Inte jag, inte!

Det måste vara tredje, kanske till och med fjärde gången jag ser Spionen som kom in från kylan (1965). Lika gastkramande varje gång. Bygger på en bok av John Le Carré med egen erfarenhet från spionernas hemliga värld. 

Richard Burton fullkomligt lysande som den luggslitne, försupne agenten Alec Leamas. I en scen håller han en monolog för en kvinna, medlem i brittiska kommunistpartiet, efter att ha fått frågan från henne om vad som driver honom. Krasst svarar han "egenyttan". 

Sedan en tirad om att spioner sysslar inte med vad som är sant eller falskt, rätt eller orätt. Poängen blir ändå, som jag fattar den, att de är mycket medvetna om vad de gör. Förskönar inte. Ett smutsigt hantverk som någon måste göra. Till och med i somliga fall döda.

Osökt minns jag Björn Cederbergs film om Sascha Anderson, Förräderi (1994). Alla trodde man kunde lita på Anderson i DDR, att han var dissidenternas vän och beskyddare. En centralfigur bland systemkritiska östtyskar, närmast en idol eller ikon. 

Men det visade sig att han lämnat uppgifter till Stasi om alla dem som passerade honom. Han hade varit en så kallad IM:are (Inofficiell Medarbetare). Gömd bakom ett alias. 

Han slår upprört ifrån sig, när Cederberg konfronterar honom. Inte jag, inte! Aldrig i livet. Trots att allt avslöjats när Stasi-arkiven öppnades. Anderson hade svikit alla som hyst förtroende för honom. 

När jag några år senare besökte Cederberg i hans hem i Östberlin, berättade han att han träffat Sascha alldeles nyligen. Denne fortsatte att envist blåneka till anklagelserna. Odlade han en livslögn, bedrog han sig själv mest av alla? 

Jag läser Per-Olov Käll (https://www.lindelof.nu/inte-enbart-galen/) om forna tiders och nya tiders professorer. Det slår mig att jag alltid varit snabb att skåpa ut före detta kolleger. Opportunister, medlöpare, tigande, nyttiga idioter. 

Kraftord. Alltmedan högskolan förföll och det blev allt svårare för dem med en avvikande uppfattning. Sämre löneutveckling. Uppsägning på grund av "arbetsbrist".

Skrivit om dem som jamade med, men inte direkt konfronterat någon. Ansett det som meningslöst? Kanske skulle de säga som Sascha: Inte jag, inte!  

Det Anderson gjorde var förstås värre, eller kanske inte. Han och de före detta kollegerna tjänade systemet, handlade egennyttigt, för att citera Leamas.