Tankar från Hörnet: I Sandviken härskar maktlöshet

Bollen är rund, sa Putte Kock. Allt kan hända. Men inte i Sandviken. Nu lär det vara klart var Sandvikens IF i fortsättningen skall spela sina hemmamatcher. Efter en långdragen process, präglad av obeslutsamhet.

Det hjälpte inte att hålla tummarna. Det blir ingen återkomst för fotbollslaget till den klassiska VM-arenan från 1958 med den ståtliga huvudläktaren. Fortsatt spel i skuggan av betongmonstret Göransson Arena. 

På den plan ingen kan betrakta som något annat än ett provisorium, något tillfälligt.

En ny läktare skall byggas, enligt ryktet. Därmed säkras licensen för fortsatt spel i Superettan. Men glöm Allsvenskan. Högsta serien är historia. Skulle SIF mot förmodan få för sig att klättra i seriesystemet, är det Gavlevallen som gäller. Inne i stan, som vi sa när jag växte upp.

Så det är tydligen kommunledningen som ytterst bestämmer var i seriesystemet SIF som bäst skall spela? Inte klubben själv.

Spelarna, att jämställa med de maktlösa gubbarna nere i Verket. Vem har ens frågat dem vad de vill? De är brickor i ett spel (sic!) över sina huvuden. Liksom publiken. De hängivna upportrarna.

Sociologen i mig kan inte hålla tyst. Det handlar ju inte om en gräsplan. Utan om något större.

I Sandviken råder maktlöshet. Ända sen den legendomspunne Konsul Göranssons tid. När han styrde bruket med järnhand. Hatade fackföreningar och socialister som störde hans vision om ett konfliktfritt mönstersamhälle.

I Verket, bakom taggtråd, regerar industrins furirer som förre kollegan Tor Larsson benämnde det i sin avhandling, baserad på studier av arbetsledningen på Ortvikens massafabrik.

Utanför Verket lika maktlöst. Från maktlösheten stämplas det aldrig ut. Stämpelklockan är därvidlag osynlig.

Och sandvikenborna finner sig. Bäst så. Eller snarare lugnast så. Bäst att inte bråka. Det har man ändå inget för.

Proletärerna har endast sina bojor att förlora. Nja, inte med hyfsad betalning och lån på hus. Snarare är det tankefiguren de har att förlora. Som dikterar att det som är, det är. Och det kunde inte vara annorlunda. Själens fångenskap.

Nå. Hör en nedstämd röst från stan österut. Heja SIF! I Superettan.
När det tillfälliga blev permanent. Liksom klassamhället. 

Foto: Gudfadern. DigitaltMuseum

FOTNOT Skriftställaren funderar och plitar på från sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle.