Vill Du bli tjugofemöresprofessor?

Vid högskolan (från början en lärarhögskola med en för en sådan extremt pedagogiskt orienterad organisationskultur som länge klamrade sig kvar i väggarna) i min hemstad utnämns det återkommande nya professorer. 

Från den ekonomiska institutionen, som jag själv tillhörde, känner jag igen ett namn. 

Mannen var min student en gång i tiden. Utan att göra något större väsen av sig. Ingen vars intellektuella styrka jag imponerades av. Till skillnad från flera av hans studiekamrater. Ett professorsämne? Definitivt ingenting som tydde på det.

I varje fall inte efter vad jag och de flesta (?) inom den akademiska världen lägger in i begreppet "professor".

Den mannen professor? Nja, rättare sagt "befordringsprofessor". Högskolorna, inte bara den i min hemstad, har rätt att utse sådana. Och det har gått inflation i utnämningarna. Var och varannan kan förses med den flotta titeln. Ett belöningssystem bortom traditionella meriteringskrav. 

Du kan även befordras till "universitetslektor", utan att uppfylla traditionella krav. Till exempel om du varit flitig i samverkan med "omvärlden", förr hette det "tredje uppgiften" och som ålades högskolorna. Vad nu detta har med vetenskaplighet att göra. 

Jag minns att det förklenande sades "dricka kaffe och äta smörgås med avnämarna". Det var "tredje uppgiften", det. Med "avnämare" avsågs kommunalpampar och näringslivsdirektörer.

Mannen jag kan identifiera skulle aldrig, det är min övertygelse, kunna bli professor vid ett "riktigt" universitet, typ Uppsala eller Lund. Han är vad som borde kallas en "tjugofemöresprofessor" vid en regional högskola. 

Han befordras bortom hård konkurrens. Annars det vanliga och som det bör vara när professorer tillsätts - sker efter utlysning av tjänsten. Detta är, naturligtvis, en kvalitetsfråga.

En tjugofemöresdocent kan den ekonomiska institutionen redan stoltsera, för att vara sarkastisk, med. 

Efter ett sakkunnighetsutlåtande som var så svagt att man rodnade när man läste det. Det luktade mygel och vänskapskorruption. Den sakkunnige kunde heller inte låta bli att inskjuta, att endast vid en högskola med svaga forskningstraditioner var docentutnämningen möjlig.

Har människan, och högskolans ledning, ingen skam i kroppen? Men kanske det spelade in att det var en kvinna, särskilda genuskriterier skall tillämpas. Kvinnor skall särbehandlas. Genus framför kompetens. 

Hur det är med etnicitet är mig obekant, men skulle inte förvåna mig. Det har ju slagits fast i centralmaktens boningar att landet numera är "mångkulturellt". I linje med detta torde det räcka med att tillhöra en minoritet för att komma ifråga. 

Som vid polishögskolorna. Med (ö)känt resultat när det gäller intagningen av nya elever. De särbehandlade sökande klarar inte ens minimikrav.

Mer än en gång har det varnats, av professorn (!) i Lund Mats Alvesson och andra initierade, för att vi, genom den pågående dekvalificeringen, får en uppdelning i A- och B-högskolor. Lägre krav ställs vid B-högskolorna. 

Ur det perspektivet borde högskolorna vara försiktiga med dessa professorsutnämningar. Om man är rädd om sitt anseende.

Men högskolorna verkar inte bry sig. Det viktiga för ledningarna att få fram så många professorer som möjligt. Titeln i sig räcker för att man ska vara nöjd. Statistiken förbättras.

Men vad man "glömmer", eller medvetet bortser ifrån, är att man ingår i ett nationellt, även internationellt, akademiskt sammanhang. Det kan inte vara några speciella undantagsregler som gäller för högskolan. 

Konstateras kan hursomhelst att detta med befordringsprofessorer är ett galopperande oskick. 

Begreppet professor devalveras. (https://www.svd.se/a/QzAdQ/forskare-sverige-har-alltfor-manga-professorer)