Bildning är bra - ett riktigt jobb bättre!

Det är vår i luften när vi kliver av UL:s fullsatta dubbeldäckare, kostar bara 29 kronor att åka från hemstadens perronger, på Upsala central. Utanför fönstret under resan bruna åkrar som snart (?) skall stå gröna. Som de redan gör i fagra Skåneland. 

Varför någon frivilligt, läs undertecknad, valt Gestriklands med mörka, dystra skogar rikligt bevuxna  och svårforcerade landskap framför Skånes öppna slätt, där blicken fritt må flaxa omkring utan att fastna, kunde tyckas vara en svårknäckt gåta.

Nå, val och val. Vem väljer att födas eller platsen ifråga? Till världen kom jag på BB i Gefle såsom en i en av de sista efterkrigskullarna. Sedan snabb transport till Sandviken och uppväxten där i skuggan av Verket. 

Samma år jag fyllde nitton till Upsala, undkom fabriken. Därefter tjugo år på olika adresser i vad som åtminstone förr benämndes lärdomens stad. 

Det fanns längre fram i livet, efter avlagda examina och många års tappert, uselt avlönat trälande inom den allt trängre högskolevärlden, ett erbjudande om att flytta till Lund för att jobba på universitetet. Men jag nappade inte. En kan undra varför. 

Kanske svårartad förändringsobenägenhet, egendomligt ord i och för sig, som slog till. Man vet vad man har. Och så vidare. Tryggheten framför allt! Och jag hade dessutom hört att vintrarna i Skåne inget är att skriva hem till skidåkande moster Emma i Horndal om.

Tja, tjänsten inom ämnet företagsekonomi kanske ändå inte var så lockande. Jag väljer (!) att se det så.

Mödosamt tar vi oss på stelbenta apostlahästar uppför den branta backen, "Mount Everest",  som leder till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Passeras av spänstiga ynglingar. 

Irriteras, avundsjukt, att de till skillnad från det strävsamma paret till synes utan att behöva andas pinnar på uppför backen som om de aldrig gjort något annat. Samtidigt som de, ryggsäcksbehängda, pratar oavbrutet sinsemellan. 

"Dom där bli gamla, dom också, vad det lider." Försöker vi trösta oss med. Hur idiotiskt det än låter, tycker jag att det föreligger en inbyggd orättvisa i den mänskliga jordavandringen. Att människor föds på så olika födelseår. 

Nya unga tillkommer hela tiden. Livsdörrar öppnas. Medan de för oss andra, gammeltrötta, stängs.

Jag förväntar mig att det skall vara som vanligt. Tjocka lagböcker framför studenterna i Carolinas läsesal. Inte vet jag vad de siktar på att bli för slags jurister. Men jobb vill de ha. Läsa för bildningens skull står inte högt i kurs. Bildung macht frei. Men hellre löneslav än fri.

Annat på min tid. Jag skänkte aldrig, lovar och svär, minsta tanke åt "jobb" eller vad som skulle komma efter utbildningen. Hur jag skulle försörja mig. Jag läste det som jag kände för att läsa, utan att snegla på någon arbetsmarknad. 

Det fick visa sig vad som sedan skulle dyka upp.

Min sista högskola där jag var verksam, i Gefle, slår på annonstrumman med skräddarsydda utbildningar för blivande ingenjörer. (Bilden ovan.) Delar av utbildningen betald. 

Den näringsliv och arbetsmarknad extremt välanpassade högskolan - kritiskt tänkande portförbjudet - förnekar sig inte. Glöm bildning - ett rejält jobb måste du ha! Du är väl anställningsbar!

Tillbaka till de gamla, tyska filosoferna! Till vederkvickelse grotta ned mig i de onyttigas eviga rike. Samtiden är inte min. 

Åsa-Nisse och Klabbarparn inga Helan och Halvan

Saligt i mitt gammelmansminne Folkets Hus i lilla brukssamhället Gestrike/Hammarby några mil väster om Sandviken. I det idylliska Hammarby, som urinvånarna säger, älskade jag att vistas som barn, hos Irma och Brynolf. De lät mig vara ifred med mig och mitt. 

Som man skall göra med pysslingar! Särskilt en verklighetsupptäckare och ensamströvare som undertecknad. 

Åsa-Nisse visades som matiné om söndagseftermiddagarna i ett Folkets Hus som jag inte vet om det längre står kvar. Borta de röda brukslängorna där man inte behövde låsa ytterdörren. Den fränt luktande fabriken. Ett typiskt working class community, skattat åt förgängelsen.

På väg till Folkets Hus först passera kiosken för att inhandla femöresgodis i vit papperspåse att prassla med i mörkret. Sedan fotbollsplanen, där min svåger Birger inledde sin karriär. Så småningom blev det faktiskt allsvenska SIF. 

Men han, den tekniske liraren, lyckades inte ta någon ordinarie plats som vänsterytter.

Däremot hans kompis Kurt, från Eltebo på andra sidan Eltebosjön, vänsterinnern som man ser på lagbilder från 50-talet. 

När SIF "öppnat Norrlandsfönstret". Sveriges Arsenal i flott rödvit dress. Farsan köpte mig en sådan, drömde om att få uppleva sonen springa ut på Jernvallens gröna gräs när den förre intagit sin plats på huvudläktarens träbänkar. Så blev det aldrig. 

Nå, jag red som liten grabb ängsligt där på kolstybben, med anförare nota bene som höll ordning på kusen, under en Barnens dag. Men det räknas liksom inte. 

Filmerna om den oförliknelige Nisse på Åsen blev det sparsamt med under livsdecennierna efter barndomens Hammarby. Någon enstaka då och då. Inga rullar man lätt smälter. De kräver sin tittares uppmärksamhet när det går som allra galnast till. Inte sällan absurd intrig. Släng dig i väggen, Beckett!

Nisse respekterade inga gränser av något som helst slag. Elfström underordnade sig de ofta fysiskt prövande ansträngningar, kan det ha använts stand-ins?, som storyn krävde. Det skulle ramlas ner i vatten. Fallas ner från tak. Demonregissörens namn Ragnar Frisk. 

Jag förundrades över denne John Elfström i huvudrollen. Fin karaktärsskådespelare. Glömmer aldrig honom som strålande bra i en uppsättning av "Swedenhielms" på TV-teatern. Ja, även Artur Rolén var mer än Klabbarparn. Sångare och förekommande i revyer.

Var det de stora pengarna som drev Elfström att göra alla dessa filmer om Nisse på Åsen som kritikerna öste sin dynga över och varnade för? Med överrumplande inslag, som att dåtida kändisar förekom. Utan att inhoppen direkt var integrerade i handlingen. 

Dansbandet Sten & Stanley, med instrument och allt, plötsligt på en badbrygga. ("Åsa-Nisse slår till", 1965). Rockgruppen Hep Stars. ("Åsa-Nisse och den stora kalabaliken", 1968)

Sven Tumba på vattenskidor. ("Åsa-Nisse jubilerar", 1959). Men inte helt gripet ut luften ur ett dramaturgiskt perspektiv. Jerry Williams medverkan i "Åsa- Nisse och tjocka släkten" (1983), där Elfström även spelar Nisses bror från Amörka (Julia Caesars uttal), låter sig motiveras. 

Men i en scen har Jerka svårt att hålla sig för skratt. Hans minspel är underbart. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många omtagningar som krävdes innan scenen satt. Inspelningarna var för övrigt, enligt en dotter till Elfström, alltid mycket trevliga. Alla glada och snälla. 

Gustaf Lövås, jag menar förstås den inbitne snåljåpen, en "äkta" smålänning, handlare Sjökvist, vars hjärta värkte för den ouppnåeliga "fröken Britta", stod vid spisen.

Nisse och Klabbarparn var inga Helan och Halvan som Stan och Ollie döptes om till på svenska. Inga fumliga snubbelkusar. Heller inga misslyckade lantisar. Nisse är den borne uppfinnaren och innovativ som få. ("Åsa-Nisse flyger i luften", 1956) 

Med hjälp av vardaglig utrustning åstadkommer han de mest häpnadsväckande , rena trollkarlen. Klabbarparn hans, i alla väder och under alla äventyr, trogna sidekick. 

Dialogen välsmord. De matchar varann, dessa två. Som ler och långhalm. Småländska höglandets Don Quijote och Sancho Panzas. Klabbarparn är den försiktiga och tillbakahållande, försöker att dämpa Nisses vilda påhitt. Men lyckas inte. 

Två godhjärtade smålänningar med äkta huskors som de fruktar mest av allt och vill vara till lags. 

Nisses Eulalia, "Sarons lilja" enligt maken, pratar inte småländska, förresten. Men det går bra ändå. Vem hågar väl inte med rodnande kinder Wollters "småländska" i "Raskens"? 

Och det där med att upphovsmannen, Stig Cederholm, till entreprenören och Ingvar Kamprads [1] föregångare Nisse skulle varit nazist och att det framgår i filmerna, det fnyser jag bara åt.

Nå, hur var det med gaget? Jag frågade nyfiket en filmvetare jag kände, licensierad expert på svensk film. Jag ville inte ha något teoretiskt utsvävande, inget moderiktigt mumbojumbo. Kalla siffror. Men han visste inte besked. 

PS. Som kuriosa kan nämnas att jag, länge sedan i Vetlanda för att föreläsa om medborgarlön, passade på att smita in på Stadshotellet. Det såg precis ut som på filmerna. Jag frågade en av deltagarna på föreläsningen om Åsa-Nisse. "Han bodde en bit här utanför."

[1] Dennes nazisympatier ingen hemlighet. Se Thomas Sjöbergs "Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga" (1998). Även Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar" (2011).

Bild: FILMITCH

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-25

Vi måste förbereda oss - måste vi?

Michel Foucault fanns i lärdomen och den eviga ungdomens stad innan jag hann dit. Enligt ryktet hängde han ofta på legendariska Ofvandahls på Sysslomansgatan. Ett favorithak under min student- och doktorandtid. Alltid ett bord vid fönster ut mot gatan. Att röka var tillåtet. 

Om vi varit samtida, hade jag kikat efter honom inne på brunmurriga Ofvandahls. Men jag upptäckte ju inte, och började läsa, Foucault förrän på 70-talet. Då bodde han redan i Paris. 

Efter den pinsamma historien att professorerna på Upsala universitet inte förmått att tillägna sig det originella i hans epokgörande avhandling om vansinnets historia. En avhandling med praktiska konsekvenser. Och inte, som annars brukligt är, endast nådde en trängre krets.

Det riskerade inte Foucaults avhandling. Eftersom den påverkade antipsykiatrikerna, Ronald Laing et consortes, i deras paradigmskiftande syn på vad psykisk sjukdom (det tar emot att sätta det undanglidande, amorfa fenomenet på pränt) är. 

Hur det som förr betecknades vansinne, frestande byta mot "egensinne", så småningom blev föremål för biokemiskt färgade diagnoser och tung medicinering. 

Inget står orubbligt skrivet i sten. Kultur och samhälle determinerar, och relativiserar, uppfattningarna om vad själens (o)hälsa är.

Nå, den akademiska ordningens grindvakter kunde inte godkänna Foucaults text som doktorsavhandling. Hur, ur fyrkantighetens inskränkta perspektiv, bedöma en avhandling som inte såg ut [1] som dylika normalt brukar göra på ett svenskt universitet? 

Så det blev Paris för fransmannens del. En tjänst vid prestigefyllda Collège de France. Ett andningshål för de allra främsta intellektuella. Ljusår från en upsalaprofessors  undervisningsskyldighet och begränsade forskningstid. 

Lägg till administration och meningslösa sammanträden. Ointresserade disciplar. Foucaults offentliga föreläsningar, de ingick i tjänsten, drog masspublik. Och, hör och häpna, han valde själv helt fritt ämne, vad han ville forska om och sedan presentera under föreläsningarna. 

När jag började att läsa Foucault, blev han omedelbart viktig för mig i min fördjupade samhällsförståelse. Framförallt tanken upplysande begrepp som disciplinering och normalisering. Deskriptiva begrepp att observera verkligheten med, samtidigt kritiskt laddade.

Under mina uppväxtår förundrades jag över mina släktingar och förvisso alla andra, företrädesvis manliga, sandvikare som lydigt cyklade ned i Verket och offrade sina sammantaget relativt få livsdagar på produktionens rörbelamrade altare. 

Bakom taggtrådskrönt stängsel som omgärdade fabriken och förhindrade spontana flyktförsök, som om det behövdes. Kollektivanställda som under arbetet övervakade av basar, samtidigt infösta i uppgifterna hårt reglerade ackordssystem.

Plikttrogna och skötsamma, enligt de gängse samhällsbevarande kriterierna. Till gagn för arbetsköparen och den heliga profiten. 

Varför gjorde de inte något annat, lät bli att sätta sig på cyklarna? Frågan kan förefalla väl naiv från en man som borde veta bättre. Men existentiellt är den det inte. Jag fattar förstås (sic!) att försörjningsbördan fordrar att man böjer sig. (Morfar stämplade in som trettonåring.)

Kanske fattar jag, utan att spela dum. Men inte bara så där. I fattandet ett stort inslag av halsstarrig vägran att göra det. Den dagen jag fullt ut fattar, orkar jag inte möta min egen spegelbild. Acceptans stavas resignation. [3]

Foucaults, i hastigheten höll jag på att skriva Freuds (!), teorier om självdisciplinering hjälpte mig att inse hur cyklandet kunde fortgå, liksom andra former av individuell och gemensam underkastelse. Utan att därför lugna det teoretiska sinnet. 

Eller tysta den inre, anarkistiska rösten. Självdisciplinering är ett kroniskt, politiskt problem. På det biter inga "förnuftiga" argument eller simpla övertalningsförsök. 

Hand i hand med disciplinering går normalisering. Vi måste finna oss i hur det är med saker och ting, därför att det "kan" inte vara på något annat sätt. En det nödvändiga motståndet knäckande normaliseringsprocess pågår oavbrutet. Och vi flyter med, följer mängden.

Jag läser om hur man på olika håll i landet efter skjutningarna i Örebro tränar på hur man ska skydda sig mot liknande dåd. Bara att anpassa sig efter det som numera anses normalt i Sverige. Och i svenska skolor. Frestande utbrista: det skulle varit på min tid! Men jag låter bli.

Det anses vidare normalt att man riskerar bli skjuten, om man råkar befinna sig på fel plats och vid fel tidpunkt. Hur sjutton vet man med säkerhet (sic!) vad som är rätt plats och rätt tidpunkt? Vet justitieminister Strömmer eller någon annan i "knatteregeringen"?

Jag vill vända på kuttingen. Det är inte normalt att dag ut och och dag in trampa ned till Grottekvarnen. Som om alla alternativ a priori vore uteslutna och per definition otänkbara. 

Förära, hoppsan, fabriken och maskinerna, det döda kapitalet enligt Karl Marx, det enda liv man har till sitt förfogande. 

Och - det är inte normalt att vara rädd för att plötsligt bli skjuten. Eller utsättas för explosioner i bostadsområden. Det onormala har blivit det onormala. Sverige år 2025. En fasan och skräckens nation. 

Och, ännu värre, vi måste förbereda oss på krig. Tutas det i oss från generaler, "experter" och politiker vareviga dag. Med benäget stöd från gammelmedierna som generöst bereder krigshetsarna utrymme. I mina ögon liknar det hjärntvätt. 

Normaliseringen är vårt fängelse, för att travestera monsieur Foucault. Ingen annan än vi själva kan slita upp celldörren.

[1] Om den "förbjudna" essäformen har jag skrivit i "Hucks flotte på upptäckarvatten" (2024).

[2] Lättillgänglig eller "pedagogisk" var han sannerligen inte, se https://www.fria.nu/artikel/86847.

[3] Här finns nyckeln till att jag på 90-talet förfäktande började skriva om medborgarlön.

Foto: Min far synar rör. I uppkavlade ärmar, nota bene! Fotograf okänd. 

Verkligheten främsta pedagogen

Häromdagen deltog jag i en lunch, ytterst vällagad ska genast tilläggas, på klassiska Gavlerinken, som jag och många andra med mig envist fortsätter att kalla hockeyarenan i Gefle. Fast den numera bär namn efter ett med stora pengar sponsrande företag. 

Från lunchrestaurangen kan man blicka ut över isen, följa Brynäs när de tränar. 

Vi var sju gentlemen vid bordet. Sex bekanta med varandra sedan tidigare. Jag ny i gänget. Men ingen Benjamin. När vi kortfattat var och en presenterade oss, slog det mig att jag var äldst. 

Jag som alltid, nåja, har varit yngst! På arbetsplatser och i andra sociala sammanhang. Ingen rolig insikt att plötsligt vara ålderman.

En runt bordet kastade plötsligt upprört ur sig om SD: "Vet ni att vi i Sverige har det största främlingsfientliga partiet i Europa!" Eftersom jag inte kände någon av de övriga, och en viss avvaktande stämning rådde, sa jag ingenting. 

Kanske också för att jag, som den väluppfostrade person jag är, inte ville förstöra samvaron genom att ta bladet från munnen.

Vad jag borde ha sagt var att hur ska vi se på att så många i valmanskåren, drygt tjugo procent, röstar på detta parti? Och inte så få av de tidigare socialdemokratiska kärnväljarna. Det vill säga arbetarklassen. ”Vanliga” medborgare. Folket. 

Är alla dessa främlingsfientliga? Eller måste en annan förklaring sökas? Förslagsvis i en sociologisk riktning. Det verkar vara ideologi mer än fakta som spelar in när just det här partiets stabila position bland de röstande ska förstås.

En kvinna från SD har utnämnts till ny landshövding i Gävleborg. Det har blivit ett herrans liv redan innan hon hunnit flytta in på slottet beläget i residensstaden. 

Det har nämligen grävts fram att hon oförsiktigt nog har uttryckt sig nedlåtande om judar, homosexuella, nunnor och andra. I ett mejl, som hon själv anser vara ett skämtsamt sådant. Och tillhörande det förflutna.

Men det hjälper inte. Namnkunniga, regionala politiker från olika partier protesterar mot utnämningen. De framhåller i ett gemensamt upprop fina saker om vår region, vad som utmärker den, och som de anser hotade av den nya landshövdingen. 

Jag känner mig inte igen. Lever vi i samma region? Med de gamla brukssamhällenas hårda, oförsonliga grundton. Skildrad av regionens författare. Karl Rune Nordkvist, Per Gunnar Evander, Stig Sjödin, Anna Westberg och andra. 

En region där knappast allas lika värde försvaras. Ett bistrare samhällsklimat som en reaktion på alla migranter med låg självförsörjningsgrad. 

Men, nejdå, solidaritet och gemenskap bär upp länet. Hävdar politikerna. Ett värdegrundsbaserat homogent och fredligt län som välkomnar och öppnar famnen för vem det än är. Rena Bullerbyn. Fram till nu och den tillträdande SD-landshövdingen.

Om man nu ska mota Olle, jag menar den nya landshövdingen, i grind, får man nog ta till bättre skäl än alarmistiska. Det låter ju som om vi kan vänta oss en massiv utflyttning från länet om den nya landshövdingen intar sitt ämbete. 

I dag förbundsval i Tyskland. Främlingsfientliga, skulle mannen vid lunchbordet säga, AFD förväntas flytta fram sina positioner och det rejält. Kanske, som i tyska medier, skulle samme man addera högerextrema till etiketteringen

Starkast är AFD i det forna DDR. Och där har vi nyckeln till partiets framgångar. Östra Tyskland är klart i ekonomiskt underläge gentemot väst. 

Sådan är verkligheten. Trettiofem år efter att realsocialismen kastades på sophögen. Frustration och besvikelse härskar. Bortom alla löften och fagra ord från makthavarna. Det skulle ju bli så bra efter återföreningen, lovade dåvarande förbundskansler Kohl. 

Det är verkligheten som styr. Liksom dem som röstar på SD i Sverige. Vill man göra det lätt för sig, avfärdar man väljarna som högerextrema och främlingsfientliga. Att de helt enkelt tänker "fel". Men verkligheten ändras inte för det. Den främsta pedagogen, som man brukar säga.

Foto (Reuters): Alice Weidel, AFD

Texten, med annan rubrik, även publicerad på lindelof.nu 2025-02-23

Det du, Dadgostar!

Jag och min dyre vän, Åkersbergabaserade H, vårdar en stark vänskap som går tillbaka till mitten på 90-talet när mina medborgarlönsböcker kom ut. Och H skrev på en uppsats om utopister vid Stockholms universitet. Med en träskalle till kursansvarig, namnet en hemlighet.

Vi träffas IRL (in real life), som det heter i den digitaliserade samtiden, minst en gång per år. 

Vi förlägger helst sammanstrålandet till vårens ljusa tid i Vitabergsparken uppe på Söder i Stockholm. En frizon. Även om vi varje gång ondgör oss över att scenen där Carl Anton och hans gäster höll till revs av kulturvandalerna. Inte ens minsta skylt om vad som sig tilldrog.

Legendariska Anglais, nära KB, där H:s och även min favorit Hjalmar Söderberg [1] brukade häcka, duger också för våra träffar. Hjalle står, som alla vet, staty utanför KB. Prudentligt kostymerad. Spatserkäpp, flotta handskar och allt. Som vore han på väg att uppvakta Lydia.

Intensiva samtal förs mellan H och mig. De förtjänar att, i ordets bästa mening, betecknas som "gränslösa". Ingen på förhand upprättad dagordning. Ämnena skiftar. Samtalet öppet och fritt. Inga hämskor på från något håll.

"Gränsen måste hållas", apropå gränser, upprepar Torbjörn Fälldin i Roffe Lassgårds piprökande gestaltning, i SVT-serien "Whiskey on the rocks". En hårt skruvad och av tv-kritiker nedsablad serie som jag, inom parentes, inte vet vad jag egentligen ska tycka om. 

Men skrattade gott när jag såg den.

Jag vet inte varför associationen löper i väg till Vänsterpartiet. Men ostyrigt nog gör den det. Kanske för att de, också apropå gränser, måste klara sig över 4 procent i riksdagsval. Detta parti som har kallats socialdemokratins dörrmatta. Men som försökt morska upp sig gentemot S. 

Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven fälldes nesligt i riksdagen. Att stödpartiet V - "kamrat 4 procent" - skulle fälla honom, det såg han nog inte komma. Dörrmattan rycktes bort under hans fötter.

I aktualitetens stund har V reducerats till ett parti som suktar efter statsrådspositioner i en kommande Magdaregering. Och vrids alltmer skamlöst i opportunistisk riktning. Ja till Nato, EU och Ukrainastöd. 

Ingen V-ko för helig att inte ta till slakt. Pinsamt att bevittna för en utomstående? Tja. Men knappast förvånande. Makten frestar.

Släpp fram oss ännu närmare köttgrytorna och vi offrar allt vi trott på.

Svärmorsdrömmen och förre partiledaren Jonte Sjöstedt, skäggprydd på äldre dagar, glider med. Hade jag trott något annat om denne man?

När jag extrajobbade på Ulleråker lärde jag känna sjuksköterskan A. Tyvärr sedan länge död. Hon ingick ett tag i V:s partistyrelse. En stridbar kvinna med det röda ordet i sin makt och hjärtat bergfast till vänster. 

Hon delgav mig historier, vissa av dem rent hårresande, inifrån samma styrelse. Behövde kanske lätta sitt hjärta. I styrelsen gick alltid diskussionens vågor höga och heta. Som om oenigheten hade ett egenvärde. Hela havet stormade, enligt henne, på varje sammanträde.

C-H Hermansson, som jag alltid uppfattade som vek och timid [2], kanske en image för att locka väljare, till skillnad från en tidigare mer brysk partiordförande som Norrbottens burduse Hilding Hagberg eller CH:s efterföljare Murar-Lasse Werner, hade det inte lätt.

När han skulle få ihop kamraternas uppfattningar till en ståndpunkt som alla kunde ställa sig bakom, utan reservationer och avhopp.

En gång, berättade A, tog han till och med till lipen och vädjade tårögd till styrelsen om att gå på hans linje. Det du, Dadgostar! Där har du något att lära. Kanske härma. Kläm fram en tår, vetja! När kamraterna tredskas. Det fungerar alltid i skuldens tycka synd om-land.

Något vänsterparti kan jag naturligtvis inte anse att V är. Fast i en politik som fjärmar partiet från de växande klassklyftorna och miljardärernas Tidö-Sverige. Och jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att rösta på dem. 

Däremot den kloka och vackra och vänsterkonservativa, en etikett som även kunde klistras på mig, Sahra Wagenknecht (fotot) i Tyskland.[3] Det är grejer, det! Kanske skulle hon till och med få mig att börja rösta igen, efter alla år. 

[1] Det ska tillstås att Johan Cullberg och Björn Sahlins "Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof" (2014) solkar bilden av den senare.

[2] CH:s böcker om storfinans och monopolkapital är klart läsvärda. En, för ovanlighetens skull, intellektuellt lagd yrkespolitiker.

[3] Läs gärna Charlotta Sella Brylla: "Ska en kommunist i Chanel-dräkt hålla AFD från makten?" SvD 250212.

Foto: FAZ

Är du inte karl för din bil?!

Efter att våra döttrar hunnit bli tillräckligt gamla för att vi skulle våga låta dem, om än aldrig ensamma, cykla till dagis ett par stenkast bort, tvingades jag att betydligt mer än en gång laga punkteringar. Inte var det lätt. Det ska gudarna veta. Svavelosande eder. Fingrar i kläm. 

Men jag fixade det! Under min uppväxt tog ju alltid pappa hand om sådana tillvarons förtretligheter som cykelpunkor. Han kunde i och för sig, men det hörde till ovanligheterna, uppmana mig att träda in. För att jag skulle lära mig.

Men genom att han med Argusögon övervakade det hela. Omedelbart anlade synpunkter på hur det borde göras. Och inte på det klantiga sätt som sonen gjorde det. Så kom jag av mig. Överlät muttrande fixandet till honom. Han gjorde det bättre och framförallt fortare. 

Medan jag slokörat lomade iväg. Kände mig misslyckad. Inte den grabb pappa velat ha. 

Så här i efterhand kunde det tyckas bekvämt, nästan lyxigt, att ha en pappa som en allsköns fixare. Men det medförde att jag har, som man säger, tummen mitt i handen. Är inte det minsta "händig" på det praktiska planet. Och - värre än så. Det har inte stannat vid det. 

Jag beter mig nämligen, med en väl tilltagen kropp utan att vara tjock, som Stan och Ollie (Helan och Halvan). Fumlar och har mig. Snubblar. Stöter i. Välter och drar ner. 

När jag skrattar gott åt de två lustiga figurerna, jag älskar dem och deras bravader på den slakaste lina, tycker jag mig samtidigt se mina egna drullerier speglade. Med viss överdrift.

Minns en gång när jag hade punka på min Monark som jag ärvt efter morfar. Jag hade kört långt på den med platt däck. Massor med små hål i slangen. Pappa grymtade, men förutom barsk min utrustade han sig med vattenhink och solution för att "ordna det", som han sade. 

Från Sandviken släpade jag med mig i bagaget att man - en riktig karl - skulle bara fixa vissa saker. Inget att snacka om eller ifrågasätta. Vardagens tysta reglemente. Fruntimren ägde sin halva av världen på Bruket, karlslokarna sin. De sammanföll aldrig. [1] 

Köket (och tvättstugan) versus vedboden (sedan garaget) - två vitt skilda universum.

I lärdomens stad blev jag kollega och bundis med G. Genom sin försiktiga, konfliktundvikande läggning ett typiskt professorsämne. Och professor blev han, förstås. 

G lämnade alltid in familjens trasiga cyklar hos en reparatör i Svartbäcken, nära Linnéträdgården. Jag lyfte på ögonbrynen när det undslapp honom. Kunde man verkligen göra så? Det lät ju prima! Facilitating every day´s management. Slippa frustration och annat elände.

När han hämtade ut cyklarna, alltid samma avskedskommentar från reparatören: "Nu rullar det igen, grabben!" Jag brukar citera det. Efter att ha tömt diskmaskinen.

En tjuv bröt sig en natt in hos den fryntlige cykelreparatören med anstrykning av Thor Modéen. I vrede delade han ut en saftig smocka. Åtalades och bötesfälldes. Sverige i ett nötskal.

Bilen tvättar en riktig karl själv! Det är hans jobb. Så är det bara. Tja? Kanske på Bruket. 

K var en gång i tiden framgångsrik hockeycoach. Tillsammans, ett mycket bra samarbete, utvecklade vi Sport Management på högskolan. Idel Brynäslegendarer på skolbänken. Molin, Larsson, Sjödin och andra som gjorde mig star struck. Och väckte uppseende i korridorerna.

K vågade inte avslöja för sin brorsa att han anlitade en biltvättfirma. Allt för skamligt.

Jag tog efter. Använde mig av tjänsten några år. Men kände pappa Göstas vassa blick i ryggen medan jag med alldeles för hög hastighet, för att inte ångra mig, kvistade i väg mot tvättfirman. Dyrt var det. Och de tog inte kreditkort. Kvitto, enbart efter att kunden insisterat.

"Är du inte karl för din bil?!" Den inre, spökande rösten tillhörde den allsmäktige fadern. Sigmund Freud hade rätt. [2] Det måste till ett fadersmord för att en son ska kunna frigöra sig. Även om han därefter hänvisas till att laga cyklar utan handledning. Men hur våga? 

När jag, efter åtskillig tvekan och vånda, anlände till Upsala för att ligga vid universitetet förvånades jag över unga, skäggiga män i sladdriga träningsoverallsbyxor, en och annan med snugga i munnen, som drog barnvagnar på stan. Och det på blanka förmiddan.  

En fullkomligt omöjlig syn i Sandviken. En man som passar bäbisar! Och denna tid på dagen. Herregud. Vart ska det sluta? 

Jag knep om det inför min, vad gäller Upsala och mitt liv där, nyfikna mamma. Rädd om hennes hjärta. Hon som en gång upptäckte en granne som frejdigt piskade mattor ute på gården. 

Och förskräckt utbrast, som om hon bevittnat jordens undergång: "Men titta, Lars. Han är allt bra jollig!"

[1] Plötsligt minns jag vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson. Hon berättade att de delat upp bostaden. Så att var och en (Gunnar) kunde stöka till det på sin halva utan att den andra (Marianne) måste städa. Var det inte så hos Strindberg, också, i äktenskapet med von Essen? En tredje zon upprättad där de kunde mötas för att nuppa. Kanske en praktisk, för två under samma tak underlättande lösning.

[2] Som man född bör du noggrant läsa Freuds "Totem och tabu" för att haja vad det handlar om. Borde kunna hittas på Bokbörsen. Läs!

Foto: Cykelkraft

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-20

Jag följer gärna med på resan!

I Expressen 17/2 2025, under den besynnerliga rubriken (som han väl inte själv har satt) "Ge mig mer Hitler och mindre pensionärer", kritiserar kulturskribenten Erik Högström Torkel S Wächters nyutgivna bok "Den far som flytt" (Ordfront). Han är inte nådig. 

Recensionen är inget mindre än en utskåpning.

Jag har ej hört författarnamnet Wächter förut. Ej läst boken som uppges handla om författarens judiske far som i Tredje riket greps av nazisterna, torterades och kastades i koncentrationsläger. Lyckades ta sig till Sverige där han avled i Örebro 1983. 

Högströms oförsonliga drapa handlar om, som jag förstår det, att han inte uppskattar Wächters meta-ansats. Att han bakar in själva arbetsprocessen i texten. Själv genrebestämmer Wächter boken som "dokumentärroman". 

Det har blivit allt populärare bland svenska författare att inte skriva renodlade romaner, "ren" fiktion (termen "autofiktion" förekommer ibland). Eller konventionella självbiografier. Utan det hyses anspråk på att det är något "mer" de vill åstadkomma genom att tumma på genrerna. 

Vad Högström efterlyser, förblir en smula oklart. Men jag fattar det som att han önskar att Wächter hade nedtonat sin egen subjektiva närvaro på bokens sidor. Redogörelserna för hur han beter sig under jakten efter fadern som alltså varit död i över fyrtio år. 

Man anar stor sorg och saknad efter fadern. Inte för inte heter ju boken med en symbolisk markering "Den far som flytt". Förmodligen bor undertryckt smärta mellan raderna. 

Jag sökte själv under många år min egen far - vem var han, den gåtfulle? - som "bara" försvann under mina sena tonår, genom den obotliga blodkräftan. Och det landade i boken "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta".

Jag är mycket förtjust i böcker som inte försöker att framstå som "ren" fiktion. Bortsett från att väl all fiktion har någon form av verklighetsbakgrund. Inte heller intresserar jag mig för böcker med en "osynlig" författare. Som att läsa osignerade artiklar. 

Ge mig röst, temperament och eld! Ge mig färg! Ge mig stil! 

Att få följa med i Wächters sökande, hans vedermödor. Det skulle tilltala mig. Och kanske måste jag därför skaffa boken. 

Om den finns som e-bok, vill säga. Finns inget bättre än att om sena aftonen, medan det är tyst i kvarteret, krypa ned under täcket och läsa i mobilen. Jag struntar i att det kanske inte är hälsosamt för ögonen.

Jag följer gärna och med förtjusning tyska (svensk samtidslitteratur är jag rudis på) "meta-författare", för den delen även dokumentärfilmare, som bjuder in mig att "vara med på resan" (en metafor som förstörts av alla hockeyspelare som använder den). 

Ta bara en skicklig meta-konstnär som Alexander Kluge. Mycket i hans produktion har varit "work in progress".

Jag läser gärna "häng med-böcker". Och ser gärna sådana filmer. Det där med den "objektive" von oben-betraktaren som har full kontroll, observerar allt kyligt och neutralt på distans, tror jag inte på. Vi är alltid mer eller mindre deltagande och involverade. 

Och har som läsare och åskådare att förhålla oss engagerat. Det visste redan Brecht med sin Verfremdungsmetod. 

Osökt tänker jag, förutom på Jan Myrdal och hans barndomsserie där han "vrider upp verkligheten i fiktion", på Peter Weiss och det som har kallats hans "totalteater". 

Bland verken "Mordet på Marat" (fullständig titel "Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade"). 

Pjäser som lockar åskådaren att resa sig upp ur stolen och ingripa. Konst när den är uppfordrande och mobiliserande. Politisk i ordet bästa bemärkelse. 

Förmodligen inte skönanden Horace Engdahls cup of tea. Men det är han, det. Akademieledamoten.

Avslutande stridsrop: Ge mig en estetik som inte lämnar mig i fred!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-19

Fy sjutton för persiennernas vardag!

                                                                                                 "Vardaglighet är all historias botten" (Harry Martinsson)

Jag drar upp persiennerna och blicken fastnar omedelbart i ymnigt fallande snö, som formar sig till vad som liknar en vägg. Vitare än den beryktade "vita väggen" bestående av hängivna, högljudda hemmasupporters i ishallen i Leksand. 

Och som torde få en och annan motståndare att börja darra i knävecken. Åtminstone första gången väggen upplevs.

Persiennerna tar mig tillbaka till Smedsgatan i Sandviken. Vi flyttade upp på stan, som man sa, 1961, från Barrsätragatan 48. På den senare adressen tillbringade jag min barndom i en av de gula längorna. 

Mina älskade mormor och morfar fanns bara ett par stenkast bort på Bruket. Innan de flyttade till pensionärslägenheten på Sveavägen. Större än ett rum och kök fick de aldrig. Men glada för bekvämligheterna efter att ha lämnat Seegatan.

Det var nära mellan familjemedlemmar. Inte som nu. Inte undra på att ensamheten blivit ett stort samhällsproblem. Det finns till och med de som velat förstå skolskjutningarna i Örebro med att skytten var en ensam krake på sidan om allt. Att dödandet ytterst skulle vara samhällsutvecklingens fel. 

Jag förknippar persiennerna på Smedsgatan med instängdhet, inlåsning. Mina strävsamma föräldrar brukade nämligen vid ett bestämt klockslag varje dag fälla ned dem. Det kan ha varit för att förhindra insyn. Från huset mitt emot, på andra sidan gatan, möjligt att blänga in i vårt kök och Rummet.

Någon sådan insyn var inte möjlig på Barrsätragatan. Från köket tittade vi ut på den fortfarande obebyggda Åkern. Ett gräshav. Som om vintern kunde spolas och bli till knagglig is att åka skridskor på. Ja, inte jag, inte. Någon stjärna i SAIK, som snurrade runt på Norra IP,  blev jag därför aldrig. 

Om det nu var så, vilket jag håller för troligt, att persiennerna av förklarliga skäl släpptes ned för att förhindra insyn, så har jag ändå alltid dragit högre växlar på förfarandet. Det har laddats med en symbolisk betydelse. Och etsat sig fast.

Persiennerna är nere. Vi äter kvällsmat vid köksbordet. Middag åts tidigare på dagen. Sedan dags för sängen. Dag ut och dag in. Fram till den sista utstämplingen. Ekorrhjulet rullade på.

I tidigare tonår utvecklade jag en vardagsfobi, för att uttrycka det modärnt. Jag har sedan dess alltid haft svårt för att leva "vanligt" vardagsliv. I betydelsen upprepning och rutiner. Rastlöshet och olust kryper in i och rider mig. Om jag reser, som vi allt oftare gör, dämpas de påfrestande känslorna. 

Alla intryck, samt miljöombytet, är rena medicinen. Barcelona. Portbou. Amsterdam. Oslo. San Sebastián. Bilbao. Guernica. Malmö. Lund. Köpenhamn. Helsingør. Vart härnäst? Kreditkortet knorrar, hänvisar till den usla statstjänstemannapensionen. Men jag slår dövörat till. 

"Ni måste tänka dialektiskt!", som Elof Luspa uppmanade oss modstulna, politiskt arbetslösa (Elofs uttryck) upsalagrabbar när vi hälsade på honom och hustrun Maja i Puoltikasvaara vid världens ände längst upp i norr. Jag försöker, följande den uppmaningen, att vända på myntet. 

Säger till mig själv: Så länge som du kan känna som du gör, så lever du. Du har inte kastat in handduken och resignerat. Men det är en klen tröst för ett tigerhjärta.

Osökt minns jag författaren Göran Norström, sandviksson han mä (brett bruksmål), som avslöjade (var nog i boken "Glasburen") om hur han varje dag vid ett bestämt klockslag, tror det var om eftermiddagen efter lunch, drabbades av en ångestattack. Hanterades med hjälp av ett piller. Vill jag minnas.

På min vardagsfobi biter inga piller. Inte heller "ful sockerdricka", som min mor sade. Det senare har jag prövat. Kanske ska jag försöka behålla tron att det jag känner måste förstås uppfordrande. Och är något existentiellt bra. Men fy sjutton för vardagen. Dags att planera en ny resa, globetrotter Ekstrand!

Foto: Uppgång till vårt hus på Smedsgatan (Boneo)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-18

Farsan kunde blivit landshövding i X-län

Den avgående landshövdingen, efter nio års flitigt bandklippande och kafferepsdeltagande som åtminstone i det senare fallet torde utmanat kistan, utmärktes av att han, Upsalabon, vid utnämningen inte visste mycket om det län han skulle tillträda och officiellt representera. 

När han, som skamfilad politiker (nästan ett krav för att bli landshövding, inte bara i vårt län), utsetts av den dåvarande regeringen.

Jag medverkade i Gefle Dagblad under många år. Inte sällan med texter som retade makthavarna. Som när jag skrev om "Majorskan", den allsmäktiga kommunalpampen och socialdemokraten Eva Gillström. Fruktad för nypor hårdare än stålet på Sandvik. 

Blott en enda gång, under alla dessa år, hamnade en artikel i onåd hos ansvarige utgivaren. Och den fege kulturredaktören, inte Björn Widegren (han som myntade begreppet "Majorskan") viktigt att påpeka, hängde på. Föreslog revidering, att jag skulle dra gifttänderna ur artikeln. Så den liknande blahablaha.

Jag vägrade förstås. Artikeln ställdes. Tilltaget påskyndade mitt uttåg från GD. Kultursidan förlorade därigenom en läst, uppskattad och av somliga (både av politruker och hukande undersåtar) avskydd medarbetare.

Den ställda texten drev med den sittande landshövdingen och hans okunskap om länet. På nivå med Carola när hon uppträdde på Döda torget i Sandviken. Trodde att hon var i Gefle. Landshövdingens omtalade barnvagnshistoria lämnade jag därhän i min satir. Kändes mest bara skämmigt.

Nu har länet fått en SD:are som landshövding. Ledarskribenterna på GD och Arbetarbladet går  i taket. [1]  I bagaget har kvinnan nämligen två förtalsåtal samt vitsar om judar, negrer, bögar och zigenare. Hon tvår sina händer när hon gisslas om detta. Skyller på att det var länge sedan. Ungdomsförsyndelser?

I länet bor ju sådana som hon skamligt vitsade om, påminner de upprörda redaktörerna och deras medjamande entourage! Vet hon inte det! Hon kränker medborgarna. Vem vill nu flytta till Gävleborg? Med ett sådant rysligt fruntimmer till hövding! Snarare startar väl en massiv utvandring.

Jag tänker på min salig farsgubbe. Han som om höstens kvällar spontant, och ocensurerat, kunde utbrista: "Fan, vad mörkt det är. Rena negerslagsmålet i en tunnel." Med andra ord väl meriterad för uppdraget som länets hövding. Men han hade ju inga ambitioner om att bli det, vad jag vet. 

Vad de upphetsade med sitt höga tonläge blundar för är att den nya landshövdingen, mantalsskriven i Skåne, kliver på uppdraget i en bygd där SD flyttat fram sina positioner på de klassiska bruksorterna. På framförallt socialdemokraternas bekostnad. 

Man kan säga att hon såtillvida politiskt har kommit hem. Även om Skåne är ett SD-land. Att ämbetet från Gustav Vasas centralmaktsdagar borde avskaffas, det är en annan femma. 

[1] Ett exempel  Jenny Wennberg: "En dömd SD:are ska inte vara landshövding", Arbetarbladet 250214

Bild: Wikiquote

Kämpa på Lars von Trier!

Lars von Triers produktionsbolag Zentropa låter officiellt meddela att regissören har inlagts på ett vårdhem i Köpenhamn. Säger sig gå ut med detta dystra besked för att få stopp på ryktesspridning omkring honom och hans hälsa. 

Men det är ingen hemlighet, åtminstone inte för alla oss som följer honom, att han sedan länge lider av Parkinsons sjukdom. Sorgligt är det att tvingas höra att han nu behöver tillses på institution. Har sjukdomen förvärrats?

Jag kan inte låta bli att tänka på en före detta kollega, samtidigt en före detta granne, som båda diagnostiserades med Parkinson. Om den förra vet jag att sjukdomen bestämde över honom under flera år. Oklart om han kunde vårdas hemma.

Den senare hamnade dock, liksom von Trier, på ett vårdhem när hustrun inte orkade att ta hand om honom längre. Båda insjuknade är döda. En jämnårig med mig, den andra inte så mycket äldre. Skrämmer mig.

Jag vet inte hur långt framskriden den obotliga sjukdomen är i von Triers fall. Vi är många hängivna som har hoppats på fler filmer från honom. Och han har så smått utlovat detta. 

Utan den egensinnige von Trier hade dansk samtidsfilm, jämfört med svensk sådan som snabbt bleknar vid en hastig jämförelse, sett annorlunda ut. Det går inte att övervärdera hans betydelse därvidlag. 

Hur han inspirerat yngre regissörer, som Thomas Vinterberg och Anders Thomas Jensen. Nyligen har jag och min närstående på nytt sett flera filmer av den sistnämnda. 

Så som "Adams äpplen", "De gröna slaktarna" och "Blinkande lyktor". Med Søren Pilmark, Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen och andra, för oss med dansk film förtrogna och förtjusta i densamma kända ansikten i de bärande rollerna.

De absurda, rent surrealistiska inslagen i de tre filmerna är som hämtade från von Trier. Och vem kan, efter att ha sett mästerverket "Riget", tycka att det "överdrivna" och skruvade är något "konstigt"? 

Snarare är det ju fullkomligt självklart. Sådan är ju den mänskliga tillvarons komedi. Gränsen mellan "verklighet" och dröm är ytterst tunn. Även om vi desperat klamrar oss fast vid en svajande realitetsuppfattning. Inte minst i en ond bråd värld.

För att behålla fotfästet. Freda oss mot en "ontologisk ångest", som Ronald Laing uttryckte det i sitt arbete med patienter stämplade som "schizofrena".

von Trier var, jag menar är, en sannskyldig auteur. Hans signatur lyser genom filmerna, genomsyras av hans målmedvetenhet. Och han kan ställas bredvid Fassbinder och andra i filmkonstnärernas tungviktsklass. 

Inte undra på att internationella stjärnor velat jobba med honom, stått i kö för att få göra det. Bland dem Nicole Kidman och Catherine Deneuve. Till gager långt under deras normala.

Den förra betalade själv flygbiljetten för att nå inspelningsplatsen. Och kunde iakttas, Film i Väst var finansiellt inblandade, på Konsum i Trollhättan. Osminkad och anonym. I sällskap av sina barn.

Manifestet "Dogma" blev vägledande för danska filmskapare. Med sin betoning på det konstnärliga framför det "tekniska". Låt berättandet vara det primära! 

Tumma aldrig på det innehållsliga, substantiella. Där ska åskådaren fångas. Nyttigt påminnas om detta i animerings- och AI-tider.

Jag vill lyfta fram von Triers verks existentiella genomslagskraft. Där berör han mig, petar på mitt vankelmod, stör mig. Det kompromisslösa, öppna förhållningssättet gentemot tillvaron. 

Sexualitet ("Nymphomaniac") och även våld ("Dogville") blir ur det perspektivet ofrånkomliga beståndsdelar. Om än motbjudande. Vi värjer oss mot att gestaltas som de ömkliga, sårbara varelser vi är.

Jag har svårt att tro att hans filmer varit några kassakor. Handlingen är ofta synnerligen krävande. "Utmanande" som det heter på nysvenska. Inget man slötittar på med popcornstruten bekvämt till hands. Filmerna är fullödiga konstverk i sin egen rätt. 

Och de förutsätter en aktivt tolkande och hundraprocentigt närvarande åskådare. Som är villig att "dras" in i den ofta kryptiska handlingen. Och att få svårt upprätthålla distansen. Filmerna tenderar mot det "fysiska". De kryper in under huden. Slår ut alla försvar.

Som kuriosa kan nämnas att producenten Peter Albækk Jensen på Zentropa har kunnat falla i sömn när von Triers filmer premiärvisats. Så "uttröttande" bra är de. 

Kämpa på Lars von Trier! [1]

[1] Läs gärna Nils Thorsens "Geniet Lars von Triers liv, filmer och fobier" (2010). Ett kapitel lades till efter von Triers uppmärksammade utspel i Cannes 2011 om Hitler. 

Foto: The Guardian