67 år. På tok för tidigt. Återigen har den osynlige liemannen varit framme. Med sikte på den sällsynt framgångsrike företagaren, skaparen av det internationellt verkande Syntronic. Jag vet inte om de fortfarande håller till i det arkitektoniskt fyndiga huset i Sandviken.
Nästan granne med det skräckinjagande ålderdomshemmet. Ängsbacken heter det, förskönande och bedrägligt. Slutstationen. Next step körrgårn.
Dit jag, till Ängsbacken, i min oskyldiga barndom lovat min mor att hon skulle få åka taxi när åldern tagit ut sin rätt och hon inte orkade sköta om oss mer. Jag tyckte att jag var snäll som var beredd betala för en droska. Hon skrattade gott åt min ogenomtänkta infantilitet.
Ärligt talat så vet jag inte vad Syntronic specialiserat sig på. Något avancerat "datatekniskt". Trots den insyn vi fick genom det forskningsprojekt vi höll på med, kollegan Peter och jag. Jag minns inte heller, om jag ska fortsätta att vara ärlig, vad det amorfa projektet riktigt gick ut på.
Förutom att det minskade undervisningsskyldigheten. Ingen dålig sak, slippa umgänget med intellektuellt lättjefulla studenter som efterfrågade "nyttan" med studierna.
En gissning är att projektet handlade om "ledarskap för lärande i organisationer". Låter rätt så flott, eller hur. Chris Argyris och Donald Schön de teoretiska vägledarna, husgudarna i detta sammanhang. Det där med lärande, organisational learning, var en fluga på den tiden.
Vi uppsökte även Sandviks fabrik utanför Bollnäs för att studera fenomenet. Passerade infarten till Stefan Daagarssons gård. Mer känd som Rotebergs-raggaren.
Lyckades vi med vår pretentiösa ambition? Det vete fåglarna. Mest minns jag att vi hade roligt och trevligt i Peters bil genom fagra Helsingland på väg upp och tillbaka från Sandvik. Och att han hade en display på bilradion där det framgick vilken musik som spelades.
Det hade inte jag och blev mäkta imponerad.
Våra studier byggde på öppna samtal, fri dialog med de "beforskade". Det gick så in i helsike trögt. Och långsamt. Förmodligen undrades det klentroget vad vi var ute efter. Knappt vi visste det själva.
Björn Jansson rörde sig mest i bakgrunden. Försynt och tillmötesgående. En modärn ledare i min smak. Nu är han borta. Ännu en.
Foto: Erik Wikström, GD
FOTNOT Skriftställaren hänger i sitt lägenhetshörn på Holmen i Gefle. Skriver om det som faller honom in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar