träffades "IRL", som di modärna säger, var i ett regnigt Rom sent om hösten 2016.
Min sista höst som löneslav i den statliga disciplineringsinstitutionen högskolan. En arbetsplats som hade sjunkit allt djupare ned i ett okritiskt, ideologiskt värdegrundsträsk med för personal och studenter fördummande effekter. Med andra ord en lättnad få lämna den.
Vi bodde på Hotel Sirenetta med härligt nostalgisk 50-talskänsla i Ostia utanför Rom. I resan ingick att uppsöka platsen på stranden där poeten och regissören, det italienska offentliga samtalets enfant terrible Pier Paolo Pasolini lurades in i ett bakhåll och mördades bestialiskt 1975.
Minns att det var billigt, kostade endast en spottstyver, ta det ruffiga tåget in till Rom. Vi var hembjudna till Gunnar och Marianne i deras rymliga våning högt upp med utsikt åt alla väderstreck. Husen i kvarteret uppförda under Benito Mussolini.
I ett av dem en berömd balkongscen ur en Fellinifilm med "Sofia med låren", som vi grabbar sa, och Marcello Mastroianni. (I en dokumentär om Anita Ekberg avslöjade hon att han var stupfull när scenen i Fontana di Trevi spelades in för La Dolce Vita.)
Jag hade med i bagaget min nyutgivna bok, Orkanens öga. En prosalyrisk text med fokus på Pasolini som jag påbörjade redan på 80-talet. Under årens lopp inte kunde släppa. Boken skulle med dedikation föräras Gunnar och Marianne. (Han läste och kommenterade den.)
Som av en händelse var Marianne bekant med en gammal man som i sin barndom känt Pasolini. Vi fick träffa honom, han bodde inte långt från vårt värdpar.
Det kändes stort att via Marianne, jag kunde av språkskäl inte tala direkt med mannen, höra om hur Pier Paolo var som person.
Och se svartvita fotografier från Rom strax efter kriget. Dagen efter sökte vi med mobilkamerorna redo upp en adress där Pasolini bott.
Gunnar var trött. Avslöjade att hans intellektuella krafter börjat sina. Men att han tidigt varje morgon klev upp för att skriva. Innan Marianne vaknat. Han frågade hur det gick för mig. Jag berättade om ett tämligen lugnt liv. Gunnar, pillemarisk blick: "Du har väl inte blivit för snäll?"
Från och med mitten på 90-talet hade vi sporadisk kontakt. Förutom att vi sände varandra böcker vi skrivit var och en på sitt håll. Träffades första gången i samband med ett direktsänt debattprogram i SVT, ämnet arbetsmarknad och arbetslöshet.
Varje gång vi pratade med varandra var han inspirerande och uppmuntrande. Alltid "på hugget" som man sa förr. Skrattade sprudlande gott åt sina egna polemiska utfall.
Många bland det korrektas perukstockar i Sverige tyckte illa om honom. Stämplade honom. Kände inte honom. Läste inte honom. Tyckte väl inte de behövde.
Nu är även Jan Myrdal borta. Före honom Lars Gustafsson. Ännu tidigare Stolpe. En efter en bland intellektuella som gjorde verklig skillnad. Det blir så tyst och tomt, så satans förbannat tråkigt utan dessa de färgstarka ordens män.
Jag saknar dig, Gunnar!
Bild: eFolket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar