Jag inhämtar att regeringen skall stärka civilförsvaret. Det låter nödvändigt i dessa orostider, men jag är osäker på vad det närmare innebär. Själv torde jag väl som åldring (gör ont bokstavera det) slippa undan inställelse.
Annars har jag ju i generna fars hemvärnsengagemang. Ett civilt försvar, måste det väl sägas vara. Lite gerilla över krutgubbarna. Numera alltfler krutkvinnor, om jag förstått det rätt. Osäker på rekryteringen till lottakåren. Men de kanske inte räknas till civilförsvaret?
Och mor tror jag var aktiv under andra världskriget i en föregångare till husmodersföreningen i Sandviken, där hon till slut blev ordförande. En livsmedelskommitté till försvar och hjälp för hushållets bärare i en knaper tid, kvinnorna.
Nå, frågan är vad som räknas till civilförsvaret eller icke. Jag har inte lyckats reda ut det med hjälp av bulletinerna från Rosenbad. Det är kanske som S brukar säga, "alla skall med".
En gång för många år sedan var jag civilförsvarsplacerad. Efter att ha värnpliktsvägrat, en ungdomlig försyndelse. Baserat på en minst sagt grumlig, politisk analys. Pacifist var jag ju icke. Därtill fosterlandsälskande.
Kanske främsta skälet, om jag skall vara helt ärlig och inte framställa mig som bättre än jag är,: jag ville till varje pris inte separeras från min flickvän, placeras på I14 långt från Upsala. Och reste dessutom ragg på förhand mot att disciplineras i den militaristiska lydnadskulturen.
Värnpliktsvägran heter inte för inte "lydnadsbrott" i lagboken. VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, försökte få det till att värnpliktsvägrare som döms till fängelse skall likställas med politiska fångar, behandlas därefter. Det kunde staten förstås inte gå med på.
Min förvillelse må vara preskriberad vid det här laget. Och jag ska ju inte som Murre från Linköping (låter som en katt hos Gösta Knutsson) kandidera till en partiledarpost. I försyndelsebagaget har jag heller inga danska skallar som utdelats vid ett par tillfällen.
Vad nu det har med saken att göra.
Nå, en dag för nästan fem decennier sedan ringer utan förvarning en man från en mindre ort i Uppland, uppger med myndig stämma att han ansvarar för mig som civilförsvarspliktig. Jag ställer mig genast i stram givakt med luren tätt tryckt mot örat, inväntar befallning.
Nä, jag hittar på. Jag blir mest överraskad, tagen på sängen.
Vänlig är han hursomhelst, glad på rösten, som inbjöd han till en festlighet. ”Till helgen en övning i Vattholma, nog kan du vara med?” Jag fabricerar i hastigheten en vit lögn, tentamentsläsning tror jag. Och han köper det.
Det dröjer några veckor, sedan ringer han igen. (På de fasta trådtelefonernas tid kunde man olyckligtvis inte se vem uppringaren var.) ”På söndag övar vi ute på S1 [forna signalregementet] och det är ju nära dig. Då kan du vara med!” Förhoppningsfull röst.
Jag slingrar mig: ”Men jag har varken cykel eller bil. Och jag är osäker på hur bussarna går.” Han tror han har mig på kroken: ”Jag kan hämta dig.”
Nu var goda råd dyra, om inte det stekta fläsket skulle vara kokt. ”Jag måste avslöja för dig, Evald (kanske hette han Efraim), att jag inte är särskilt fysiskt stark. Svag rygg, svaga ben.” Det biter inte, trots min darrande stämma som antyder kronvrak.
”Du behöver inte bära bårar eller något sådant, bara du är med.” Rösten alltmer irriterad och otålig. Som började han ana ugglor i mossen.
Jag prövar: ”Jag får försöka vara med någon annan gång framöver. Det vill säga om jag mot all förmodan känner mig piggare.” Han slänger på luren utan vidare spisning.
En tid senare ringer det på dörren till studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala, jag är fullt upptagen med att koka majsenagröt till yngsta dottern. Det är han, Evald eller om det nu var Efraim, som med andan i halsen står där.
Jag noterar att han omedelbart mäter mig med blicken och studsar till, två huvuden längre än han och kraftigare byggd. Ingen blekfis. Han blir arg: ”Nu anmäler jag dig för vägran.” Vips iväg mot den uppländska landsbygden. Sedan hände ingenting.
Och, som sagt, inte lär jag bli inkallad till civilförsvaret den här gången. Men lägger mig gärna i bakhåll med kpisten, om den lede fi kommer. En dylik lärde jag mig nämligen hantera av farsgubben. Och jag var en fena på det knattrande muskedundret, enligt samma farsgubbe.
Bilden på 91:an Karlsson: (c) Gamla Halmstad
Förtvivla inte Lasse! Alla har vi någon gång agerat smitare. Din anekdot får mig att erinra en daterad 1939 vid vinterkrigets utbrott. Dåvarande försvarsministern P E Sköld uppvaktades av några riksdagsmän.
SvaraRaderaDe ville att regeringen skulle initiera en kampanj för värvning av frivilliga.
Sköld svarade på sin sävliga skånska:
"Då förutsätter jag herrarna placerar
sigsjälva först på listan.." Det blev inga fler uppvaktningen utan sällskapet trippade av. En sa sig vara för gammal för att slåss med ryssarna en annan hade ont i ryggen..etc.
Tusentals svenskar åkte ju till fronten för att bistå broderfolket men det är en annan historia.
Jag skrattar gott, bäste Mats. Underbar anekdot. Den där Sköld, det är min grabb, det! Passar på att nämna att min förste svärfar åkte som frivillig till Finland. Det han upplevde där var milt uttryckt omskakande, min uppfattning är att efter deltagandet som frivillig blev han aldrig sig själv igen. Han berättade saker för mig som han inte avslöjat för någon annan.
SvaraRadera