Ekonomiprofessorn och samhällsdebattören Gunnar Adler- Karlsson (GAK) ger sig inte. I Ondskans biologiska ursprung (Bokförlaget Arena) förfäktar han ånyo den tes som han med eftertryck har drivit länge nu: vårt handlande är biologiskt grundat, kan uteslutande förklaras med hänvisning till den genetiska uppsättning som vi anlände till jorden med.
Det är därför meningslöst att söka efter ”subjektiva” avsikter och motiv, liksom att skuldbelägga och moralisera över oss.
Som biologiska, ”naturliga” varelser kan vi näppeligen ställas till svars. Inte ens för folkmord och andra skändligheter. Det är poänglöst att påstå att vi medvetet skulle vara ondskefulla, och sedan fördöma oss.
Samvete, eftertänksam reflektion, uppvaknande till förnuft och besinning? Bikt och religion? Uppfostran och vägledning? Ånger, bot och bättring? Blir meningslöst ur detta perspektiv.
Våra gärningar är inte genomskinliga; mänskligt handlande är blint, i sämsta fall tragiskt. Om människan är ond, är hon det av naturen; det är inget hon väljer att vara. Vi är inte långt ifrån de instinktsdrivna djuren i detta avseende.
De väljer heller inte att vara grymma eller onda; någon valmöjlighet existerar helt enkelt icke.
Det som för ett antal år sedan kunde uppfattas som en kontroversiell, många ansåg det vara en reaktionär och samhällsbevarande tes, och som den gången väckte mycket mothugg och upprördhet, är det inte längre.
GAK faller in i den biologiserande expertkören – och den är numera stark.
Den biologiskt-deterministiska förklaringsmodellen har varit framgångsrik, vunnit terräng på alla områden, erövrat det författaren Lars Gustafsson träffande har benämnt ”problemformuleringsprivilegiet”, trängt undan alternativa teorier och ansatser.
Allt har reducerats till biologi: kriminellt beteende, psykisk ohälsa, intelligens och olydnad. Det gäller att ha haft tur i den biologiska given, när korten väl en gång fördelades. Annars ligger man, alltså redan på förhand och utan att kunna ändra på det, illa till.
Man är förutbestämd till att sorteras, diagnostiseras och ”behandlas”. Av dem som naturen har varit mer generös mot.
Önskade GAK, i samtidens genetiskt färgade diskurs, framstå som kontroversiell och utstickande, borde han nog snarare ansluta sig till en sociologisk förklaringsmodell. Där vårt handlande ses i ljuset av vår bakgrund och uppväxt. Och utifrån den miljö vi har råkat hamna i.
Vi är enligt denna modell inte den genetiska uppsättningens, utan snarare samhällets olycksbarn. Sociologin – och det gäller även sådana sociologer som vill vara progressiva, om nu sådana längre finns – riskerar dock därvidlag att vara havande med samma farliga implikation som biologin: vi befrias från eget, personligt ansvarstagande.
Om allt vi gör är genetiskt styrt, är vi inget mer än spratteldockor som dinglar i naturgivna trådar. Å andra sidan: om allt kan ”skyllas” på dålig uppväxt eller klasstillhörighet, kan vårt handlande lätt definieras som förutsägbart, därmed indirekt ”hjälpa” den enskilde med bortförklaringar och legitimering.
Det kan inte gå annat än illa, givet en viss bakgrund. Vi är offer för den omgivande miljön, utsatta för ”social smitta”.
Studentledaren och sedermera samhällsteoretikern Rudi Dutschke växte upp i det svarta Tyskland som har hyst sådana sig från personligt ansvar frisvärande figurer som Adolf Eichmann; det präglade honom, men tog hans tänkande i en ljus riktning.
Dutschke byggde, inspirerad av filosofen Ernst Bloch, sin syn på människan och samhället på övertygelsen att människan måste ”gå upprätt”. Människan är människa först när hon reser på sig och förvandlar sig till ett subjekt i världen.
Ytterst sett bär jag och ingen annan ansvar för den spegelbild jag möter; jag har att möta min egen sökande blick och med den rannsaka mig själv. Ensam med, och gentemot mig själv, kan ingen företräda mig. Existensen saknar i denna, ansvarstagande mening ombudsmän.
Och jag kan inte som Eichmann, vid rättegången i Jerusalem (dokumenterad av Hannah Arendt i klassikern Den banala ondskan), skylla på att jag bara lydde order. Eller på att jag inte är stort sett bättre än ett djur.
Osökt kom jag att tänka på den för tidigt döde Dutschke (en förvirrad högerextremist sköt ned honom på öppen gata i Berlin och han dog så småningom i sviter av skadorna) och hans kamp, i teori och gärning, för människans myndigförklarande, när jag för en tid sedan debatterade med en engagerad kvinna som presenterade sig som ”radikalfeminist”.
Och som talade sig varm för underbetalda, hårt arbetande systrar. Det gör även jag.
Men i radikalfeministens röst hörde jag något mer och som fick mig att reagera. Något som lät som ”stackars” och tycka synd om, kanske behöva hjälpa. Varvid jag inflikade, att mig tycktes det som om hon behandlade sina medsystrar nedlåtande och omyndigförklarande, objektgjorde dem.
Tog ifrån dem deras egen vilja och förmåga att kunna agera och förändra dåliga sociala villkor.
Det föll naturligtvis inte i god jord. Jag beskylles för att vara en ”nyliberal”, avfärdades som naiv, en som inte förmår att genomskåda den obönhörliga ”patriarkaliska könsordningen”.
Den korsfäste, i livet kompromisslöse och brinnande tempelstormaren som drev månglarna på porten (i dag är det väl skrupelfria bonusdirektörer och finansiella spekulanter som förtjänar att hårdhänt köras bort), förkroppsligade det som gäller oss alla: att leva är att ta ansvar; för mig själv, och för hur jag behandlar andra.
”Det som är botten i dig, är botten också i andra”, skrev Gunnar Ekelöf. Att vara ett subjekt innebär inte att bete sig egoistiskt och självförhärligande vända alla andra ryggen, tvärtom. Att vara ett subjekt innebär att jag inte skyller ifrån mig; att jag tar mig själv, och andra, på allvar.
Det är då inte längre synd om mig.
”Det är synd om människorna”, låter Strindberg Indras dotter medlidsamt yttra i Ett drömspel. Jag skulle vilja omformulera och skärpa till det, efter att ha debatterat med kvinnan som etiketterade sig radikalfeminist.
Det är synd om oss, men bara om vi INTE tar ansvar för våra liv. Det inbegriper icke minst att göra motstånd mot orättvisor och förtryck, när det måste göras. Att inte blunda. Inte legitimera egen passivitet.
Man måste resa sig upp och gå upprätt, som Dutschke sade. Vara ett subjekt i världen. Inte skylla på densamma, på ”systemet” eller ”strukturerna” – utan medvetet arbeta på att förändra det som måste förändras.
Under påsken, i skuggan av korset, samlas de kristna för att minnas den uppspikade som fullt ut tog sitt ansvar, som i tanke och gärningar levde efter den etiska maximen ”Det ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig”. (Kan det för övrigt finnas en vackrare eller mer ”elementär” riktlinje att följa?)
Tidigare publicerad i Tidskrift för kriminalvård 2009: 2-3
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar