Hemskt, vad tjock han blivit!

 

Jag har förstått att "polisprofessorn", som han benämnes, Leif GW Persson är en populär, för att inte säga folkkär figur ute i de kylslagna och mörklagda stugorna där tvättmaskiner används sent om natten. 

Han har spelat huvudrollen i ett återkommande tv-program med inriktning mot brott. Och lockat många tittare. Brott drar som inget annat, inte för inte ständigt nya polisserier på betalkanalerna. 

Härommorgonen dök Persson, glasögonen uppskjutna i håret, upp i TV4:s Nyhetsmorgon - jag orkar inte längre med den flamsande  Morgonstudion i SVT1, tyvärr en massa reklaminslag i TV4 - för att kommentera turerna runt Kling och Klang, jag menar Löfving och Spaarf. 

Den senare numera nationellt känd för sitt uttryck "privat men ytlig relation" som satt myror i huvudet på uttolkare. Nuppade de eller inte, undrar Nisse i Hökarängen. Må så vara med den saken. Det häftar värre saker vid denna uppenbara skandal i högsta polisledningen. 

När jag får veta att hon var den överlägset minst kompetenta vid tillsättandet av tjänsten hon fick av Löfving, minns jag osökt min forna högskola. Och funderar, mer generellt, på vad dessa tillsättningar berättar om mygel och därmed statsapparatens kvalitet. Forna statsråd som Strandhäll icke att förglömma.

Ständiga tillsättningar på min högskola med folk som saknade tillräcklig kompetens för sitt uppdrag. Som när en "kommunikationschef", internt utan extern utlysning, tillsattes (hög lön, förstås). Var han, tidigare kollega till mig, bra på något så inte var det att kommunicera. "Smusselchef" varit mer passande som titel, en riktigt myglare.

Ofta hittades det på nya beteckningar, "personalspecialist" till exempel, för att "HR-chefen" ("personalchef" försvann för länge sedan) skulle kunna höja lönerna markant på lojal personal. Utan att personen ifråga kompetensutvecklat sig. Samma tjänst med samma innehåll, ny beteckning. Betydligt högre lön. 

Kanske borde jag drivit en idé att döpa om mina kolleger till "undervisningsspecialister"? Därmed fått upp akademikerlönerna - som ur ett internationellt perspektiv är pinsamt låga - markant.

Som facklig representant för SACO stretade jag emot med en dåres envishet, blev med tiden en fullfjädrad specialist (!) på att skriva reservationer efter idiotiskt fattade beslut. "Tutan" tillämpades, facket kunde inget göra förutom att reservera sig. Mest för syns skull.

GW är härligt ouppfostrad i rutan, avbryter programledarna mitt i en mening, kastar sig ut i långa tirader på ett oakademiskt, lättillgängligt sätt. Jag fattar att han blivit populär. Han är ett unikum i det offentliga samtalets ankdam. 

Tror kloke vännen Lars Ragnar skrivit en bok om detta, får nog ta och läsa den.

Men snälla GW, vad med hälsa och vikt? Du flöt ut i stolen. Rejäl kagge. Jag vet vad salig mor förskräckt skulle utbrustit: "Hemskt, vad tjock han blivit!" 

Nå, hellre en tjock, eget och fritt tänkande "polisprofessor" - påminner i sin apparation om Astrid Lindgrens Karlsson på taket - än en mager kriminolog som den makten tjänande, den kriminella verkligheten mystifierande, Sarnecki.