Ställföreträdaren Lundell

Wikipedia

Ulf Lundell, Enslingen på Österlen som håller hus svindlande vackert strax utanför ”Piratens" Kivik, aviserar att det blir inga fler publicerade dagböcker under rubriken "Dagar". 

Till stor sorg för alla gubbar, Lundell är de åldrade männens egen författare, som slukat dem med hull och hår. Köat vid bokhandlar för att komma över ett ex på utgivningsdagen.

Jag kan inte föreställa mig, utan att luta mig mot mot statistik och läsarundersökningar, att yngre människor frekventerar Lundell. Han är generationstypisk. Ingen de yngres influencer som Bianca Ingrosso. 

Jag får för mig att Lundell fungerar som en projektionsskärm åt gubbar i min ålder. Uttryckt på ett annat sätt: han lever, ställföreträdande, livet åt dem. Det liv de skulle vilja leva. Om de förmådde. 

Men det stannar vid en verklighetsflykt som Lundell tillhandahåller. Själva sitter de fast.

Men kan trösta sig med att även den ekonomiskt oberoende Lundell vardagslever med allehanda rutiner och störningsmoment. Handlar på ICA. Krånglande bil. Lämnas av kvinnor. Åldersrelaterade krämpor. Gammeln gör inte halt utanför Kivik. Ingen fri lejd för kändisar.

Om Bob Dylan har det ryktats att han i sin otålighet aldrig orkar med mer än en tagning när han spelar in i studio. Jag har bläddrat i Lundells dagböcker som förefaller tillkomna i stunden. Utan efterhandsredigering. Det kan förstås vara en illusion. 

Kanske redigerade för att se ut som om de är spontana. Förlaget vet hursomhelst att de säljer som smör i solsken i befintligt skick. Bara att trycka direkt det som levereras från den mekaniska skrivmaskinen. Lundell använder i likhet med Guillou en sån. 

Så varför blanda in en redaktör, eller lektör, som måste ersättas pekuniärt? Behövs inte.  

Men oavsett hur de tillkommit. Jag har inte känt någon lust att lägga dyrbar tid på dem. Jag prioriterar andra författare.

"Han kan ju inte skriva", som jag motiverade att jag väljer bort honom. Och en person reagerade. Höll inte med. Hävdade att hon, jag tror att det var Nina Lekander, kunde sträcka sig till att säga att han är "ojämn". Det var snällt sagt. 

Jag lyssnade mycket på Lundells musik en gång i tiden. Särskilt minns jag den såriga skivan "Den vassa eggen". Tillkommen i samband med skilsmässan från hustrun Barbro. 

Med, vad jag tror åtminstone, bortgångne Ingemar Dunker från Sandviken på trummor.

Lundell kallade honom, av för mig okänd anledning, "Sture". 

Jag har deklarerat, omdömet gäller inte bara skilsmässoskivan, genom att anlägga ett komparativt, som akademikerna säger, perspektiv: vill man förstå hur bra Ulf Lundell är på sina LP-skivor, då ska man lyssna på hans samtida, svenska konkurrenter. 

Han  sticker ut vid en jämförelse med ”Plura" Jonsson och andra. För att inte tala om Per Gessle. Ledin förtjänar inte nämnas ens i samma andetag.

Bortseende från hur mycket det på skivspåren ekar av Dylan, Neil Young, Springsteen och andra av Lundells idoler. 

Inte sällan på gränsen till epigoneri. Men de poetiska texterna på skivorna är onekligen för det mesta mycket bra. Live går det inte att höra vad han sjunger. Hans skrovliga röst dränks av det dånande ackompanjemanget. 

Jag minns en, i detta avseende, fullkomligt "omöjlig" konsert uppe i Ljusdal som vi bevittnade. Med kvarstannande högtalarljud i öronen långt efteråt. Vi såg att han rörde på munnen, där framme på scenen, men det var allt. 

Jag har faktiskt läst romaner av Lundell. Till exempel debuten "Jack" som alla grabbar i samma generation bara måste läsa när den dök upp. 

Men sångtexterna är bättre än dem i romanerna. När han försöker att låta som Jack Kerouac, en annan av hans idoler, i de senare.

En gång begick jag en essä, nota bene inför en kvinnovetenskaplig konferens i Göteborg, jag var enda närvarande karl och osynliggjordes av feministerna, om Lundell. I ett för honom hedrande sällskap med kompositören Karl-Erik Welin, författarna Samuel Beckett och Charles Bukowski. 

Fokus låg på manliga kompositörer och skribenter, vad som förenar de ovan nämnda. Jag framhöll att det utmärkande för dem, i synnerhet Lundell, inte är barnslighet, utan barnlikhet. 

Förmågan att i vuxen ålder, efter och trots alla samhälleliga disciplineringsförsök, behålla barnets kreativitet och öppna verklighetssyn. Inte alla förunnat. 

Någon konkluderade med sorg i stämman med anledning av att det inte blir några fler "Dagar": Som Lundell mår, så mår Sverige. Det vet jag inget om. För jag har inte läst hans dagböcker. Och kommer inte att göra det. 

PS. Inte mår Sverige bra. Det är då ett som är sant. Kanske är Lundells "Dagar" en barometer på samhällsklimatet. Det får jag aldrig veta.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-02-26