Nu kan valfläsket kasseras

Icke-röstande

 

Nej, jag röstade inte igår. Det gjorde dock flera av mina vänner, till min förvåning. Tänkande, upplysta och samhällsmedvetna människor, politiskt till vänster. 

Jag vägrar tro annat än att de i likhet med mig är kritiska mot det parlamentariska system som inte är på långa vägar är detsamma som folkstyrets.

Ändå knallade de till valurnorna. Det verkar sitta i ryggmärgen på många svenskar. Att rösta det gör man bara. Liksom man firar midsommar och jul. En tradition att vårda. Annars dåligt samvete.

Att rösta skulle vara för mig att legitimera det nuvarande systemet, högt över väljarnas huvuden. Och det vägrar jag att göra. 

I dansk tv, till morgonkaffet, framträder Magdalena Andersson segervisst med ett stort leende på läpparna, trots att rösterna inte är färdigräknade. Och trots att det förefaller som om socialdemokraterna gjort sitt sämsta val på många år. Kanske det sämsta någonsin. 

Borde hon inte ligga lågt, skam att säga? Eller har en listig taktik lyckats? Ett flörtande mot mitten?

Nu är det makten, enbart den politiska makten som gäller. Och att börja att förhandla med andra partier om fördelningen av posterna, bortom det folk som nästan mangrant röstat och inbillat sig att deras röst betyder något.

Vänsterpartier får agera dörrmatta och stödparti utanför en socialdemokratiskt styrd regering, ännu en gång. Vad de än högljutt har krävt. Jag är beredd att sätta en dansk femkrona på det. 

Jag kallar mig realist och utgår ifrån sakfrågorna. Vem som sitter på taburetterna är inte primärt av intresse för mig. 

Mot bakgrund av den samhällshotande kriminaliteten kan jag känna sympati för Tidöregeringens tuffa lagar. Men inte för lagar som inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna, med de mest underliga motiveringar för dem. 

Och inte stödet till Ukraina. Eller den hysteriska upprustningen. Nato-anslutningen. Amerikanska soldater på svensk mark. 

Utvisa dem som sköter sig och har jobb? Sätta unga i fängelse? Symbolpolitik som leder fel. Eftergifter gentemot S. Det lär vara slut på det, nu. När SD backar.

Magdalena Anderssons socialdemokrati har begått det största sveket, den stund alliansfriheten och neutraliteten övergavs. Paradfrågor för S. Hon och hennes kumpaner, masen Hultqvist och allt vad de heter, är inte att lita på. De svänger snabbt. 

Någon höjning av de usla pensionerna, som utlovats ännu en gång, lär inte ske. 

Nu kan valfläsket kasseras. De fagra löftena glömmas. Tills nästa gång. Cirkusen fortsätter.

Rör inte tandvårdsreformen! Det säger jag bara. Samtidigt som jag mular i mig läckert danskt godis.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-14