Rätt att göra uppror, men ge fan i bordsbenen!

Torbjörn Säfve dokumenterade "rebellrörelsen" i Sverige. (Den initierade boken, utgiven 1971 på Författarförlaget, gömmer sig någonstans i mina hyllor.) En marginaliserad liten vänstersekt som saknade all politisk betydelse, en fluga gör som bekant ingen sommar. 

En dylik, isolerad ökenvandringssituation befrämjar det inre organisationsarbetet, driver det i en fullkomligt galen riktning. Det hör till den olyckligsaliga sakens natur.

Agnarna skall skiljas från vetet, de rättrogna från renegaterna. Ingen möda må lämnas därhän. Jag tror inte att man iscensatte en regelrätt avrättning av otrogna, i sann stalinistisk eller maoistisk anda. Men planer fanns faktiskt i Upsala på en dylik. 

Det förvånar mig att en fritänkare och friskus som Säfve, med en inkännande bok om den egensinnige konstnären Ivan Aguéli i verkslistan (valfrändskap?), så kunde tappa huvudet. Tidens berusande anda? Om man nu, ansvarsbefriande, skall skylla på den.

Förre kulturchefen på Gefle Dagblad, Björn Widegren, och jag var inne på att söka upp Säfve, göra ett reportage om den mångsidige författaren. Då hade jag kunnat spörja mannen från Jukkasjärvi om hans villfarelser. Men det blev av olika orsaker aldrig av.

Gudarna skall veta att han inte var ensam bland de politiskt nyfrälsta. Och de som lät skägget växa illrött i 68-yran vill inte gärna bli påminda om sin ungdoms tro. Numera välbeställda höjdare inom mediebranschen, eller bankdirektörer. 

Robert Aschberg ett av namnen. Klas Eklund ett annat. Uppräkningen kunde fortsätta ett bra tag. 

Glömska påbjuden, om de inte envetet ägnat sig åt att, likt medeltida flagellanter, ikläda sig säck och aska, fördöma och håna det forna engagemanget så fort de bara kan. 

Jag syftar på Göran Skytte i Malmö. All respekt man förvärvat för honom som grävande journalist, om än en ohöljt självbeundrande sådan, förskingrade han genom sitt ömkliga agerande. 

Sedan flera år har Marx ersatts av Gud för Skytte. Kanske har han funnit frid. Hittat hem.

Man kan, som ekonomen Kurt Wickman, göra en total helomvändning. Från hängiven stalinist till nyliberal marknadsfundamentalist. Efter att ha "vaknat upp" under en bjudresa till Nordkorea. Hej, vad det kan gå undan i backarna! 

Jag frestades aldrig bli vare sig rebell eller bokstavsvänster. Min uppväxt bland metallarbetare i Sandviken förhindrade det. Jag insåg tidigt reformernas betydelse. Och svensk arbetarklass har, med undantag från enstaka nedslag i det förra seklet, aldrig varit revolutionär. 

Något som gamla ärrare i Göteborg och tidningen Proletären vägrar inse. Med viss ömhet må dessa de sista entusiasterna betraktas. 

Vännen Lars Ragnar brukar beteckna mig "radikalpessimist". Jag skulle snarare sätta "realist" på visitkortet. Kanske samma sak. Försöka se den bistra verkligheten som den är. Ideologiska skygglapparna kastade.

Outgrundliga äro tankens vägar. Varför i himlens namn, nu låter jag som Skytte, ploppade Säfve upp denna regniga januaridag? Jo, plötsligt mindes jag, be mig inte förklara varför, under morgonkaffet bergsprängarens son som radikaliserades å det grövsta. 

En dag när Anton, fadern, kom hem efter jobbet hade han sågat av benen på soffbordet. Längden signalerade enligt honom småborgerlighet. Fadern sprängde sig själv i luften efter ett cancerbesked, sonens öde är mig obekant. 

Det är rätt att göra uppror, men ge fan i bordsbenen!