Skriftställarens eget hörn av världen

Wikipedia

Jag läser en sympatiskt skriven recension i Sydsvenskan 14 april av Thomas Millroth av en utställning med Hanna Hirsch Paulis (1864-1940) konst som visas på Den Hirschsprungske Samling på Stockholmsgade i Köpenhamn. (Pågår t om 16 augusti.)

För den som inte vet, och det är nog många utanför de konstintresserades snäva krets, så var tobaksfabrikören Hirschsprung Søren Krøyers mecenat. Denne mångsidige Krøyer som turistindustrin älskar att reducera till en "Skagenmålare". För att locka folk till Skagen.

Jag har mer än en gång dragit en lans för mecenatens frihetsskapande roll för konstnärer. Därigenom slippa fjäska för stipendienämnder, kulturkommissarier och annat politiskt och ideologiskt färgat otyg. Nå, i detta fall romantiserar jag inte.

Hirschsprung visste nog att det inte var bortkastade slantar. 

När jag höll på med min bok [1] om Søren och Marie Krøyer, kvistade jag ned till Köpenhamn, sökte upp adresser runt om i stan där de bott och Søren även haft ateljéer; letade mig också fram till Den Hirschsprungske Samling där jag visste att Søren fanns representerad . 

När jag berättade för en intresserad anställd, som förbluffande nog förstod svenska,  om mitt projekt, bad han mig följa med ner i källaren till magasinen, där Krøyerskisser förvarades bortom publikens ögon. 

Jag fick tillgång till en Krøyer som andra inte får. Överhuvudtaget var det en mycket givande resa till en stad som sedan 70-talet haft en speciell plats i mitt hjärta. Om än numera gentrifierad; penningens hegemoni råder här som annorstädes. 

Även i min favoritstadsdel Vesterbro nära Hovodbanegården. 

Nå, det var om det tema Millroth lyfter fram i Paulis konst jag ville skriva; vikten av att ha ett eget rum för skapande. (Klart Millroth påminner om Virginia Wolf.) Därigenom kunna värja sig som Pauli; allra mest när nazisterna hetsade i hennes närhet, Pauli var judinna.

Jag nöjer mig med ett hörn i lägenheten på Holmen, där jag slår mig ned med datorn i knäet, Min livskompanjon har sytt och hängt upp gardiner som hänger ända ned till golvet, skapar avskärmning för Skriftställaren; precis som han, solitären, vill ha det. 

Därute finns världen; nej, den finns i mina ord; och bara där, nära att jag snitsade till det. Jag vill inte ha det på något annat sätt; jag reser i orden. Kanske ändå snart dags att flyga ut i samma onåden och krigens värld, med orden som sällskap. Hörnet lär ju finnas kvar.

[1] Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, läste den i en recension som en författarens "Golgatavandring"; obegripligt för mig.