Jag inbillade mig, i min okunskap, att min bild av "skrivbordsmördaren" Adolf Eichmann var tillräckligt tydlig. Och att jag var "färdig" med honom. (Refererar för övrigt till honom i min kommande bok Infall.) Framförallt byggt på Hannah Arendts bok Den banala ondskan.
I och för sig kritiserad och omdiskuterad. Eichmann som vem som helst? Grannen? Du och jag?
Inbillningen krackelerade rejält när jag häromdagen såg den israeliskt producerade Djävulens erkännande (2022) på SVT Play. En skickligt gjord, välunderbyggd dokumentär i tre fullmatade delar.
Bilden nyanserades, problematiserades, blev med ens mångbottnad. Främst av alla turer runt omkring rättegången mot Eichmann. Inte särskilt sympatiska, om man säger så.
Inte applåderade den tämligen unga staten Israels regering rättegången mot Eichmann, efter att han kidnappats av Mossad i Argentina. Där han oansedd, nästan osynlig, levde under namnet Ricardo Klement. Efter att ha flytt till Sydamerika via den så kallade "Råttlinjen".
Misstaget han begick var att när han tog sin familj till Argentina så försågs barnen med namnet Eichmann i passen. Därmed kunde krigsförbrytaren spåras. När han förmodligen var på väg att undgå infångande och rannsakning. Utan detta misstag kanske han klarat sig.
Att jaga nazihöjdare stod nämligen allt lägre i kurs under kalla kriget med antikommunismen som första punkt på dagordningen. Även om Simon Wisenthal vägrade uppge sökandet.
Israel låg i känsliga förhandlingar med Tyskland om ett ekonomiskt stöd man var i stort behov av. För att kunna upprusta, kärnvapen ingick i planen. Förhandlingarna riskerade störas av en massmedialt starkt exponerad rättegång med inslag som kunde irritera tyskarna.
Risk förelåg också att saker skulle komma upp som med israeliska ögon helst inte borde göra det. Schackrandet med Eichmann medan deporteringar pågick. Hur vissa klarade sig från dödslägren genom detta.
Men upp hade redan kommit att en medlem av Israels regering, Rudolf Kasztner, ingick ett avtal med "Djävulen" i Ungern. Han räddade sig själv, förvisso även livet på runt 1 600 judar.
Samtidigt som 800 000 skickades till dödslägren. Eichmann trotsade mot krigsslutet en order från Himmler om att deporteringarna skulle upphöra. Himmler drömde om ett fortsatt Nazityskland efter Hitler, strävade med sin gest att blidka de allierade. Öppna för förhandling.
Kasztner, som jämförde sig själv med Oskar Schindler, sköts kallblodigt ihjäl på öppen gata utanför sin bostad. Skulle han tystas, vad visste han?
Tre högerextrema erkände. Dömdes till livstids fängelse, frigavs efter ett år. Svårt låta bli misstänka statens och säkerhetstjänstens inblandning. I dokumentären intervjuas Kasztners dotter om hur familjen utsattes för daglig förföljelse i Israel. Glåpord och bespottning.
Kasztner betraktades som en föraktlig samarbetsman med nazisterna och inget annat. Enda syfte rädda sitt eget skinn, på bekostnad av andras.
Ben-Gurion utövade påtryckningar på Israels riksåklagare Gideon Hausner att försöka förhindra att rättegången uppenbarade hemligheter som borde förbli sådana. Och inte tjänade staten Israels intressen om de offentliggjordes.
Den tyska regeringen fruktade för sin del att övervintrande nazister högt upp i statsledningen skulle avslöjas. Bland dem Konrad Adenauers närmaste man, Hans Globke.
Inblandad i framtagandet av Nürnberglagarna på 30-talet, med förödande konsekvenser för judarna i Tyskland.
Viktigt för tyskarna - vilket också utan vidare spisning framfördes av Adenauer till Ben-Gurion - att det explicit skildes på Nazityskland och det "nazibefriade" Tyskland efter kriget.
Under sin exil i Argentina intervjuades Eichmann av en nederländsk nazist, det hela bandades. På banden skrädde han inte orden om sin centrala roll i judeutrotningen. Under rättegången, däremot, slog han ifrån sig. Förminskade sig, nedtonade sitt ansvar, hävdade att han bara lytt order.
Banden dök upp först efter rätttegången sedan familjen sålt dem till en tidning. De hade varit förödande för Eichmann och hans ihärdiga försök att urskulda sig. Utskrifter fanns till hands. Men dessa kunde bara delvis användas som bevis.
Hausner kallade vittnen, överlevare. Dessa betraktades med misstro och skepsis av sina landsmän. Att de överlevt det fruktansvärda tydde på något skumt. En bröt ihop under förhöret, fördes ut medvetslös.
Eichmann dömdes till döden, avrättades. Askan efter den kremerade kroppen kastades i havet. Jag har för mig att jag läst någonstans att bärarna tappade kistan, locket flög av och Eichmann gled ur. Ett sista flyktförsök?
Djävulens erkännande avslöjar det smutsiga, realpolitiska spel som bortom offentligheten skuggade rättegången. Den instrumentella synen på skrivbordsmördaren från både Israel och Tyskland. Inte var rättvisa för offren och deras anhöriga det primära. Lämnar dålig eftersmak.
Bild på Eichmann i cellen: Getty Images
Tack för påminnelsen om programmet! Ska se det vid tillfälle.
SvaraRaderaJag har länge ansett att det är något skumt med storyn som presenterats oss. Främst med tanke på hur rättegången gick till. Advokat som undanhölls material och inte tilläts korsförhöra åklagarens vittnen m.m.
Jag såg samtliga tre delar i en följd, Mats. Kunde inte bryta. Det skumma, för att låna ditt uttryck, blir tydligt i dokumentären. Saker berättas som jag inte kände till. Fulspelet från regeringarna, den israeliska och den tyska. Påtryckningarna på riksåklagaren från Ben-Gurion. Min känsla blir att varken Israel eller Tyskland ville ha denna rättegång. Intressant nog är dokumentären en israelisk produktion.
SvaraRadera