Ring, klocka, ring!

Det inte särskilt långvariga samhällsexperimentet Pariskommunen förblir för mig ett bestående ideal. (Om kommunen, se Karl Marx, Der Bürgerkrieg im Frankreich, 1871.) Främst vad gäller den politiska representativiteten, hur säkerställa denna. 

Att ägna sig åt politik får inte uppfattas som detsamma som att utöva ett vanligt yrke - vara på "jobbet". Skall inte likställas med en anställning - definitivt ingen livslång sådan. Med, dessa dagar, efterföljande "inkomstgaranti" så att riksdagsmännen inte som vi andra behöver lönearbeta för sin försörjning, efter den politiska "karriärens" slut. En karriär som heller inte behöver vara lång i riksdagsmandat betraktad.

De "folkvalda" har sitt på det torra. I fattigpensionärernas land. 

Enligt pariskommunen måste politikern vara en folkviljans representant som fullgör ett hedersuppdrag - under avgränsad tid. Arvoderingen följer normal lön. Inga privilegier. 

Uppkomsten av en politisk klass, fjärran från folket och dess levnadsvillkor, motverkas. Den politiska klassens etablering har i vårt land underlättats av att partierna är skattefinansierade och medlemsoberoende.

Men vem i hela världen vill bli politiker med betydligt "sämre" villkor än de nuvarande? Kanske forna statsrådet, medelmåttornas okrönte furste nära jag elakt hasplade ur mig, den välbetalde Mikael Damberg retoriskt kunde inskjuta. 

Kan vridas annorlunda: med dagens parlamentariska system, vem lockas att bli politiker? 

En viss typ av människor, och är det vidare så att systemet kräver och förstärker ett speciellt beteende? Fostrar en bestämd typ av personlighet? Strebern. Karriäristen. (Osökt framför mig Jan Myrdals bok Karriär från 1975). Den ideologiskt icke belastade. Den osjälvständiga vindflöjeln som böjer sig när partipiskan viner.

Hönan eller ägget. Det vill säga, vad kommer först, systemet eller dess bärare?

I morse, i sängen, mindes jag en stor internationell sociologisk konferens i Upsala på 70-talet. Nyfiken cyklade jag ut till ett seminarium hållet i BMC (Biomedicinskt Centrum) där Seymour Martin Lipset från Harvard, författaren till standardverket Political Man, var keynote speaker. 

Uppe på podiet en uppenbart svårt bakfull Lipset, solglasögon på. Muttrade något vresigt, knappt hörbart, vid tilltal från de övriga i panelen. Oklart vad. Längtade väl en återställare. Få resa hem. 

Inte vet jag om just han myntade uttrycket "the silent majority", eller normativt avhandlade fenomenet majoritetens "apati". Få röstar som bekant i allmänna val i USA, något som enligt apatiteoretikerna är bara bra för systemets bevarande. 

Folket sitter lugnt i båten. Åtminstone förhöll det sig så innan det oinbjudet vällde in i Capitolium. Kanske en storm i ett vattenglas.

En sak vet jag, den icke röstande men därför icke apatiske. Det politiska huvudproblemet är inte parlamentarismen eller politikerna. Huvudproblemet är det sovande folket. Det elsparande, som vi numera säger, i Sverige. 

Sover det på grund av systemet, eller förstärks sömnen av det. Hönan eller ägget. Ring, klocka, ring!