Homo semester

Efter en innehållstät berlinvistelse med anknytning till Freie Universität, från parkett beskådandes den centraleuropeiska, dystra utvecklingen med stigande arbetslöshet och samhällsnedbrytande tendenser, skrev jag min första bok om medborgarlön.

Det skall tillstås att jag, med min uppväxt i den järnhårda socialdemokratins Sandviken, var djupt präglad av tänkesättet "man skall göra rätt för sig". Den som icke arbetar skall heller icke äta. Flinkt arbete leder snarast till vilan på en bonad i föräldrahemmet.

Välskrivande sociologen Johan Asplund använde termen "tankefigurer " för dylika tänkesätt. Svåra att komma åt, seglar undermedvetet och färgar oss. Det krävs nästan en kris, individuell eller samhällelig, för att de skall uppenbaras och krackelera. 

Ett annat tänkande bli plötsligt möjligt. Kanske direkt omvälvande. "Tänk, om det kunde vara så!"

Och det var väl något åt det hållet som hände med mig i Berlin hösten 1993. En kris i mitt ingrodda tänkande om samhälle och liv. Det krackelerade. Men som feel good-föreläsarna brukar säga: kris betyder också möjlighet. 

Jag var förtrogen med idén om en medborgarlön (andra kallar det "basinkomst", inte jag). På svensk botten hade Gunnar Adler-Karlsson förfäktat idén, kritiserat den fulla sysselsättningens tankefigur, hamnat på kollision med S. Han som varit "deras" uppburne ekonom.

Danska kamrater odlade visionen, framförallt vännen Erik Christensen i Aalborg som jag varje år träffade. Och jag hade förstås läst Det kommunistiska manifestet om ett samhälle med fria medborgare. Ännu mer Marx svärson Paul Lafargues uppfriskande Rätten till lättja.

Väl hemkommen från Berlin var jag inbjuden gästföreläsa på ett friskvårdspedagogiskt program (numera nedlagt) på Högskolan i Gävle. Fram till paus gick det minst sagt trögt, ingenting hände. Studenterna och jag lika omotiverade. Under pauskaffet flög fan i mig. 

Improviserande och totalt oförberett presenterade jag efter paus idén om en medborgarlön, en ovillkorlig ekonomisk grundtrygghet. I mina ögon en problemlösande och befriande reform. I skissens grova form serverade jag mitt auditorium den.

Då vaknade studenterna, helvetet brakade loss: "Ska man få betalt för att INTE arbeta?!" Jag översköljdes med invändningar. Stämningen upprörd. "Vi har väl aldrig hört på maken, sådana stollerier!" I kör: "Det skulle ALDRIG gå!"

Till slut hukade den stackars föreläsaren bakom katedern, viftade med vit flagg och vädjade med svag stämma: "Men vi kan väl leka med tanken i alla fall?"

Efteråt föddes idén skriva en bok, utveckla argumenten för en generell medborgarlön. Det blev Den befriade tiden. Om arbete och medborgarlön (1994). Inspirerad av den tyske filosofen Ernst Bloch löd titeln först Den välsignade ledigheten. 

Det tyckte inte förläggaren på Korpen, Gert Nilson, boken kunde heta. Och han bestämde.

Nå, det var dit jag ville komma, for som vanligt vilse i associationer: Jag älskar att vara ledig! Njuter skamlöst. Vara arbetsbefriad. Kunna flanera existentiellt, "gå vilse" som Rebecca Solnit kallade sin muntra bok. Finna ro under skyarna. 

Jag är en typisk homo semester. Låter konstigt, jag hör det. Men ni hajar säkert vad jag menar. Och, viktigt vårda sinnet i mörk orostid. Hur annars orka i denna rysliga samtid?

Bild: Adlibris