Kan det anstötliga försvaras?

Yttrandefrihetsfundamentalist

Jag har intresserat mig för och därför skrivit en bok om den tyske konstnären Joseph Beuys som var en förespråkare och ännu mer en utövare av vad han kallade social konst. 

Det vill säga konstnärliga aktioner som äger rum utanför de traditionella konstinstitutionerna. Inom vilka en passiv åskådarroll uppmuntras.

Gärna tankeprovocerande aktioner, i syfte att med dessa påverka människor, försöka bryta passivitetens roll.

Beuys var dock noga med att aktionerna måste vara genomtänkta. Ingen provokation för provokationens egen skull. Ändamålet helgar inte alltid medlen.

Osökt minns jag Beuys, som för det mesta väckte stor uppståndelse på gator och torg, när jag läser om mannen i vårt land som åtalades efter att ha genomfört aktioner i den tyske konstnärens anda. 

Äpplen målade med Hitlers ansikte. En med kniv genomstungen IS-docka. Rekvisitan placerad utanför två statsråds bostäder. 

Med syftet att protestera mot de 300 miljoner kronor som regeringen avser att betala Syrien, dess regering ledd av tidigare terroriststämplade, för att få dem att återta landsmän som flytt till Sverige. 

Miljoner som kanske istället kommer att användas för att fortsätta förfölja kurderna.

När argument och debattartiklar inte hjälper, inte verkar spela någon som helst roll för den politiska makten, krävs det andra påverkanshandlingar. Och mannen har ordentligt motiverat varför. 

GW Persson, som kan sin grundlag och vet vad yttrandefriheten kräver, trädde fram till mannens försvar. Han förefaller tämligen ensam om detta.

Häpnadsväckande nog rycker den regeringen närstående sverigedemokraten Jimmie Åkesson ut och menar att GW gått för långt och som straff bör pensioneras (läs: tystas, berövas medial tillgång). GW är redan pensionär. Om än fortfarande aktiv.

Åkesson glömmer de medborgerliga rättigheterna och fördömer med brösttoner den folkkäre kriminologi-professorn. Men även utrikesministern angriper GW. När hon borde värna om grundlagen. Och GW:s rätt, liksom alla medborgare, att ha en åsikt. 

Även om det som vid första anblicken förefaller kontroversiellt och anstötligt.

Statsråden har uppgivit att de känt sig hotade av att mannen kommit nära deras privatbostäder. Må så vara. Men förblir det hela sanningen? 

Det är som under Vietnamkriget när protesterna kunde ta sig våldsamma former. Och vissa tyckte att det var värre än bombningarna av civila i Vietnam.

Den åtalade mannen fälldes i rätten för olaga hot och ofredande. Villkorlig dom.

I DN 260226 påtalade den oförtröttlige Nils Funcke det klandervärdiga i att utrikesministern genom sitt inhopp riskerade att påverka domstolen. 

Vad med den senares oberoende av den politiska makten, fäst i grundlag? 

Det är frestande att börja undra hur Tidöregeringenegentligen har det med grundlagarna. Och kännedomen om dem. 

Mainstreamedierna är som de är. Inte ger de oss hela sanningen. Precis som under Vietnamdemonstrationerna.

Vagabond

Bokus.com

Kanske borde jag på mitt visitkort, förutsatt att jag hade ett "business card", lägga till "Vagabond". Om inte "Skriftställare" och "Vagabond" i princip är samma sak. I båda fallen står resandet i centrum.

Det obundna kringströvandet är utmärkande för vagabonden, enligt SAOB. Kunde även sägas om mitt associativa skrivsätt. Ett obundet kringströvande - fritt. Icke älskat av regelstyrda akademiker.

I skriftställandet sker resandet i och med orden. I det senare fallet handlar det om det fysiska förflyttandet. Jag klarade mig, låter som om det var något hotfullt vilket inte är meningen, under många år utan det senare. Åtminstone begick jag inga längre resor att tala om. 

Det var då, det. I skrivande stund planeras resor till Hanoi och Melbourne. Kreditkortet må knorra hur mycket som helst. Men det ska bli av!

Jag har aldrig gjort det med ordresandet. Förmått undvika eller låta bli det. Började tidigt i mitt liv. Långt innan jag hade tillgång till skrivmaskin och därefter computer. Kulspetspenna och linjerad, blå anteckningsbok mina verktyg. 

Den senare, som rymde de mest skilda ämnen, från pubertal erotik till referat av fotbollsmatcher med kvarterslaget, gömdes undan för min nyfikna, kanske orolig för vad sonen kunde hitta på, moder. 

Låstes in i en låda som farsgubben smugglat hem från Verket. Med rejält hänglås. Stod under chiffonjén i mitt rum. Farsgubben fattade, han. Ingen låda utan lås. Hemlighetskaraktären måste behållas. 

Eftersom jag brukar luta mig mot Ronald Laing, en av mina husgudar, kunde jag rikta vad jag uppfattar som hans primära undran som seriös, viktigt att betona det i mumbojumbo-tider med KBT och annat, psykoterapeut även mot mitt ordresande: Varför har jag behövt det? 

Psykoanalytikern Jacques Lacan, av många betraktad som snårig och svårtolkad, kanske är han det men samtidigt oerhört stimulerande, har någonstans skrivit att om vi inte symboliserar eller sublimerar så dör vi. 

Jag har nyligen, alltmer förtjust, läst tasmaniern Richard Flanagans "Fråga 7". Där han, fantasieggande, hävdar att ord och liv är inte samma sak. Ordens verklighet är en annan än livets. Men, vill jag tillägga, de är relaterade till och förbundna med varann. 

För att tillämpa Lacan , utan att veta om det är rätt eller fel. Jag skulle ätas upp av livet om jag inte hade tillgång till de distanserande orden. Symboliserandet, sublimerandet. 

Enligt Lacans normativa utvecklingslära, de steg som enligt modellen skall tas från barn till vuxen, föregås det symboliska stadiet av det ordlösa. Vill minnas att han kallar det senare stadiet för "det reella".

När vi tar steget in i det symboliska stadiet,  och alltmer tillägnar oss ett språk, kan vi inte återvända till ordlösheten. Ingen reträtt gives från orden. I den meningen skulle språket, om vi dramatiserar det, kunna liknas vid ett fängelse, en bur eller en total institution. 

Vi kan inte ställa oss utanför språket. Eller kan vi? Var befinner vi oss då?

Häromdagen berättades för mig om en yngre släktings jämnåriga hustru som drabbats av en stroke. Med kvarstannade afasi. Det låter som en mardröm i mina öron. Att vara så nära orden men ändå inte kunna använda dem. 

Nå, skulle det inte handla om mitt vagabondande, eller vad det heter? Det var uppslaget. Skärp dig, Ekstrand! Men det måste bli en annan gång.

Ställföreträdaren Lundell

Wikipedia

Ulf Lundell, Enslingen på Österlen som håller hus svindlande vackert strax utanför ”Piratens" Kivik, aviserar att det blir inga fler publicerade dagböcker under rubriken "Dagar". 

Till stor sorg för alla gubbar, Lundell är de åldrade männens egen författare, som slukat dem med hull och hår. Köat vid bokhandlar för att komma över ett ex på utgivningsdagen.

Jag kan inte föreställa mig, utan att luta mig mot mot statistik och läsarundersökningar, att yngre människor frekventerar Lundell. Han är generationstypisk. Ingen de yngres influencer som Bianca Ingrosso. 

Jag får för mig att Lundell fungerar som en projektionsskärm åt gubbar i min ålder. Uttryckt på ett annat sätt: han lever, ställföreträdande, livet åt dem. Det liv de skulle vilja leva. Om de förmådde. 

Men det stannar vid en verklighetsflykt som Lundell tillhandahåller. Själva sitter de fast.

Men kan trösta sig med att även den ekonomiskt oberoende Lundell vardagslever med allehanda rutiner och störningsmoment. Handlar på ICA. Krånglande bil. Lämnas av kvinnor. Åldersrelaterade krämpor. Gammeln gör inte halt utanför Kivik. Ingen fri lejd för kändisar.

Om Bob Dylan har det ryktats att han i sin otålighet aldrig orkar med mer än en tagning när han spelar in i studio. Jag har bläddrat i Lundells dagböcker som förefaller tillkomna i stunden. Utan efterhandsredigering. Det kan förstås vara en illusion. 

Kanske redigerade för att se ut som om de är spontana. Förlaget vet hursomhelst att de säljer som smör i solsken i befintligt skick. Bara att trycka direkt det som levereras från den mekaniska skrivmaskinen. Lundell använder i likhet med Guillou en sån. 

Så varför blanda in en redaktör, eller lektör, som måste ersättas pekuniärt? Behövs inte.  

Men oavsett hur de tillkommit. Jag har inte känt någon lust att lägga dyrbar tid på dem. Jag prioriterar andra författare.

"Han kan ju inte skriva", som jag motiverade att jag väljer bort honom. Och en person reagerade. Höll inte med. Hävdade att hon, jag tror att det var Nina Lekander, kunde sträcka sig till att säga att han är "ojämn". Det var snällt sagt. 

Jag lyssnade mycket på Lundells musik en gång i tiden. Särskilt minns jag den såriga skivan "Den vassa eggen". Tillkommen i samband med skilsmässan från hustrun Barbro. 

Med, vad jag tror åtminstone, bortgångne Ingemar Dunker från Sandviken på trummor.

Lundell kallade honom, av för mig okänd anledning, "Sture". 

Jag har deklarerat, omdömet gäller inte bara skilsmässoskivan, genom att anlägga ett komparativt, som akademikerna säger, perspektiv: vill man förstå hur bra Ulf Lundell är på sina LP-skivor, då ska man lyssna på hans samtida, svenska konkurrenter. 

Han  sticker ut vid en jämförelse med ”Plura" Jonsson och andra. För att inte tala om Per Gessle. Ledin förtjänar inte nämnas ens i samma andetag.

Bortseende från hur mycket det på skivspåren ekar av Dylan, Neil Young, Springsteen och andra av Lundells idoler. 

Inte sällan på gränsen till epigoneri. Men de poetiska texterna på skivorna är onekligen för det mesta mycket bra. Live går det inte att höra vad han sjunger. Hans skrovliga röst dränks av det dånande ackompanjemanget. 

Jag minns en, i detta avseende, fullkomligt "omöjlig" konsert uppe i Ljusdal som vi bevittnade. Med kvarstannande högtalarljud i öronen långt efteråt. Vi såg att han rörde på munnen, där framme på scenen, men det var allt. 

Jag har faktiskt läst romaner av Lundell. Till exempel debuten "Jack" som alla grabbar i samma generation bara måste läsa när den dök upp. 

Men sångtexterna är bättre än dem i romanerna. När han försöker att låta som Jack Kerouac, en annan av hans idoler, i de senare.

En gång begick jag en essä, nota bene inför en kvinnovetenskaplig konferens i Göteborg, jag var enda närvarande karl och osynliggjordes av feministerna, om Lundell. I ett för honom hedrande sällskap med kompositören Karl-Erik Welin, författarna Samuel Beckett och Charles Bukowski. 

Fokus låg på manliga kompositörer och skribenter, vad som förenar de ovan nämnda. Jag framhöll att det utmärkande för dem, i synnerhet Lundell, inte är barnslighet, utan barnlikhet. 

Förmågan att i vuxen ålder, efter och trots alla samhälleliga disciplineringsförsök, behålla barnets kreativitet och öppna verklighetssyn. Inte alla förunnat. 

Någon konkluderade med sorg i stämman med anledning av att det inte blir några fler "Dagar": Som Lundell mår, så mår Sverige. Det vet jag inget om. För jag har inte läst hans dagböcker. Och kommer inte att göra det. 

PS. Inte mår Sverige bra. Det är då ett som är sant. Kanske är Lundells "Dagar" en barometer på samhällsklimatet. Det får jag aldrig veta.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-02-26

Dö? Men först till Vietnam!

Affisch: Konstnären okänd

Framlidne, i sviterna av covid, Sven Wollter berättade en gång i ett radioprogram om sin svärmor. Det lät som skröna från göteborgaren. Men jag utgår ifrån att det var sant. 

Viveca Seldahls mamma fällde sin sista replik i livet: "Nu ska jag ta en kopp kaffe och sen tänker jag dö." Och så blev det. En slät kopp. Ingen påtår.

Ett mjukt insomnande, en stillsam död - en nåd att ödmjukt be om. Till skillnad från hur mina närmaste, mina föräldrar och min syster, gick bort. Föregicks av kroppslig nedbrytning. Ett utdraget, plågsamt sjukdomsförlopp. Spänstiga hade de varit i sin krafts dagar. Skötsamma. 

Men tvingades avsluta det korta livet lidande. Orättvist. Om nu existentiell rättvisa funnes. Livets vågskålar. Men så är det inte. Almqvist visste det: Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allt en trasa?

Jag kunde, med ärvda cancergener, ha delat mina närmastes öde för runt tjugofem år sedan. Om inte lymfomspecialisten Hans på Akademiska i Upsala funnits till hands på Onkologen och räddat mig. Jag förblir honom tacksam för det.

Det var en märklig känsla att under den hårda behandlingen befinna sig i Mellanlandet, som jag döpte det till. Känslan av en icke-plats mellan levande och döda. Utan att känna tillhörighet till någon sida. Inte höra hemma någonstans. Utlämnad till sjukdomen.

Som att trampa vatten. Kanske. Jag skrev om mellanlandet i "Livbok". Funderingarna dök sedan upp i en artikel i Läkartidningen på temat patografier. Patienters egna sjukdoms- och behandlingsskildringar. Begreppet Mellanlandet tydligen välfunnet.

 

En efter en alltför nära mig åldersmässigt, det vill säga fyrtiotalister, lämnar. Och jag har svårt att hantera det. Reser gör vi redan mycket, livskamraten och jag. Och jag vill, med liemannen allt närmare i hälarna, göra det ännu mer. Så länge som rörlighet och kreditkort är i vår ägo.

Nu siktar vi in oss på Vietnam. Och det må bli ganska snart. Hanoi, närmare bestämt. 

 

Tanken löper förstås genast bakåt till det röda Upsala i slutet på 60-talet och demonstrationerna till stöd för FNL. Många gick vi också i sorgetåget när Ho Chi Minh dött. Brinnande facklor i mörkret. 

Men Vietnamdesertören Sam, en av oss festglada grabbar i studentkorridoren på Djäknegatan, avstod från att delta. 

Han visste att han hade ögonen på sig från utsända figurer som riskerade haffa honom och sända honom tillbaka till USA. Beskylld för landsförräderi. Liksom hans kompis som flugit jättelika B-52-plan över Vietnam. "Jag såg aldrig marken eller dem jag bombade."

Jag får lust att parafrasera Wollters svärmor. Jag ska dö, men först ska jag, banne mig, till Vietnam.

Jag blir mörkrädd!

Bild: Facebook

Det var, om än kanske inte med stor förväntan, jag slog mig ned i fåtöljen för att i teve se den svenskproducerade filmen ”Den svenska länken”. Om hur en grå men driftig byråkrat på UD, utmärkt spelad av komikern Henrik Dorsin, hjälpte judar att komma till Sverige genom utfärdandet av tillfälliga pass under andra världskriget. 

Raoul Wallenberg använde samma metod i Budapest.

Jag såg fram emot, hoppades åtminstone på, att få en motbild till den solkiga bild jag skaffat mig av Sveriges undfallenhet mot Nazityskland. Neutrala? Knappast. 

Export av kullager och malm till den tyska krigsindustrin. Genomsläppandet av massor av tyska soldater via järnvägen. Det stämplades J i passen för att förhindra att judar skulle kunna fly och undkomma nazisternas utrotningssträvanden.

Det så kallade Bollhusmötet i Upsala 1939 icke att förglömma. När det samfällt från de församlade akademikerna krävdes att ett fåtal medicinare skulle förvägras asyl i vårt land. Ett skammens kapitel i universitetets historia.

I riksdagen varnades det samtidigt, framförallt från Bondeförbundets brunaste ledamöter, men även från socialdemokrater, för att släppa in judar. Vi skulle få problem på halsen, med antisemitism, som vi dittills varit förskonade från.

Nå, ”Den svenska länken” blir en rejäl besvikelse. Vilken är egentligen målgruppen? Gymnasielever? Med en förnumstig speakerröst som upplyser om vem Adolf Eichmann var. Vad den slutgiltiga lösningen gick ut på. Och annat förknippat med Hitler och Tredje riket. 

Jag blir mörkrädd. Är det så illa ställt med allmänbildningen hos den svenska tevepubliken att man övertydligt måste informera om det jag inbillade mig var självklart att man redan kände till? Och varför så gymnasialt och överdrivet pedagogiskt? På bekostnad av dramaturgin.

I Berlin har lärare på gymnasiet ställt in resor i uppfostringssyfte till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen en bit från stan. Eleverna beter sig illa, väl på plats. Ifrågasätter högljutt om Förintelsen verkligen ägt rum. 

Informationen, snarare desinformationen, hämtar de från nätet. 

För ett antal år sedan kom en bok ut i Tyskland, dessvärre minns jag inte författarens namn, kan ha varit Peter Schneider, som byggde på intervjuer med barnbarnen till dem som upplevde Tredje riket inifrån. 

Jag minns speciellt en flicka som hade sett ett fotografi på morfadern i SS-uniform och uttryckte stor beundran: ”Det var en riktig man, det! Till skillnad från pappa som kryper för allt och alla.”

Vad med svenska ungdomar? Vad hjälper affektivt laddade skolresor till Auschwitz, eller ett Forum för levande historia? "Den svenska länken”? Om de ens ser den. När de har tillgång till fake news på nätet. 
   

Jag vill inte veta. Mörkrädd, som sagt.

 

Gå och dra nåt gammalt över dig , Hillary Clinton!

Adlibris

Nog är det egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Något slår mig, jag återkommer till det som akademiska föreläsare brukar säga, när jag läser Éduoard Louis. Hans på svenska 2026 utgivna ”Kollapsen”. En bok där hans döda bror står i fokus.

Efter att ha inhämtat recensioner, där mer än en av recensenterna ivrigt påtalar att Louis i sina böcker lämnar ut sin familj på det mest hämningslösa sätt. Och det förefaller att allvarligt störa samma recensenter. Som om Louis trampat på en öm tå. 

Det egna samvetet och de egna försummelserna som gnager?

En uttrycker till och med stor trötthet över fransmannens alla självbiografiskt laddade böcker. Hans återvändande till och bearbetande av de mörka åren med familjen och uppväxten. Nu får det vara nog. Byt skiva.

Och samme recensent, jag minns inte dennes namn men har det uppskrivet i mobilalmanackan, tycker sig dock, närmast förhoppningsfullt, i ”Kollapsen” registrera en avslappnad tendens hos författaren mot försoning med sitt svåra levnadsöde. 

Tydligen recensentens ideal för hur det bör vara. Han läser Louis med såna glasögon på. Bedömer det han läser utifrån det. En normativ litteraturkritik. I Sverige ägnade sig den borgerliga ideologen Fredrik Böök på sin tid åt dylikt.

Nå, det egendomliga består i, för att nu återkomma till det, att jag upptäcker, det är poängen med att i mobilen notera allt jag läser, att jag redan gjort Louis bekantskap. 

Denna gång, kanske även de tidigare, var det de beska anmälningarna som väckte mitt intresse. Sån är jag, det har jag deklarerat förut.

Jag uppskattar Louis okonstlade, raka stil. Han påminner lite om Ivar Lo-Johansson. Stilen är kongenial med hans ärende. Osentimentalt skildrar han uppväxten i en trasig arbetarfamilj i ett av industrinedläggelser och arbetslöshet präglat norra Frankrike. 

Vad var det Hillary Clinton vräkte ur sig om arbetarklassen i det nordamerikanska rostbältet?Jag kan aldrig komma ihåg det. Kanske för att det var så simpelt. Och fult. En av de välbeställda i den politiska eliten på amerikanska östkusten som inte kan dölja sitt arbetarförakt. 

Gå och dra nåt gammalt över dig, Hillary Clinton! Får jag lust att utbrista. Förtala inte den samhällsklass jag själv härstammar från. Och som får betala för vad den politiska och ekonomiska eliten än hittar på.

Osökt kommer jag, kopplat till recensenternas kritik av Louis, att tänka på poeten från Sandviken, förre kollektivanställda Bernt-Olov Andersson. Han har nyligen utnämnts till hedersdoktor vid Högskolan i Gävle. 

Andersson författade en pjäs om brukets invånare där han sannerligen inte ägnade sig åt något skönmålande. Incest och spritmissbruk. Elände och människor som plågar varann. Inga helyllesproletärer, som på ärrarnas idealiserande affischer en gång i tiden. 

Andersson är ingen stor dramatiker. (Heller ingen stor poet, vad det anbelangar.) Ingen Harold Pinter. Jag såg uppsättningen på Valhalla i Sandviken. Den enda orsaken att en kvinna som jag uppsatshandledde, en inom parentes originell uppsats, hade en bärande roll.

Efteråt överhörde jag argsinta publikröster i foajén. Från dem som växte upp på det bruk som Andersson dramatiserar: ”Så där var det inte!” Nä, nä. Vi vill leva med de minnen vi själva skapar. Bortom alla verifikationskriterier. 

Och det är just skapandet som är själva grejen. Vem besitter sanningen, må avgöra hur det verkligen var? 

Ta Jan Myrdals böcker om hans barndom med de i offentligheten uppburna Alva och Gunnar. Vilket herrans liv det blev! Inte minst från hans sårade föräldrar. Även sonen Janken som ifrågasatte faderns bild av Alva Myrdal. Som om han mindes rätt och pappa Jan fel.

Louis har rätt till sina högst subjektiva minnen av den uppväxt han hade på huden. Och han har, liksom August Strindberg, Jan Myrdal och andra, rätt att skriva om dem precis som han vill. Utan att visa en hänsyn som riskerar att skada hans stil.

Det är en så sorglig uppväxt, kommunikativt fattig, Louis på sitt realistiska, osköna sätt tecknar. Och jag kan inte låta bli att få in ordet ”onödig” i medvetandet. 

Varför måste vi människor bete oss som vi gör mot varandra? Föräldrar mot sina barn? Den korta stund vi gemensamt har till förfogande.

Även publicerad på 8 dagar 2026-02-23

Letargiska svenskar?

I den mycket sevärda och älskade tv-serien "Wild at Heart", som tyvärr för gott tycks ha plockats bort från programtablån, tilltalas veterinären och husfadern kuriöst nog med "Mr. Trevanion" av styvdottern. Artigt eller markerande distans? Kanske både och.

Serien utspelar sig i det Sydafrika som jag, efter flera vistelser där, längtansfullt benämner "paradiset på jorden". Väl medveten om den utbredda kriminaliteten. Syftande med paradisliknelsen på den svindlande vackra naturen. 

När djur han har i sin vård förefaller håglösa och passiva, använder Danny Trevanion (lysande spelad av Stephen Tompkinson, man kunde tro han är veterinär på riktigt) uttrycket ”letargiska” om dem.

Häromdagen somnade, efter ansträngande arbetsmöten i huvudstaden, min livskamrat på pendeltåget mellan Stockholm och Upsala. Enligt regelverket skall man betala tilläggsavgift på trettio kronor från och med Arlanda för en UL-biljett. 

Vi har åkt denna sträcka många gånger. Betalar alltid. Gör rätt för oss. Fattas bara. Med vår uppfostran. Men nu missade livskamraten att lösa den erfordrade biljetten. Av det enkla skälet att hon sov djupt.

Kontrollören, annars påfallande sällan som biljetterna kontrolleras på sträckan, vägrade att lyssna på hennes högst rimliga förklaring. Vilket han borde ha gjort, visat ett gott omdöme. Vårdat relationen med resenärer som ofta åker denna sträcka. Låtit henne lösa tilläggsbijett.

Istället uppträdde han oresonligt och icke-lyssnande. Utfärdade en bot på saftiga 1 500 riksdaler. 

Kanske det värsta med den olycksaliga händelsen är att livskamraten inte reagerade så som hon kunde ha gjort. Hon är ju ingen smitare. Hon uttrycker själv förvåning över sin reaktion. 

Struntar i att överklaga, som jag försöker övertala henne till, om än blott för principens skull. Även om vi tror, eller inser, att pengarna är borta. Måste tas från den av de högavlönade politikerna försämrade pensionen.

Hon undrar som sagt över sin uteblivna reaktion. Det finns ett ord för den? Vilket? I det ögonblicket kommer jag att tänka på Danny Trevanion och hans begrepp letargi.

Det skrämmer mig att denna hållning förefaller bli allt vanligare även hos det redan konfliktobenägna svenska folket. Ingen idé att protestera. Det hjälper ändå inte. Ändrar inget. Vad det än gäller. Och vem det än är som borde renderas en protest eller en överklagan. 

Förvisso även UL.

Det nödvändiga motståndet och ifrågasättandet är helt inställt. En adekvat inställning? Frågan låter hädisk, närmast demoraliserande. Nä, en sådan folklig mentalitet utgör i praktiken ett demokratihot. Men är förstås till glädje för makthavarna. Som får fritt spelrum. 

Även UL. Skäms!

FOTNOT. Varför kan jag inte låta bli att tänka Frantz Fanons bok "Jordens fördömda" från 1961?

Vafalls! Barnarbete i min Coop-butik?

Vad gör man inte för Coop? (Foto E. Åsén Ekstrand)

I Coop-butiken, ett par stenkast från bostaden på Holmen i Gefle, står en dag en liten gosse på en pall och plockar upp varor. Inte långt från honom gör chefen detsamma. Hon är alltid på så gott, för att inte säga sprudlande, humör. Och jag brukar växla några ord med henne. 

Men frågar inte lika ofta, försöker låta bli, om bokslut och resultaträkning.

Inte efter att jag förstått att att Konsum, Coop numera, går ekonomiskt allt knackigare. Butiker läggs ned, en efter en. Enligt en artikel jag läste nånstans går Coop allra sämst söderut, i Skåne. 

Ingen förklaring till varför just där. I Sveriges kornbod. Av alla landskap i detta avlånga land.

Min mammas mormor var med och drog igång Konsum i Sandviken, under butiksnamnet Ceres. Tänkt att utgöra ett alternativ till bruksboden och arbetarklassens skuldsättning där. Kooperativt och ideellt skulle det vara. Inte drivas av vinstintresse. Men det var då, det. 

Gunilla, en kollega till mig på Sociologen, forskade om Konsums historia, från starten i Rochdale på 1800-talet. Blev allt mörkare i synen. Sedermera läste jag en kritisk bok om kooperationen av en som hette Backman, om jag inte missminner mig.

De gamla folkrörelserna är inte desamma sedan länge. Sorgligt, men så är det.

Mamma arbetade i Konsumbutik och vägrade sedan handla på privatägda ICA. Måste till slut ändå göra det. När benen inte längre var lika starka och ICA-affären låg nära bostaden.

Jag skulle kunna skriva mycket om hur förbaskat trista jag tycker Coops butiker är. Jag får DDR-känsla när jag rör mig inuti dem. Inte blev det bättre när de lanserade de blåvita varorna. Eller, betydligt senare, drog på med grönfärg, i ekologisk riktning.

Göran, en annan kollega, jämförde i en ganska rolig bok ("Vardagsverklighet och struktur" på Bokförlaget Korpen), i trivselavseende Coop och ICA i Upsala. Grannar med hans bostad. Men jag tycker att han tog i lite väl mycket när han använde ordet "äventyr" om att handla på ICA. 

Så himla festligt är det inte. När de tar trettiosju spänn för ett paket glasstrutar som tidigare kostade runt tjugoen, tjugotvå. De har slutat att skylla på Putin och kriget i alla fall. Kanske har han slutat att exportera glass?

Nå, tillbaka till den lille gossen. Tio år fyllda och son till chefen, som jag anade. Sin mors pojk upp i dagen. Jag skojade och förebrådde henne för att använda sig av barnarbete, dessutom gratis! "Hundra kronor i timmen skall han ha! Och semesterersättning! Annars kommer facket!" 

Skojet övergick i allvar när jag förtäljde, undrar om jag inte gjort det förut vid minst ett tillfälle, om min morfar som blott tretton år gammal skickades ned att gå skift i Verket i Sandviken. 

Bolagsdoktorn, jag skriver av hänsyn till hans efterkommande inte vad jag tycker om den förbannade människan, utfärdade ett intyg om att den minderårige även kunde jobba natt.

 

Pojken i Coop såg glad ut där mellan de svällande gondolerna. Kanske för att slippa skolan. Men det tror jag inte morfar var. Glad, när han stämplade in för första gången. Inte de andra gångerna heller. Han blev kvar i Verket livet ut, till pension.

Leve Hemvärnet!

Bild: Google Play

 

”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.

Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.

Pappa var aktiv inom Hemvärnet i Sandviken. Uniformen satt som gjuten. Tillika en duktig skytt. Framförallt på k-pist. Tävlade i skytte, bland annat mot kolleger i norska Heimevernet. Vann ett oräkneligt antal priser.

Jag följde med honom till skjutbanan utanför Sandviken en gång. Han imponerades av min träffsäkerhet med gevär, monterade ned måltavlan efter mitt idoga skjutande, forslade med den hemåt i bilens baklucka så att han kunde visa upp den för kompisarna. Stolt som en tupp.

I min idealistiska, fredsälskande ungdom läste jag Vilhelm Mobergs ”Soldat med brutet gevär”. Sympatiserade med VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, när det var dags att rycka in och göra lumpen. 

Totalvägrade tre gånger inför ett befäl att ta min säng i besittning på I14 i Gefle. Sådan var den formella gången. Dömdes för lydnadsbrott, som det hette enligt lagboken.  

Bötfälldes, inget fängelsestraff som annars är praxis. Åklagaren bevekades, inbillar jag mig, av att jag var nyinskriven student på Uppsala universitet. Krävde inte att jag skulle in i kurran på en månad.

Civilförsvarsplacerades. Men jag deltog aldrig i någon övning. Skyller det på studierna och läsandet, ständigt med näsan i böckerna. Hade inte tid med några övningar på avlägsna orter i Uppland.

Jag har blivit en gammal man. En aktiv insats i Hemvärnet inget att tänka på för min del. Annars förespråkar jag det gerillaliknande, lokalt baserade försvar som Hemvärnets män och kvinnor förkroppsligar, typ FNL i Vietnam. 

De sistnämnda drev ut de amerikanska imperialisterna från sitt land genom ett effektivt djungelkrig.

Om och hur i så fall den högteknologiska samtiden, med drönare och allt, ändrar förutsättningarna för Hemvärnet, vet jag inte.

Försvara oss, anser jag hursomhelst att vi ska göra. Dock inte ingå i Nato som naturligtvis inte är någon ”fredsbevarande allians". Därmed överge alliansfrihet och neutralitet. 

Illa mår jag av alla russofobiska, demoniserande krigshetsare som inte verkar ge sig förrän de framkallat ett storkrig mot Ryssland. 

”Experter”, titulerade med olika militära grader, så fort man slår på ett nyhetsprogram i teve. De får stå oemotsagda med sina ”analyser”. Regeringen fortsätter att älta ett ryskt hot. Ingen opposition i riksdagen mot den proamerikanska världsbilden.

Inga avvikande röster tillåts i rutan. Ingen motexpertis. Ingen Stefan Lindgren. Vad med SVT:s avtal om opartiskhet och krav på balans?

Leve Hemvärnet!

FOTNOT Den roliga tv-serien "Dad´s Army", om det engelska hemvärnet under andra världskriget, gavs titeln "Krutgubbar" på svenska.

Även publicerad på 8 dagar 2026-02-19

Led Basquiat av tandläkarskräck?

Bild: Louisiana Museum of Modern Art

Utställning
Basquiat ”Headstrong”
Louisiana 30/1-17/5 2026

Namnet Basquiat förknippar jag först och främst med graffiti. Undergroundkultur. I likhet med en annan internationell storhet, Banksy. Den senare har dock valt att förbli anonym och gäckande alla som försöker att identifiera honom.

Jean-Michel Basquiat dog ung, av en överdos, blott 27 år gammal 1988. Han brukar räknas till samma ”dödsklubb” som Brian Jones, Kurt Cobain, Hendrix, Morrison och Joplin. Låter absurt i mina öron. Romantisering och dödskult. Den gudarna älskar dör ung, brukar det heta.

Under en vistelse nyligen i Helsingborg tog vi oss över Sundet till Helsingør, tar bara 20 minuter med färjan, man hinner med, som seden påbjuder, två röda och en grön, och sedan tåg till museet för modern konst, Louisiana i Humlebæk. 

Det ligger lite avigt till, en bra bit ifrån stationen, för en gammal man som inte längre rör sig obehindrat. 

Det är andra gången vi besöker det vackert belägna museet. Med svindlande utsikt mot hav och klippor.

Nu för att se utställningen ”Headstrong”. En samling teckningar av Basquiat. För länge sen tog han klivet från New Yorks gator och väggar in i salongerna. 

Han är etablerad och hans konst betingar säkert ett högt pris för den penningstarka borgarklass som betraktar konstverk som en investering. Gärna att förvaras i kassaskåp.

Jag måste bekänna att jag har svårt för museer, traditionella konstinstitutioner. Jag överväldigas av mångfalden och har svårt för att koncentrera mig, veta vart jag skall rikta blicken, när stanna till vid ett verk för att begrunda detsamma. 

Jag slog säkert rekord den gången när  jag snabbt förflyttade mig genom Louvren i Paris. Och inte minns jag mycket från språngmarschen. Men att i Paris besöka Louvren, ett måste för en turist. Du undkommer inte.

Basquiats teckningar syns mig tillkomna i samma ögonblickliga, rastlösa anda som hans graffiti. I stundens passionerade ingivelse. Snabbt klottra något, sedan fly innan polisen kommer.

Ett stort antal huvuden, som tycks implodera, utgör denna utställning. Jag tycker mig se ett inflytande från Picassos kubism. Inspiration hämtad från uppväxten i Haiti och Puerto Rico. 

Betydelsefullt blev det att Basquiat under en sjukhusvistelse i sin  barndom försjönk i en bok i anatomi som hans mor förärade honom. 

Det skänkte honom en insikt i allt det hemlighetsfulla som gömmer sig under huden på oss människor. Osynliga banor och mönster, som hans teckningar frammanar på ett skruvat sätt.

Hustrun frågade efteråt vad jag kände när vi gick runt. Svaret blev att jag kände inget, men tänkte omedelbart sjukhuskonst. När konsten används i ett terapeutiskt syfte för att hantera psykets demoner. Carl Fredrik Hill på S:t Lars i Lund. Sublimeringens läkande förmåga.

Jag önskar att Basquiat mer hade träffat känslan än intellektet. Den till utställningen hörande, tjocka katalogens alla uttolkare och konstexperter lägger inget till Basquiats färgstarka konst som tycks vara på väg att explodera. 

De läser in, projicerar, övertolkar i mina ögon, strör etiketter som ”antikolonialism” och ”rasism” över hans konst. Begreppen skymmer och förminskar. Vad värre är, de instrumentaliserar konsten i en politisk riktning. Säger mer om kommentatorerna än om det kommenterade.

I Basquiats huvuden spelar garnityret en framträdande roll. Tänder tecknade i olika fantasifulla versioner. Den ena mer slående än den andra.

Jag kan inte låta bli att undslippa mig: Han kanske led av tandläkarskräck! Och bearbetade det i sina teckningar.

Sån är och förblir jag. En enkel pojke från Bruket.

Även på lindelof.nu 260220 under rubrik "Lasse i Louisiana"