Innan det är för sent

Rafael och hans far Jörn Donner bestämmer sig för att skriva varandra och publicera brevväxlingen. (Innan du försvinner, 2018) Rafael vill lära känna sin far. Bortom den publika, mytomspunna bilden, såväl i Finland som i Sverige, av fadern. Innan det är för sent. (Donner dog 2020.)

Ett befriande projekt! För dem båda i första hand - men även för läsaren. Löftesrikt såtillvida att det visar att det går att nå fram till varandra, förälder och barn förmår göra det. Men det är sannerligen inte enkelt eller smärtfritt. Igenkänning infinner sig genast hos undertecknad.

Förutom att boken återuppväcker djup saknad efter min far, gick bort 1971, är det sorgligt att höra Jörn Donner vittna om en stark tomhetskänsla. Döden närmar sig, utan att låta sig hejdas. Krämpor har bosatt sig i hans åldrade lekamen. 

Bitterheten är oförblommerad. Men utan poserande pretentioner. Självutlämnande från Donner, men inte påträngande. Det är en gammal och trött Jörn Donner som adresserar sonen född 1990. 

Parallellt läser jag om - kändes som om det var dags att göra det för att muntra upp mig - den oförliknelige rabulisten Per Meurling. (Marxism och humanism, 1936) Snacka om befriande, härlig läsning! Det är polemiskt. Uppkäftigt. Oförskämt. 

Stilen! Den icke välkammade och återhållna. Engagerad, stundtals flammande. Jag njuter. Rena mäster Strindberg från och till. 

Inget för den goda smakens mesar, alla räddhågade opportunister, hovnarrar eller högdragna esteter. 

Blundar och minns som det var igår. Musiktemplet Valhalla, uppfört av bolaget 1908 med spännande arkitektur, i Sandviken. Tidigt 60-tal. Kan det ha varit skoldans? På scenen en stockholmsgrupp vid namn Hep Stars. Okända. Röda polotröjor. Svarta skinnvästar. 

Sångaren puckelryggig. Sammetslen röst. Rockigt blir det så huset gungar och skakar. Farmer John. Cadillac. Så fort tillfället bjuds skaffar jag mig Hep Stars skivor utgivna på Olga Records. På omslaget till en av dem lutar de sig nonchigt mot en äkta Cadillac. 

Kunde det bli coolare? Inte i mina tonårsögon. 

Häromdagen lämnade Sven Hedlund scenen. Via Värnamo lasarett. (Källa: Expressen) För gott. 

"Ännu en", skriver jag till C,  min kompis ända sedan 60-talet och gitarrist i vårt band Two Good Reasons. (Se gärna Rock 'n' Roll Magazine nr 8/2022.) När är det vår tur? Vi är ju också fyrtiotalister som Svenne. Han några år äldre. 

Riktat till mig själv och alla andra: Lev! För satan, lev! Innan det är för sent. Sjung med: "Yea, Cadillac ...Woah Cadillac!"

Foto: (c) Niklas Sandström (Aftonbladet)