Texten färgad av sorgliga händelser i min nära krets
Fotot ovan föreställer Hyttgatan mitt i Sandviken. Main street. Namnet produktionsanknutet. Jag vet inte vilken tid på dygnet det togs. En gång var detta ett livaktigt stråk. Alltid med många människor i rörelse. Förmodligen för att det var tillåtet att köra in med bil på gatan.
För en raggarrunda. Eller uträtta något ärende. Parkering vid trottoaren. Inga anskrämliga parkeringshus som i dagens Gefle.
Vill du effektivt döda en urban atmosfär, inför bilfritt på gatorna i centrum. På köpet får du ökad utsatthet om aftonen när butikerna bommat igen. Tomma kvällsgator utgör ängslans boningar, för att låta som sandvikssonen Per Gunnar Evander.
Jag antar att alla miljötalibaner vreds över mig nu. Och Gretas Grävlingar, förlåt Gamlingar. Får ta det.
Hyttgatan korsas av den långa, oöverblickbara Barrsätragatan. Invid en korsning, som man inte kan se på fotot, stod ett postkontor. Och där jobbade min storasyster. Hon hade mycket roligt att berätta från sin vardag. Som när en stressad person kom in, rev snabbt åt sig en datumlapp, trodde det var en kölapp.
Jag är övertygad om att hon var omtyckt. Hjälpsam och kunnig. "Kundorienterad" som företagsekonomerna säger. Postkontoret är borta. Och min syster vilar, djupt saknad, i anonymitet bland träden i minneslunden uppe på körrgårn.
Längre ner på Hyttgatan hade Gefle Dagblad och Arbetarbladet depeschkontor. Nedlagda sedan länge. Papperstidningarna är digitaliserade, läses på nätet. Kostar skjortan om man av nostalgiska skäl vill hålla sig med en avis att bläddra i.
Arbetarbladet, Fabian Månsson en gång redaktör på den anrika tidningen, förstås morgontidning i mitt socialdemokratiska hem på Smedsgatan.
Ungdomsbilagan hette Träffen. Och där medverkade jag med en dikt, titel "Lugnet", i mitten på 60-talet. Hånades av en och annan. Sånt joll! Men jag hörde mina föräldrar, fortfarande kvar i sängen om arla morgonen, med upprymda stämmor nämna Stig Sjödin när de läst mitt bidrag.
Barndomskamrat med mamma på bruket. Vi växlade några ord, poeten och jag, om detta när vi sammanstrålade vid en disputation i Upsala universitet. En avhandling om samme Sjödin försvarades.
Fortsätter vi nedåt mot Kanalen passerar vi ett höghus där en av mina lärare på gymnasiet, i fysik och matematik, bodde. En estländare. Ensamstående. Ryktet säger att han olovligt installerade bastu i sin lägenhet. Orsakade kortslutning i hela huset. Sant eller ej? Men sant är att han var en fena på schack.
Och bad oss elever sjunga "Vårvindar friska" i klassrummet när han, som jag inbillar mig, kände vemod och längtade hem till av ryssarna ockuperat land. Från katedern dirigerade han med svepande händer oss medan vi klämde i.
Sant är också att nära höghuset låg Ansells musikaffär. Där köpte jag min allra första skiva. I röd plast. Med Spotnicks utstyrda i rymddräkter.
På andra sidan tvärgatan, Hammargatan, en tvåvåningsbyggnad. Där vistades jag och min kompis och vapendragare C för det mesta sommaren 1967. När Verket inte kunde erbjuda sommarlovsjobb och vi var arbetsfria. I huset bodde M, dotter till två språklärare på gymnasiet.
Hon drömde om att bli skådespelerska. Och blev det. Uppe i Luleå på Norrbottensteatern. Med inte sällan lysande recensioner. Hon vågade, till skillnad från oss andra bruksungar, göra verklighet av sin dröm.
Om något annat än det förutstakade livet.
Fortsätter man en bit till når man Kanalen som makligt rör sig genom staden. På en av dess stränder den kindergarten, sedermera konsthall, där jag höll ut knappt en dag med fröknarnas Imse Vimse-påflugenhet.
Ensamvarg redan då.
På fotot från Hyttgatan saknas människor. (Förutom en varelse på en sån där sparkcykel.) Det luktar inte människa. Är Sandviken numera en spökstad? Med Hyttgatans alla samlade minnen från förr. Min uppväxtstad. I alltmer bleknande hågkomst.
Fotot överst: Sandviken Life (på Facebook) Längst ned: Rock´n´Roll Magazine 8/2022 med vårt band som bildades 1963. C som sologitarrist.
FOTNOT Skriftställaren skriver om vad som faller honom in, häckande i sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle. Idag en tung dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar