Häromdagen begick jag en text om viljans makt, med en personlig koppling. Som ingång användes en bioaffisch för nazisympatisören Leni Riefenstahls dokumentär Viljans triumf.
Det dröjde inte många sekunder förrän en robot, för det var det väl, dolde bilden för alla läsare in spe med motiveringen att den stred mot "communityreglerna" på Facebook. Som ett slags PS: "Endast du kan se den."
Studerar man min text inser man att denna ingalunda på något sätt kan tolkas som ett stöd för nazismen eller Tredje riket. Tvärtom. Men texten intresserade inte censorn, robot eller inte. Bilden bröts ut och fick tala för sig själv, lösgjord från alla sammanhang och reflektioner.
En ohederlig censurering. Närmast guilt by association.
Den påkostade dokumentären har prisats som nyskapande och kunde intressera som sådan. Jag menar att det är omöjligt bortse från dess tillkomstbetingelser.
Censureringen kan ha långtgående implikationer. Om den skulle medföra att jag nästa gång, innan jag skriver något, börjar att darra på manschetterna: Kan jag verkligen formulera mig så här? Eller: vågar jag låna den här bilden?
Jag bakbinder i så fall mig själv. Skådar mig själv, med en furirblick jag aldrig tidigare haft, över axeln.
Självcensur, i förhand, efter politiska eller ideologiska beaktanden är ett gissel, saboterar det konstnärliga och intellektuella uttrycket. Ytterst skadas det offentliga samtalet om det präglas av eftergivna röster. Om anpassning och vindkänslighet blir viktigare än det kompromisslösa sökandet efter det genuina och ärliga.
Säkert skadas det skrivnas kvalitet. Med fingret i luften. Och sinnet på spänn.
Nyss läste jag Kirsten Thorups bok Intill vanvett, intill döden (2022) om 40-talets München och den totalitära samhällsatmosfär som rådde där. Det gällde att hålla tand för tunga, akta sig för att undslippa sig "farliga" ord som kunde uppfattas som indikerande "defaitism".
Ljuga i sällskap med alla andra om att Tyskland inte höll på ett förlora kriget, fast så var fallet. Något som kunde utläsas av de välregisserade rapporterna från fronten. Förutsatt att man skaffat sig tolkningsnycklar.
Lingvisten Victor Klemperer tillämpade skickligt denna genomskådandets konst. Skar med sina närläsande analyser sönder det goebbelska tungomålet.
Det räckte med att prata obetänksamt och spontant, utan att man avsåg vara samhällskritisk, i Nazityskland för att riskera liv och lem. Väggarna hade öron. Fullt med angivare. Ett samhällsklimat förgiftat av paranoia och ängslan.
Jag vill inte skynda till alltför långtgående paralleller. Men man bör även i Sverige se upp med ordvalet om man inte ska råka illa ut. Du omges av lättkränkta (kanske dessa Facebook storebrorsaktigt månar om med censurerande ingrepp) som inte tvekar att anmäla den som enligt förhärskande diskurs uppfattas som misshaglig.
Och man kan inte ens bruka det "förbjudna" för att exemplifiera. Som den föreläsare som nämnde ordet "neger" i ett pedagogiskt syfte. Hon anmäldes. Kontexten, precis som i mitt fall, bortsågs det ifrån.
Kränkningskulturen är icke reflekterande, för att inte säga direkt fördummande.
Minns bråket på Konstfack i Stockholm om lokalen "Vita havet". Studenter krävde att den skulle döpas om eftersom blotta namnet enligt dem var rasistiskt. Att som anställd motsätta sig detta, som professor Sara Kristoffersson dristade sig till, startade förföljelser.
Alldenstund affektion tränger undan argumentation. Aktivisterna känner vad som är "rätt" och "sant", slutar tänka. Följer strömmen, mobben, de mest högljudda.
Frestande skratta rått åt tokigheterna i värdegrundssamtiden. Men den fritänkare som drabbas av drev och förföljelse tvingas betala dyrt. Skrattet fastnar i halsen.
Jag försökte komma i direktkontakt med någon på Facebook, utan att lyckas. Dialog förbjuden när censur skall utövas. Men vem granskar censorn?
Bild: Adam Fredholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar