Om jag förstått saken rätt så våras det för familjeterapeuterna. I och med pandemi och ökat hemarbete, därefter utsträckt helgledighet över jul och nyår, så har denna yrkeskategori fullt upp dessa plånboksmagra oxveckor.
Åtminstone påstås det i Nyhetsmorgon på TV4 som jag mer tittar på, än lyssnar till (ljudet avstängt) medan dagens första kaffe avnjutes. De ständiga reklamavbrotten gör en nipprig. Rena hjärntvätten när samma fördummande reklam hamras in gång på gång.
Nå, ICA:s små historier, med Suzanne Reuter som leading lady, kan gå an. Ganska fyndiga och roliga. Men klart bättre när Nationalteaterns Hans Mosesson var ICA-Stig. Inte samma sak med Björn Kjellman.
Apropå rödskägg och forna sådana. Var det inte Janne Scherman som lovade att det skulle bli så bra i och med "avmonopoliseringen" av televisionen? Jojo. Den grabben är inte dum, nog visste han vad skräp som komma skulle.
Men det är klart, själv fick linköpingssonen som VD på TV4 sitt på det torra.
Arbetslinjen tryggar äktenskapets fortbestånd! Så kunde denna heliga ko också "marknadsföras" (allt skall ju det i en företagsekonomiserad samtid). När vi får för mycket tid tillsammans, går vi varandra på nerverna, visste man i Sandviken.
Relationen mellan man och hustru, samkönad eller icke (en må passa sig så en inte stämplas "heteronormativ"), förutsätter att tiden på tu man (sic!) hand är begränsad. Annars snart fara på färde. "I lust och nöd", ja. Men inte dygnet runt.
Empirin, som di lärde säger i Upsala, talar sitt tydliga språk. Den kritiska tiden i alla relationer är just tillsammanstiden, när man inte kan dra sig undan och vara för sig själv. När allt skall vara gulligt och mulligt och tjolahoppsan. På semestern. I segelbåten. På julen. Resan.
På Bruket var vedboden mannens - jag är fullt medveten om perspektivets könsbegränsning - tillflyktsort. (Min svåger hade fisket.) Vad hade min morfar, fem barn och hustru i en enrummare knappt större än en skokartong, gjort utan denna?
Garaget den moderna tidens vedbod. Dit ner brukade farsgubben bege sig, ordningen som rådde i hans "man´s cave" vittnade om en extrem pedant. Jag har ärvt denna gen.
Utomhusparkering och carport är ur behovet av ett room of one's own, för att citera Virginia Wolf, styggelser. Hot mot äktenskapslyckan.
Jag kan inte låta bli att överhöra grånade, äkta par ute på stan när jag någon gång beger mig dit. Det sura tonläget. Hur tydligt som helst framgår hur innerligt trötta de är på varandra, hymens band hänger skrynkliga. Men håller ändå ut.
Gemensamma skulder på hus och hem gör uppbrottet i princip länge omöjligt. Väl betalt och klart, upplöses det kittet. Och man har intet att prata om.
Vad skulle de göra utan varandra, fortsatt gnat och tjat? Slit och släp. För mannen återstår väl i så fall bara glasbutiken med gröna skylten. Förtidig död.
Jag är en gift (för andra gången) ensamvarg. Stora krav på egentid (fjantigt ord). Datorn min vedbod. Jag behöver höra mina egna tankar. Kanske är jag inte unik. Dock, skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet. Den senare önskar jag jag inte ens min värsta fiende.
Di där modärna förhållandena med "singlar", "särbos" och "delbos" - tja? Ingen direkt uppfattning.
Tilläggas kan att jag känner ett äkta par, mannen död sedan ett par år, som delade upp bostaden. En avdelning hennes, en hans. Över den egna delen totalt självbestämmande, den andra släpptes inte in och respekterade det. Har för mig Strindberg praktiserade samma idé.
Bild: Vårgårdahus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar