Är du inte karl för din bil?!

Efter att våra döttrar hunnit bli tillräckligt gamla för att vi skulle våga låta dem, om än aldrig ensamma, cykla till dagis ett par stenkast bort, tvingades jag att betydligt mer än en gång laga punkteringar. Inte var det lätt. Det ska gudarna veta. Svavelosande eder. Fingrar i kläm. 

Men jag fixade det! Under min uppväxt tog ju alltid pappa hand om sådana tillvarons förtretligheter som cykelpunkor. Han kunde i och för sig, men det hörde till ovanligheterna, uppmana mig att träda in. För att jag skulle lära mig.

Men genom att han med Argusögon övervakade det hela. Omedelbart anlade synpunkter på hur det borde göras. Och inte på det klantiga sätt som sonen gjorde det. Så kom jag av mig. Överlät muttrande fixandet till honom. Han gjorde det bättre och framförallt fortare. 

Medan jag slokörat lomade iväg. Kände mig misslyckad. Inte den grabb pappa velat ha. 

Så här i efterhand kunde det tyckas bekvämt, nästan lyxigt, att ha en pappa som en allsköns fixare. Men det medförde att jag har, som man säger, tummen mitt i handen. Är inte det minsta "händig" på det praktiska planet. Och - värre än så. Det har inte stannat vid det. 

Jag beter mig nämligen, med en väl tilltagen kropp utan att vara tjock, som Stan och Ollie (Helan och Halvan). Fumlar och har mig. Snubblar. Stöter i. Välter och drar ner. 

När jag skrattar gott åt de två lustiga figurerna, jag älskar dem och deras bravader på den slakaste lina, tycker jag mig samtidigt se mina egna drullerier speglade. Med viss överdrift.

Minns en gång när jag hade punka på min Monark som jag ärvt efter morfar. Jag hade kört långt på den med platt däck. Massor med små hål i slangen. Pappa grymtade, men förutom barsk min utrustade han sig med vattenhink och solution för att "ordna det", som han sade. 

Från Sandviken släpade jag med mig i bagaget att man - en riktig karl - skulle bara fixa vissa saker. Inget att snacka om eller ifrågasätta. Vardagens tysta reglemente. Fruntimren ägde sin halva av världen på Bruket, karlslokarna sin. De sammanföll aldrig. [1] 

Köket (och tvättstugan) versus vedboden (sedan garaget) - två vitt skilda universum.

I lärdomens stad blev jag kollega och bundis med G. Genom sin försiktiga, konfliktundvikande läggning ett typiskt professorsämne. Och professor blev han, förstås. 

G lämnade alltid in familjens trasiga cyklar hos en reparatör i Svartbäcken, nära Linnéträdgården. Jag lyfte på ögonbrynen när det undslapp honom. Kunde man verkligen göra så? Det lät ju prima! Facilitating every day´s management. Slippa frustration och annat elände.

När han hämtade ut cyklarna, alltid samma avskedskommentar från reparatören: "Nu rullar det igen, grabben!" Jag brukar citera det. Efter att ha tömt diskmaskinen.

En tjuv bröt sig en natt in hos den fryntlige cykelreparatören med anstrykning av Thor Modéen. I vrede delade han ut en saftig smocka. Åtalades och bötesfälldes. Sverige i ett nötskal.

Bilen tvättar en riktig karl själv! Det är hans jobb. Så är det bara. Tja? Kanske på Bruket. 

K var en gång i tiden framgångsrik hockeycoach. Tillsammans, ett mycket bra samarbete, utvecklade vi Sport Management på högskolan. Idel Brynäslegendarer på skolbänken. Molin, Larsson, Sjödin och andra som gjorde mig star struck. Och väckte uppseende i korridorerna.

K vågade inte avslöja för sin brorsa att han anlitade en biltvättfirma. Allt för skamligt.

Jag tog efter. Använde mig av tjänsten några år. Men kände pappa Göstas vassa blick i ryggen medan jag med alldeles för hög hastighet, för att inte ångra mig, kvistade i väg mot tvättfirman. Dyrt var det. Och de tog inte kreditkort. Kvitto, enbart efter att kunden insisterat.

"Är du inte karl för din bil?!" Den inre, spökande rösten tillhörde den allsmäktige fadern. Sigmund Freud hade rätt. [2] Det måste till ett fadersmord för att en son ska kunna frigöra sig. Även om han därefter hänvisas till att laga cyklar utan handledning. Men hur våga? 

När jag, efter åtskillig tvekan och vånda, anlände till Upsala för att ligga vid universitetet förvånades jag över unga, skäggiga män i sladdriga träningsoverallsbyxor, en och annan med snugga i munnen, som drog barnvagnar på stan. Och det på blanka förmiddan.  

En fullkomligt omöjlig syn i Sandviken. En man som passar bäbisar! Och denna tid på dagen. Herregud. Vart ska det sluta? 

Jag knep om det inför min, vad gäller Upsala och mitt liv där, nyfikna mamma. Rädd om hennes hjärta. Hon som en gång upptäckte en granne som frejdigt piskade mattor ute på gården. 

Och förskräckt utbrast, som om hon bevittnat jordens undergång: "Men titta, Lars. Han är allt bra jollig!"

[1] Plötsligt minns jag vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson. Hon berättade att de delat upp bostaden. Så att var och en (Gunnar) kunde stöka till det på sin halva utan att den andra (Marianne) måste städa. Var det inte så hos Strindberg, också, i äktenskapet med von Essen? En tredje zon upprättad där de kunde mötas för att nuppa. Kanske en praktisk, för två under samma tak underlättande lösning.

[2] Som man född bör du noggrant läsa Freuds "Totem och tabu" för att haja vad det handlar om. Borde kunna hittas på Bokbörsen. Läs!

Foto: Cykelkraft

Jag följer gärna med på resan!

I Expressen 17/2 2025, under den besynnerliga rubriken (som han väl inte själv har satt) "Ge mig mer Hitler och mindre pensionärer", kritiserar kulturskribenten Erik Högström Torkel S Wächters nyutgivna bok "Den far som flytt" (Ordfront). Han är inte nådig. 

Recensionen är inget mindre än en utskåpning.

Jag har ej hört författarnamnet Wächter förut. Ej läst boken som uppges handla om författarens judiske far som i Tredje riket greps av nazisterna, torterades och kastades i koncentrationsläger. Lyckades ta sig till Sverige där han avled i Örebro 1983. 

Högströms oförsonliga drapa handlar om, som jag förstår det, att han inte uppskattar Wächters meta-ansats. Att han bakar in själva arbetsprocessen i texten. Själv genrebestämmer Wächter boken som "dokumentärroman". 

Det har blivit allt populärare bland svenska författare att inte skriva renodlade romaner, "ren" fiktion (termen "autofiktion" förekommer ibland). Eller konventionella självbiografier. Utan det hyses anspråk på att det är något "mer" de vill åstadkomma genom att tumma på genrerna. 

Vad Högström efterlyser, förblir en smula oklart. Men jag fattar det som att han önskar att Wächter hade nedtonat sin egen subjektiva närvaro på bokens sidor. Redogörelserna för hur han beter sig under jakten efter fadern som alltså varit död i över fyrtio år. 

Man anar stor sorg och saknad efter fadern. Inte för inte heter ju boken med en symbolisk markering "Den far som flytt". Förmodligen bor undertryckt smärta mellan raderna. 

Jag sökte själv under många år min egen far - vem var han, den gåtfulle? - som "bara" försvann under mina sena tonår, genom den obotliga blodkräftan. Och det landade i boken "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta".

Jag är mycket förtjust i böcker som inte försöker att framstå som "ren" fiktion. Bortsett från att väl all fiktion har någon form av verklighetsbakgrund. Inte heller intresserar jag mig för böcker med en "osynlig" författare. Som att läsa osignerade artiklar. 

Ge mig röst, temperament och eld! Ge mig färg! Ge mig stil! 

Att få följa med i Wächters sökande, hans vedermödor. Det skulle tilltala mig. Och kanske måste jag därför skaffa boken. 

Om den finns som e-bok, vill säga. Finns inget bättre än att om sena aftonen, medan det är tyst i kvarteret, krypa ned under täcket och läsa i mobilen. Jag struntar i att det kanske inte är hälsosamt för ögonen.

Jag följer gärna och med förtjusning tyska (svensk samtidslitteratur är jag rudis på) "meta-författare", för den delen även dokumentärfilmare, som bjuder in mig att "vara med på resan" (en metafor som förstörts av alla hockeyspelare som använder den). 

Ta bara en skicklig meta-konstnär som Alexander Kluge. Mycket i hans produktion har varit "work in progress".

Jag läser gärna "häng med-böcker". Och ser gärna sådana filmer. Det där med den "objektive" von oben-betraktaren som har full kontroll, observerar allt kyligt och neutralt på distans, tror jag inte på. Vi är alltid mer eller mindre deltagande och involverade. 

Och har som läsare och åskådare att förhålla oss engagerat. Det visste redan Brecht med sin Verfremdungsmetod. 

Osökt tänker jag, förutom på Jan Myrdal och hans barndomsserie där han "vrider upp verkligheten i fiktion", på Peter Weiss och det som har kallats hans "totalteater". 

Bland verken "Mordet på Marat" (fullständig titel "Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade"). 

Pjäser som lockar åskådaren att resa sig upp ur stolen och ingripa. Konst när den är uppfordrande och mobiliserande. Politisk i ordet bästa bemärkelse. 

Förmodligen inte skönanden Horace Engdahls cup of tea. Men det är han, det. Akademieledamoten.

Avslutande stridsrop: Ge mig en estetik som inte lämnar mig i fred!

Fy sjutton för persiennernas vardag!

                                                                                                 "Vardaglighet är all historias botten" (Harry Martinsson)

Jag drar upp persiennerna och blicken fastnar omedelbart i ymnigt fallande snö, som formar sig till vad som liknar en vägg. Vitare än den beryktade "vita väggen" bestående av hängivna, högljudda hemmasupporters i ishallen i Leksand. 

Och som torde få en och annan motståndare att börja darra i knävecken. Åtminstone första gången väggen upplevs.

Persiennerna tar mig tillbaka till Smedsgatan i Sandviken. Vi flyttade upp på stan, som man sa, 1961, från Barrsätragatan 48. På den senare adressen tillbringade jag min barndom i en av de gula längorna. 

Mina älskade mormor och morfar fanns bara ett par stenkast bort på Bruket. Innan de flyttade till pensionärslägenheten på Sveavägen. Större än ett rum och kök fick de aldrig. Men glada för bekvämligheterna efter att ha lämnat Seegatan.

Det var nära mellan familjemedlemmar. Inte som nu. Inte undra på att ensamheten blivit ett stort samhällsproblem. Det finns till och med de som velat förstå skolskjutningarna i Örebro med att skytten var en ensam krake på sidan om allt. Att dödandet ytterst skulle vara samhällsutvecklingens fel. 

Jag förknippar persiennerna på Smedsgatan med instängdhet, inlåsning. Mina strävsamma föräldrar brukade nämligen vid ett bestämt klockslag varje dag fälla ned dem. Det kan ha varit för att förhindra insyn. Från huset mitt emot, på andra sidan gatan, möjligt att blänga in i vårt kök och Rummet.

Någon sådan insyn var inte möjlig på Barrsätragatan. Från köket tittade vi ut på den fortfarande obebyggda Åkern. Ett gräshav. Som om vintern kunde spolas och bli till knagglig is att åka skridskor på. Ja, inte jag, inte. Någon stjärna i SAIK, som snurrade runt på Norra IP,  blev jag därför aldrig. 

Om det nu var så, vilket jag håller för troligt, att persiennerna av förklarliga skäl släpptes ned för att förhindra insyn, så har jag ändå alltid dragit högre växlar på förfarandet. Det har laddats med en symbolisk betydelse. Och etsat sig fast.

Persiennerna är nere. Vi äter kvällsmat vid köksbordet. Middag åts tidigare på dagen. Sedan dags för sängen. Dag ut och dag in. Fram till den sista utstämplingen. Ekorrhjulet rullade på.

I tidigare tonår utvecklade jag en vardagsfobi, för att uttrycka det modärnt. Jag har sedan dess alltid haft svårt för att leva "vanligt" vardagsliv. I betydelsen upprepning och rutiner. Rastlöshet och olust kryper in i och rider mig. Om jag reser, som vi allt oftare gör, dämpas de påfrestande känslorna. 

Alla intryck, samt miljöombytet, är rena medicinen. Barcelona. Portbou. Amsterdam. Oslo. San Sebastián. Bilbao. Guernica. Malmö. Lund. Köpenhamn. Helsingør. Vart härnäst? Kreditkortet knorrar, hänvisar till den usla statstjänstemannapensionen. Men jag slår dövörat till. 

"Ni måste tänka dialektiskt!", som Elof Luspa uppmanade oss modstulna, politiskt arbetslösa (Elofs uttryck) upsalagrabbar när vi hälsade på honom och hustrun Maja i Puoltikasvaara vid världens ände längst upp i norr. Jag försöker, följande den uppmaningen, att vända på myntet. 

Säger till mig själv: Så länge som du kan känna som du gör, så lever du. Du har inte kastat in handduken och resignerat. Men det är en klen tröst för ett tigerhjärta.

Osökt minns jag författaren Göran Norström, sandviksson han mä (brett bruksmål), som avslöjade (var nog i boken "Glasburen") om hur han varje dag vid ett bestämt klockslag, tror det var om eftermiddagen efter lunch, drabbades av en ångestattack. Hanterades med hjälp av ett piller. Vill jag minnas.

På min vardagsfobi biter inga piller. Inte heller "ful sockerdricka", som min mor sade. Det senare har jag prövat. Kanske ska jag försöka behålla tron att det jag känner måste förstås uppfordrande. Och är något existentiellt bra. Men fy sjutton för vardagen. Dags att planera en ny resa, globetrotter Ekstrand!

Foto: Uppgång till vårt hus på Smedsgatan (Boneo)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-18

Farsan kunde blivit landshövding i X-län

Den avgående landshövdingen, efter nio års flitigt bandklippande och kafferepsdeltagande som åtminstone i det senare fallet torde utmanat kistan, utmärktes av att han, Upsalabon, vid utnämningen inte visste mycket om det län han skulle tillträda och officiellt representera. 

När han, som skamfilad politiker (nästan ett krav för att bli landshövding, inte bara i vårt län), utsetts av den dåvarande regeringen.

Jag medverkade i Gefle Dagblad under många år. Inte sällan med texter som retade makthavarna. Som när jag skrev om "Majorskan", den allsmäktiga kommunalpampen och socialdemokraten Eva Gillström. Fruktad för nypor hårdare än stålet på Sandvik. 

Blott en enda gång, under alla dessa år, hamnade en artikel i onåd hos ansvarige utgivaren. Och den fege kulturredaktören, inte Björn Widegren (han som myntade begreppet "Majorskan") viktigt att påpeka, hängde på. Föreslog revidering, att jag skulle dra gifttänderna ur artikeln. Så den liknande blahablaha.

Jag vägrade förstås. Artikeln ställdes. Tilltaget påskyndade mitt uttåg från GD. Kultursidan förlorade därigenom en läst, uppskattad och av somliga (både av politruker och hukande undersåtar) avskydd medarbetare.

Den ställda texten drev med den sittande landshövdingen och hans okunskap om länet. På nivå med Carola när hon uppträdde på Döda torget i Sandviken. Trodde att hon var i Gefle. Landshövdingens omtalade barnvagnshistoria lämnade jag därhän i min satir. Kändes mest bara skämmigt.

Nu har länet fått en SD:are som landshövding. Ledarskribenterna på GD och Arbetarbladet går  i taket. [1]  I bagaget har kvinnan nämligen två förtalsåtal samt vitsar om judar, negrer, bögar och zigenare. Hon tvår sina händer när hon gisslas om detta. Skyller på att det var länge sedan. Ungdomsförsyndelser?

I länet bor ju sådana som hon skamligt vitsade om, påminner de upprörda redaktörerna och deras medjamande entourage! Vet hon inte det! Hon kränker medborgarna. Vem vill nu flytta till Gävleborg? Med ett sådant rysligt fruntimmer till hövding! Snarare startar väl en massiv utvandring.

Jag tänker på min salig farsgubbe. Han som om höstens kvällar spontant, och ocensurerat, kunde utbrista: "Fan, vad mörkt det är. Rena negerslagsmålet i en tunnel." Med andra ord väl meriterad för uppdraget som länets hövding. Men han hade ju inga ambitioner om att bli det, vad jag vet. 

Vad de upphetsade med sitt höga tonläge blundar för är att den nya landshövdingen, mantalsskriven i Skåne, kliver på uppdraget i en bygd där SD flyttat fram sina positioner på de klassiska bruksorterna. På framförallt socialdemokraternas bekostnad. 

Man kan säga att hon såtillvida politiskt har kommit hem. Även om Skåne är ett SD-land. Att ämbetet från Gustav Vasas centralmaktsdagar borde avskaffas, det är en annan femma. 

[1] Ett exempel  Jenny Wennberg: "En dömd SD:are ska inte vara landshövding", Arbetarbladet 250214

Bild: Wikiquote

Kämpa på Lars von Trier!

Lars von Triers produktionsbolag Zentropa låter officiellt meddela att regissören har inlagts på ett vårdhem. Säger sig gå ut med detta dystra besked för att få stopp på ryktesspridning omkring honom och hans hälsa. 

Men det är ingen hemlighet, åtminstone inte för alla oss som följer honom, att han sedan länge lider av Parkinsons sjukdom. Sorgligt är det att tvingas höra att han behöver tillses på institution. Har sjukdomen förvärrats?

Jag kan inte låta bli att tänka på en före detta kollega och samtidigt en före detta granne som båda diagnostiserades med Parkinson. Om den förra vet jag att sjukdomen bestämde över honom under flera år. Oklart om han kunde vårdas hemma.

Den senare hamnade dock, liksom von Trier, på ett vårdhem när hustrun inte orkade ta hand om honom längre. Båda insjuknade är döda. En jämnårig med mig, den andra inte så mycket äldre. Skrämmer mig.

Jag vet inte hur långt framskriden den obotliga sjukdomen är i von Triers fall. Vi är många hängivna som har hoppats på fler filmer från honom. Och han har så smått utlovat detta. 

Utan den egensinnige von Trier hade dansk samtidsfilm, jämfört med svensk sådan som snabbt bleknar vid en hastig jämförelse, sett annorlunda ut. Det går inte att övervärdera hans betydelse därvidlag. 

Hur han inspirerat yngre regissörer, som Thomas Vinterberg och Anders Thomas Jensen. Nyligen har jag och min närstående på nytt sett flera filmer av den sistnämnda. 

Så som "Adams äpplen", "De gröna slaktarna" och "Blinkande lyktor". Med Søren Pilmark, Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen och andra, för oss med dansk film förtrogna och förtjusta i densamma kända ansikten i de bärande rollerna.

De absurda, rent surrealistiska inslagen i de tre filmerna är som hämtade från von Trier. Och vem kan, efter att ha sett mästerverket "Riget", tycka att det "överdrivna" och skruvade är något "konstigt"? 

Snarare är det ju fullkomligt självklart. Sådan är ju den mänskliga tillvarons komedi. Gränsen mellan "verklighet" och dröm är ytterst tunn. Även om vi desperat klamrar oss fast vid en svajande realitetsuppfattning. Inte minst i en ond bråd värld.

För att behålla fotfästet. Freda oss mot en "ontologisk ångest", som Ronald Laing uttryckte det i sitt arbete med patienter stämplade som "schizofrena".

von Trier var, jag menar är, en sannskyldig auteur. Hans signatur lyser genom filmerna, genomsyras av hans målmedvetenhet. Och han kan ställas bredvid Fassbinder och andra i filmkonstnärernas tungviktsklass. 

Inte undra på att internationella stjärnor velat jobba med honom, stått i kö för att få göra det. Bland dem Nicole Kidman och Catherine Deneuve. Till gager långt under deras normala.

Den förra betalade själv flygbiljetten för att nå inspelningsplatsen. Och kunde iakttas, Film i Väst var finansiellt inblandade, på Konsum i Trollhättan. Osminkad och anonym. I sällskap av sina barn.

Manifestet "Dogma" blev vägledande för danska filmskapare. Med sin betoning på det konstnärliga framför det "tekniska". Låt berättandet vara det primära! 

Tumma aldrig på det innehållsliga, substantiella. Där ska åskådaren fångas. Nyttigt påminnas om detta i animerings- och AI-tider.

Jag vill lyfta fram von Triers verks existentiella genomslagskraft. Där berör han mig, petar på mitt vankelmod, stör mig. Det kompromisslösa, öppna förhållningssättet gentemot tillvaron. 

Sexualitet ("Nymphomaniac") och även våld ("Dogville") blir ur det perspektivet ofrånkomliga beståndsdelar. Om än motbjudande. Vi värjer oss mot att gestaltas som de ömkliga, sårbara varelser vi är.

Jag har svårt att tro att hans filmer varit några kassakor. Handlingen är ofta synnerligen krävande. "Utmanande" som det heter på nysvenska. Inget man slötittar på med popcornstruten bekvämt till hands. Filmerna är fullödiga konstverk i sin egen rätt. 

Och de förutsätter en aktivt tolkande och hundraprocentigt närvarande åskådare. Som är villig att "dras" in i den ofta kryptiska handlingen. Och att få svårt upprätthålla distansen. 

Filmerna tenderar mot det "fysiska". De kryper in under huden. Slår ut alla försvar.

Som kuriosa kan nämnas att producenten Peter Albækk Jensen på Zentropa har kunnat somna när von Triers filmer premiärvisats. Så "uttröttande" bra är de. 

Kämpa på Lars von Trier! [1]

[1] Läs gärna Nils Thorsens "Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier" (2010). Ett kapitel lades till efter von Triers uppmärksammade utspel i Cannes 2011 om Hitler. 

Missade Bo Widerbergs plats även denna gång

Ännu ett besök i Malmö. Sex dagar i den stad vid Sundet, med frisinnets rödvita Danmark inte långt borta, som jag fallit för.  Men som jag inte visste särskilt mycket om innan jag fördjupade mig i den. 

I Brantevik, i mitten på 60-talet, umgicks jag och tjuvrökte röda Prince med jämnåriga boende i Malmö. På sommarlov hos far- eller morföräldrar i fiskeläget utanför Simrishamn.

Eric Perssons fotbollslag, som jag väl höll reda på, benämnde de "Iff-iff". Och syftade förstås på Malmö FF. Ignorerande gultröjade IFK Malmö, "kanariefåglarna". Glyttarna hade ingen aning om var Sandviken låg. 

Att döma av min dialekt, så som de uppfattade den, i Dalarna någonstans. Den geografiska kompetensen var minst sagt begränsad. Ingen värld värd att känna till och hålla reda på. 

Utanför det Skåne som enligt Landskronatösen Siw Malmkvist i en slagdänga "ingenting går upp mot".

Jag närmar mig på samma sätt Malmö som jag förhåller mig till Berlin. Uppsöker exakt samma platser vid varje besök. Som om jag måste hålla ett öga på att förändringens oförsonliga snålvind inte svept över och deformerat dem. 

Som kunde jag, den borne melankolikern, hålla fast och bevara dem mot tidens onda tand. En urban fantasi i det magiskas illusoriska tecken.

Men jag bodde inte denna gång i Västra hamnen, i skuggan av Turning Torso, som jag plägar att göra, utan på anrika Kramer vid Stortorget. Högst upp under takåsarna. 

Jag växlade några ord med the floor manager, som jag tror att hans anglifierade titel löd, om hotellet och dess flotta historia. Nämnde förstås Piraten som gärna häckade på Kramer. Men jag vågar inte ta gift på att chefens ögon signalerade igenkänning. Han var för ung.

Ekstrand har blivit gammal och med det följer ensamhetens minnen och skrönor. 

Författaren och musikern Jacques Werup skrev, men inte besjungande som Östen Warnerbring utan tvärtom, om det Malmö vars gator han nött. Innan han emigrerade till Österlen. Tecknade, närmast avskräckande, staden som en trist, grå levnadsmiljö. 

Fabrikstyngd och utan något som lyfte den ur löneslaveri-atmosfären. Men det var då, det.

Liksom klassiska industristäder som Aalborg och Göteborg har staden genomgått en makeover.

Kockums finns inte längre. Bron till Köpenhamn nedfallen på vågorna. Staden lever och pulserar. Den känns på samma gång som både en liten stad och en sjudande metropol. 

Kanske det som utgör dess charm. Och att stadsnedrivningsvandalerna inte fått härja fritt med sin saneringsneuros. 

Så jag får nog ta tillbaka det där med makeover.

Staden brottas med gigantiska ekonomiska och sociala problem. "Styrd" av en "solkig" socialdemokrati ljusår från Axel Danielsson och August Palms. Som Malmölistans Nils Littorin, alltid på hugget för att tjäna skattebetalarna, aldrig försummar att påpeka. 

Invandringen har spelat en stor roll för de omedelbara intrycken av staden. Inte bara runt Möllan.

Jag läser Rosengård och Kastanjegården på de gröna, långa bussarna. Men skulle inte drömma om att åka dit. Misstänker att det bara skulle göra mig beklämd. Konstaterande att det Sverige jag växte upp i är borta. Här har förändringens vind obarmhärtigt blåst bort det som var.

Jag rör mig helst i centrala delar. Strosar över Davidshallsbron med kopior av kändisarnas skor utställda. Påminner om skorna på kajen tll Donau i Budapest. Tillhörande judar som tvingades ned i floden.

Köpcentrat Triangeln, kanske inte centralt beläget i och för sig. I närheten bodde Göran Skytte, med sitt pågående uppror mot den vänster han tillhört. Mikael Wiehe bor där fortfarande. Jag vet exakt var. Letat upp hans adress med hjälp av Google Maps. 

Noterar att han har nyöversatt Bob Dylan för en teateruppsättning. Växlade några ord med Wiehe för ett par år sedan om "Affe", Björn Afzelius. Efter att jag hade besökt den senares grav i Göteborg. Översållad med hälsningar och gåvor från alla beundrare.

 

En dag med utmärkta Pågatåget, rabatterad Tillsammansbiljett för min närstående och undertecknad, från Triangeln ut till Hyllie för att inifrån beskåda den storslagna arenan. Och spisa dyr lunch för att komma nära isen. 

Men Bo Widerbergs plats missade jag även denna gång. På en skylt "Korpen". Ett parkeringsgarage. Har man sett Widerbergs film "Kvarteret Korpen", har man haft förmånen att se den bästa svenska filmen någonsin.

Ensemblen - med Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm i spetsen - inmundigade under inspelningen varje afton middag på Savoy, ett annat anrikt Malmöhotell. Ett par stenkast från Kramer.

Keve åt, till de övrigas förtjusning, samma rätt varenda kväll, enligt Berggren. Lax med stuvad potatis.

Alla som tydligen vet när jag inte gör det

Nu flödar, inte oväntat, inläggen på nätet efter skolskjutningen i Örebro. Jag har föga lust att bidra till den allmänna, obearbetade, upphetsningen. Med det ena vilda ryktet efter det andra som delas. 

Men jag kan inte låta bli att reagera, med stigande skepsis, över hur vissa kategoriskt och tvärsäkert formulerar sig om vad som skedde. Som om de hade tillgång till insidesinformation som jag definitivt inte har. Och det gör mig fundersam.

En sedan länge pensionerad ledarskribent från socialdemokratiska Arbetarbladet "vet", tydligen från "säkert håll", att förövaren var högerextremist. Och att hans skjutande utlöstes av rasistiska, främlingsfientliga motiv. 

Några bevis eller fakta anförs inte för att underbygga dessa tvärsäkra påståenden. De kunde lika gärna vara gripna ur luften.

Jag försöker förstå mig på denne man. Varför han skriver som han gör på sin FB-sida. Och det i ett mycket tidigt skede. Som om han snabbt rycker ut för att avslöja, enligt hans förmenande, hur det ligger till. Innan någon annan version hinner presenteras. 

Och som kanske nyanserar den "färdiga" bilden. En nyansering som riskera att störa hur man av politiska skäl vill få det till att det skall vara.

Jag inbillar mig att det finns flera förklaringar. Mannen är djupt besviken och frustrerad över att hans älskade - kanske prövas kärleken när S i fråga efter fråga säljer ut sig och sitt program - socialdemokratis kärnväljare överger S för det honom förhatliga SD. 

Så det gäller att knipa varje chans att svartmåla och skuldbelägga SD. Ändamålet helgar medlen. Upprepas ett påstående tillräckligt ofta, och med emfas, biter det sig fast. Åtminstone hos den som inte tänker kritiskt, utan låter sig svepas med.

Där finns också, inbillar jag mig, frustration över att han inte längre har tillgång till den plattform som ledarsidan erbjöd. Och där han i offentligheten kunde förvärva ett rykte som retorisk provokatör och frän polemiker. 

Någon stor stilist var han däremot aldrig. En spalternas Sonny Liston.

Nu har han "bara" FB. Räcker inte långt för en publicistisk narcissist. Och så förlorar han vips allt vad omdöme och sans heter. Utan att kunna hejda sig.

Jag vet inte mer än någon annan som utifrån och på distans har att förhålla sig till tragedin i Örebro. 

Men det jag har kunnat utläsa, så här långt, är att skytten var en utanför samhället ställd, "misslyckad" figur som ville hämnas på samma samhälle och dess sociala myndigheter för illa behandling. 

Förvirrad och ensam [1], med tillgång till skjutvapen. Några explicita, ideologiska motiv kan jag inte urskilja. Fortsättning följer. Och jag slår inte fast någonting. Jag vet alldeles för lite.

Näthetsen har satt i gång och sticker i väg. Tonläget allt högre. Alla förblindade SD-hatare vädrar morgonluft. Alla, som i likhet med den forna ledarskribenten, "vet" och har bilden klar för sig. Inga fakta som trilskas eller bjuder motstånd tillåts.

Jag känner vämjelse. Inte hedrar anstormningen och utfallen de ihjälskjutna i Örebro. 

[1] Någon påstod att skytten diagnostiserats med "autism". Jag har ingen aning om hur man "vet" det i så fall.

Foto: Dennis Petersson, Corren

Orden för staden ovan molnen?

"Hasta förruttnelse, min brud." (Erik Johan Stagnelius)

Dödslängtan – ett svårfångat begrepp. Hur förstå vad det, närmare bestämt. skulle kunna vara. Det ekar något essentiellt omöjligt i själva begreppet. Konstigt låter det i mina öron, när jag försöker att närmare konkretisera det. Orden bjuder genast motstånd, slår bromsande till.

Det jag lärde av Wittgenstein och hans sena språkteori [1], att man hör när det är rätt. Och att det inte är krångligare än så, får problem här. Jag vet ju inte vad det är jag egentligen "hör".

Metaforiken, allt är metaforik enligt Nietzsche, snubblar sig genast på för att "hjälpa" till. Jag försöker avvisa metaforikens frestelser, förhålla mig så bokstavligt som jag bara kan. Våga, om så krävs, misslyckas.

Längta döden medan man lever, längta upphörd andning när man andas, stänga av det hjärta som fortfarande slår, längta kall och fuktig jord, längta evig bortavaro? Längta det om man vilket man inget vet, inte kan veta? En närmast "mystisk", för att inte säga esoterisk längtan.

Och så att tala om det. Dessutom. Bortsett från francofascisternas morbida (sic!) "Viva la muerte!" Eller SS dödsfascination i Himmlers regi. Stagnelius i inledningsmottot till denna text. "Jag längtar till landet som icke är", Edith Södergrans vackra sentens.

Vad längtar man? Längtar från mer än till något? Jag märker på mig själv att jag gärna särskilt vill betona detta från. Det kan jag, måhända, ge substans. Men vad efter att han skrivit "till"?

”Alla vill till himlen, men ingen vill dö.” Timbuktu, musikern. Jag har, tror jag, aldrig hört någon säga att personen längtar till himlen, inte talat om det med just de orden. 

De "suicidala", det hette så i journalerna, patienter jag som vikarierande mentalskötare ofta kom i kontakt med på Ulleråker talade inte om det. Inget ordsökande häftade vid självmordsbenägenheten. Den föregicks inte av ordens trevande i tomma intet. 

Den bara var där. Den tysta döden.

En olycklig ung kvinna som flytt från Tjeckoslovakien svalde krossat glas. Jag satt som extravak en lång midsommarnatt vid hennes bädd, för att förhindra att hon skulle gå i land med att döda sig själv. 

Vi småpratade, medan natten föll på och solens uppgång närmade sig, om diverse ting, berörde den "socialism med ett mänskligt ansikte" som ryssarna hänsynslöst med stridsvagnar satte punkt för i kvinnans hemland. 

Nämnde Alexander Dubček och Jan Palach  (den senare brände sig till döds i protest mot invasionen). Båda hade vi läst Václav Havel som inspirerade mig, långt senare, till uttrycket "det omöjliga utanförskapet" när jag handledde en uppsats. 

När så soluppgång midsommardagens morgon inföll, en himmel (sic!) som färgades röd och framträdde molnfri, sov min patient. Till synes i lugn och ro. Och jag lämnade, försiktigt tassande på tå, rummet.

I kväll skall du vara med mig i paradiset, tröstade Jesus sin meduppspikade på Golgata. Sagt för att lugna den plågade. 

"Jag har hört om en stad ovan molnen", mammas favoritpsalm. En stad utan sorger och tårar. Uppenbarligen en bättre plats än Brukets jordbundna Sandviken. Som om vi som omgav henne inte räckte till för att få henne att trivas med livet. 

Jag kunde som barn i min infantilitet vara svartsjuk och arg på den där osynliga staden - utopia. Som framkallade tårar hos mamma varje gång hon hörde psalmen. Själv kunde jag inte göra mig någon bild av samma stad. 

En gång frågade jag elakt och spydigt: "Men när det är molnfritt, då?" Mamma skickade mig onda ögat. Det förtjänade jag.

Men att längta döden? Återigen, vad är det man längtar, kan man åskådliggöra eller operationalisera, som vetenskapen säger, det?

"Jag är så trött på att leva." Kan det heta. Men leder det automatiskt till dödslängtan? Behöver det leda till det, är kopplingen given? "Jag är så trött på detta liv, hur jag lever det." Men vilket skulle alternativet vara? Döden som ett "alternativ" till ett dåligt levt liv?

Plötsligt slår det mig, hur slarviga och oprecisa vi blir när vi ska tala om döden. Orden träffar 

inte. Döden glider försmädligt undan, gäckar oss. 

Det är som om de ord vi skulle behöva för att vara tillräckligt stringenta och tydliga, de står oss inte till buds. Vi är hänvisade till att slarva och urholka mening. Vi förskingrar redan vid första försöket. 

Kanske borde det förstås som att mitt i själva språket, i den konventionella ordhanteringen, vi har ju ingen annan [1], bor en protest mot döden. Språket och döden är inte kompatibla. 

Egentligen skriver jag inte om döden. Det är bara en förklädnad eller en bräcklig fasad. 

Jag skriver, meta-skriver, om språket och orden med det språk och de ord jag har. Jag skriver om det språkliga tillkortakommandet. Språket som ett livslångt tillkortakommande. 

I så mening befriar oss döden genom att vi slipper undan detta tillkortakommande. I det ryms en särskild barmhärtighet, en dödens mycket speciella, om än inte eftertraktade, gåva. 

Även om Lars Forssell i samlingen "Oktoberdikter" skaldade: Jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er orden. Poetens uppgift, poeten har inget annat än ord, konventionella och beprövade sådana måste man tillägga, att tillgå. 

Men det tar inte bort tillkortakommandets hälta från det mänskliga språket. 

Och att göra som dadaisterna, avskaffa den syntaktiska och semantiska ordningen, endast bekräftar detta tillkortakommande, upphäver det inte.

[1] Spegelteorin, som han brottades med i "Tractatus", övergav han, insåg dess omöjlighet. Verket är suggererande intressant att ge sig på.

[2] Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan betonade hur vi inträder i en symbolisk ordning. Den föregår oss, föreligger redan.

Boktips: Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell, "Döden 31 sortier", Bokvinds förlag 2018.

Vem behöver "kulturen"?

Kulturministern, hon som förespråkar en "borgerlig kulturpolitik" som är detsamma som nedskärningar i de offentliga åtagandena om jag har förstått saken rätt, buades ut under Filmfestivalen i Göteborg. 

Därefter har en hätsk debatt utbrutit i spalterna. För och mot Parisa Liljestrand och hennes deklarerande att staten inte ensam kan stå för fiolerna (sic!).  

Denna Liljestrand som hellre ägnar sig åt ett studiebesök på Netflix än lägger ned mer än minimal statsrådstid på festivalen i Lilla London.

Ordet "kultureliten" (observera ordval, inte "kulturutövarna")  flyger i hetluften. Denna "kulturelit" som det moderata kommunalrådet i Norrköping, hon heter Jarl i efternamn men osäkert om hon är släkt med filmaren Stefan, retade upp genom att kalla "bortskämd". 

Varför ska man inte spara på "kulturen", när man tvingas spara på allt annat? Jag har lite svårt att följa med i resonemanget. Det ska tillstås. 

Men hon kanske fattar själv vad hon menar. Och konsekvenserna.

I den fabrikstyngda X-regionen, där jag bor, står inte den offentligt subventionerade kulturen särskilt högt i kurs. Även om det var länge sedan insändarpennorna gick glödheta. 

Nå, det nya Agnes Kulturhus i Gefle har föranlett ett och annat barskt inlägg på den sida jag hellre läser - för att få höra folkets anonyma röst - än den som förr hette Kultursidan. 

Jag minns när landstingsfinansierade Folkteatern, en gång med stjärnor och "kändisar" som Sven Wollter och Ulla Sjöblom i ensemblen, väckte stor irritation. I samband med att ett nytt anslag hade beviljats. 

Pengar till teater när gamlingarna ligger i sitt träck! Och det skärs ned på välfärden! Vad har gemene man för nytta av kostsamma satsningar på "kulturen"?

Likaså symfoniorkestern har varit föremål för populasens upprördhet. Ett på tok för dyrt påfund som endast den bildade överklassen i Gefles Djursholm, Villastaden, har glädje av. 

Nä, satsa på skola och vård! Orkestern är ett onödigt lyx - för de fåtaliga. 

Sanningen att säga går jag nästan aldrig på teater. En gång för länge sedan i Östberlin. Frank Castorfs Volksbühne satte upp "Trainspotting". 

Jag var nog ende utböling i salongen den aftonen. Efter en stund övergick ensemblen till att prata östberlinska. Nästan obegripligt för en inte uppvuxen öster om Brandenburger Tor. 

Nå, teater ser jag. Men bara om det är Gävle Handikappteater. Politisk teater när den är som bäst. Utan att vara plakatteater och slagord. Som när Fria Pro och andra intog scenen.

Vass och slagfärdig. Häcklande dem som häcklas bör. Men inte beviljas de några pengar av de häcklade kommunalpamparna.

Utan hänvisas till att tigga hos fonder bortom det offentliga.

Påfallande ung publik på Volksbühne när jag var åskådare. Till skillnad från Dramaten, kallad "Dramatanten" för sin Östermalmsbetonade, kvinnliga publik. Men det kanske bara är nesligt förtal, vad vet jag? Sanningsfärdigt ögonvittne är jag ju icke.  

Jag betalar, icke tillfrågad, via min skattsedel till Kungliga Dramaten. "Sveriges nationalteater" som det högtidligt heter. Men jag sätter sålunda aldrig min fot där. Inte heller på Kungliga Operan som jag också, likaså icke tillfrågad, är med och "sponsrar".

Big deal. Jag lägger hellre de surt förvärvade, och hårt beskattade, pengarna där än på vapen till Ukraina och ett fortsatt slaktande. Utan att tillhöra "kultureliten".

För övrigt finner jag det märkligt att ställa det ena, "kulturen", mot det andra. Vilket det nu är. Som om vi klarade oss utan "kultur". Kanske en mossig ståndpunkt. 

När det är "kulturentreprenörer" som behövs. Som får det att klirra i kassan. Och glädja kommunalrådet Jarl.

Foto: Wikipedia

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-08