Lycka till, ministern!

Den nye utbildningsministern slår på trumman, nu skall cancelkulturen som förgiftar svenska lärosäten bort: http://www.gp.se/1.90297495. Nära att jag luttrat genast skrev: den som lever får se. Kanske bättre skriva: vsb (vilket skulle bevisas).

För att knyta an till det senare och tala vetenskapsspråk: utbildningsministerns utfästelse måste empiriskt prövas. Först när den gjort det, kan vi bestämma dess meningshalt. 

Utvärdera hur det går hör till spelreglerna en sådan här gång. När skall då utvärdering ske? Hur länge skall projektet pågå? Hur läsa av om det är framgångsrikt, på rätt spår? Frågorna är många.

Hur gå tillväga? Knäckfrågan. Det framgår inte närmare av debattartikeln. Svenska universitet och högskolor ska ju stå fria från politiskt inflytande. Det understryker också ministern. (Han känns mer pålitlig än de socialdemokratiska föregångarna, vem minns för övrigt dem längre?) 

Vilket de dock inte har gjort när cancelkulturen fått fäste. 

För den hugade att reda ut: hur kunde det bli så galet att normerande ideologiska skygglappar lades över det vetenskapliga kunskapssökandet? Vad var det som egentligen hände?

Jag minns 68 när röda vindar blåste genom högskolevärlden. Olof Palme fattade galoppen och lanserade sin idé om UKAS (senare hette väl reformen PUKAS). Fasta studiegångar. Antalet terminer man kunde inneha studielån begränsades. 

Högskolorna avnämaranpassades, omvärldens inflytande ökades. Läs: näringslivet.

Att begränsa antalet terminer man kan studera har prövats på Freie Universität i Berlin (över 60 000 inskrivna, siffran osäker), med övervintrare som lufsar runt i korridorerna. Inte har man lyckats porta dessa! 

Det inneboende motståndet mot förändring är starkt, gäller säkert även cancelkulturen. Inte släpper den frivilligt sitt grepp. 

Missförstå mig inte. Jag ställer mig till hundra procent bakom utbildningsministerns ambition. Själv hann jag tack och lov undan innan högskolorna intogs av identitetsfanatiker, genusvetare, värdegrundare, rasifierare, hbtqi:are och andra. 

Jag har från och till emottagit rapporter från före detta kolleger som varit direkt skrämmande.

Ingen, säger ingen, har protesterat. Tystnadskultur har rått. Och chefsvälde att likna vid kapos i de tyska lägren. Nu tog jag i. Må så vara. Men jag känner mina pappenheimare. 

Lycka till, ministern! Det säger jag utan all ironi. Men låt gärna någon berätta hur det i realiteten skall gå till när cancelkulturen äntligen visas ut och den akademiska friheten återupprättas. Lämnas det till högskolorna själva att sköta? Tillåt mig vara tveksam.

Bild: gp.se (Stefan Berg)