Bild på bild läggs dokumenterande ut på Facebook och Instagram. Han är själv med på så gott som alla, tar selfies. Hjälpsändningar till Ukraina i eget, väl begagnat transportfordon. Värmeelement och annat som lindrar och underlättar för de utsatta och behövande.
Varför blir jag misstänksam, får för mig att andra motiv än de oegennyttiga styr min bekant?
Dåligt samvete hos mig att jag inte gör någonting för det drabbade landet på andra sidan havet? Tv-inslagen från ett sönderbombat Ukraina, urblåsta bostäder och framgrävda döda, är nästan förlamande. Krigets ofattbara grymhet. Människors lidande.
Och så de omfattande vapensändningarna där EU (läs Nato) är aggressivt pådrivande, den svenska regeringen hänger lydigt och lojalt på. Kan de annat än förlänga kriget och lidandet?
Som att sitta på parkett slå på tv:n och få vansinnet på näthinnan. Jag minns Göran Sonnevis dikter under Vietnamkriget. Hur de, om än inte sällan abstrakta och svårtillgängliga, levandegjorde vad som pågick långt därborta.
Det har väl sagts om just det kriget att det var det första massmedialt direkt förmedlade. (Själv tänker jag, rätt eller orätt, spanska inbördeskriget.) Kritiska reportrar på plats, undersökande journalistik bortom Pentagons verkligheten friserande propaganda.
Rapporteringen från Ukraina, svenska korrespondenter närvarande, tycks mig för det mesta ensidig och partisk.
December 1980, rejält kallt och ymnig snö som faller. I Polen har den fria fackföreningsrörelsen Solidarinosc ledare fängslats av Jaruzelski och hans militärer, en statskupp genomförts och undantagstillstånd införts.
På Sociologen i Uppsala finns kamrater på flykt från sitt hemland. Jag engagerar mig tillsammans med dem i solidaritet med Solidarnosc.
På Forumtorget mitt i Uppsala håller vi i den bistra kylan solidaritetsmöten med insamling av pengar. Apeller. Jag gör om texten jag fått i min hand att läsa upp med direktiv inte lägga till något, vrider om den i känslomässig riktning mot fångarnas familjer.
Juletid och människors hjärtan klappar varma. Det prasslar och skramlar i de snabbt fulla bössorna. När julen är över prasslar och skramlar det betydligt mindre.
Numera inte mycket till praktisk solidaritet från Ekstrands sida. Pengar skänkes varje månad till Frälsningsarmén. Hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset undvikes efter ha förstått att de höga funktionärerna är minst sagt välavlönade.
Kanske inte borde avhålla från att ge pengar, vad vet jag.
Norska filmen Gulltransporten Viaplay har trollbundit mig två gånger. Om hur landets guldreserv, trots fallande bomber och framryckande tyskar, räddas undan samma tyskar efter invasionen 9 april 1940.
En heroisk insats av vanliga norrmän och kvinnor, banktjänstemän och fiskare. Med de ockuperande soldaterna i hälarna. I sista stund lyckas man skeppa iväg guldet till England.
Som krigsfilm betraktad mycket bra och spännande. Fri från krigsromantik och våldsspekulation, based on true events, nära följande dem. Författaren Nordahl Grieg, dödades 1943 när hans plan sköts ned över Berlin, spelade modigt en ledande roll med vapen i hand.
Undra på att norrmännen älskar sitt land, vårdar det kollektiva minnet! Varför i hela friden ska vi med i Nato och ge upp vårt nationella oberoende? Försvara nationen och känslan för den! Varen svenska! För att citera Per Albin Hansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar