Min framlidna syster fyllde fyra samma år som andra världskriget bröt ut. Jag hörde henne aldrig tala om kriget, hur hon upplevde det som litet barn. Min likaså framlidne far, född 1903, gick vakt i Hemvärnets uniform. Minns inte detaljerna runt det. Vad som mer exakt vaktades.
Men minns att jag som barn - långt efter krigsslutet - med fasa fantiserade om flygplan med hakkors målade på vingarna som hotfullt strök över mitt fredliga Sandviken.
Genom att falla undan för Naziyskland, med sverigevännen Hermann Göring ("der Dicke" som han kallades i hemlandet) i en ledande position, förskonades vi från invasion. Vi har från och till fått våra gliringar om vår obefläckade "neutralitet" av våra norska grannar. Med all rätt.
Jag förstår mer än väl deras starka fosterlandskärlek. De bjöd ju ockupanterna aktivt motstånd. Stod upp, alla norska kvinnor och män sammanbindande, modigt för sin nation. Beredda att stupa för den. (Filmen "Den 12:e mannen", 2017, tar oss till Norge och de modiga.)
Länge hade jag för mig att danskarna, detta småborgerlighetens ärkefolk som älskar att hygge sig, bara böjde sig under tyskarna, servilt tillhandahöll smör och fløde. Men det är inte riktigt sant.
Längst ned i Sønderjylland tog man faktiskt till vapen 9 april 1940, det tappra men mot den tyska övermakten underlägsna motståndet krossades. (Skildrat i filmen "Invasionen av Danmark", 2015.)
Sedan dröjde det innan motståndsrörelsen kom igång med sabotage av fabriker och järnvägar. (Se gärna filmen "Hvidstengruppen" från 2012. Även "Flamman och citronen", 2008. Båda verklighetsbaserade.)
De danskar som var mer än samarbetsvilliga, tyskarna behjälpliga på olika sätt, utgör ett känsligt kapitel. Inte populärt beröra. I en av sina böcker, jag tror det var "Kartritarna" (1992) fick P O Enquists avslöjanden helgonglorian att trilla av kommunisten Aksel Larsen.
På tv:n bilder varje dag från Ukraina med ryska drönare och människor som flyr hals över huvud ner i skyddsrum och tunnelbanestationer. Sönderbombade hus. Döda på marken. Svårt att se.
Att skicka mer vapen, för att tillfredsställa Biden, stoppar inte människors lidande. Förhandla, för guds skull!
Och så alla dessa enögda, propagandan förmedlande, tyckare som paraderar i tv-rutan. Varför bjuds inte den kunnige Stefan Lindgren (fotot) in som nyanserande röst? (Mannen bakom sajterna 8 dagar och Nyhetsbanken.)
Betraktas han, avfärdande, som Putinvän? Någon man inte behöver lyssna till? Han repar och stör den påbjudna versionen av vad som sker på andra sidan havet. Ännu mer varför. Bakgrunden till Rysslands invasion.
Och det vill man, till skillnad från mig och några andra som värjer oss mot propagandan, inte höra.
Han (krigshetsaren och Nato-vännen Patrik Oksanen går i taket blott man nämner hans namn) och Knut Lindelöf (www.lindelof.nu), en annan tänkande nyanserare i offentligheten, drunknar i samtyckets retoriska terror.
Och proxykriget, som det kallats, fortsätter in på det nya året. Med nytt lidande och nya döda. Jag anar inget slut på det.
Foto: Folket i Bild
Vissa minns Bent Faurschou-Hviid (i film). Verkade vara någon som inte tackade för örfilar eller hade kuvad hund med viftande svans som ideal.
SvaraRadera