 |
| Foto: Bokus |
"En inställd spelning är också en spelning", lär Enslingen på Österlen ha yttrat när han hastigt och lustigt, ja kanske mindre lustigt i och för sig, ställde in ett gig som det heter nuförtiden. Förmodligen under en våt turné, när herr Spiritus bestämde dagordningen.
Jar har velat låna lundensaren Dick Harrisons självbiografiska bok Förbjuden att läsa. Om hans uppväxt, alldenstund omgivningen fann honom konstig som redan från tidiga barndomsår slukade böcker.
Jag känner igen mig. Från Sandviken och en bruksmiljö där att läsa böcker inte satt i högsätet.
Men man sa inte "konstig" om bokmalen, man sa "händig".
Inte för inte ställdes frågan till mig från en närstående, när jag börjat i Upsala, om jag inte fick ont i huvudet av att läsa alla böcker.
Nå, jag kan bara finna Harrisons bok som ljudbok eller i pappersversion. Jag läser ju bara e-böcker nuförtiden, så läsandet av den eftertraktade självbiografin får anstå.
Istället lånar jag Sverker Sörlin. Han har aldrig tillhört mina favoriter, alltför korrekt och fyrkantig för min smak. Så kors i taket. Hans Till bildningens försvar finner jag som e-bok på stadsbiblioteket i Gefle.
Kavlar upp ärmarna, spänner blicken, börjar läsa,
Jag tror att jag har försökt mig på den tre gånger, senast bara häromkvällen. Men nu kastar jag in handduken. Det går bara inte. Den är för "trökig", som dom sa på Bruket. Sörlin lirar inte i stilisternas allsvenska. Han skriver så in i baljan akademiskt och utredande. Svårsmält.
Jag fastnar i hur han använder termen "mångkulturellt", utan att problematisera. Som om det vore något självklart. En implicit övertalande användning av ordet.
Och var är kopplingen mellan bildning och klass, som jag uppfattar spelar en central roll hos Harrison?
Nå, kanske Sörlin inte bortser från det. Men nu släpper jag boken.
Ägnar mig istället åt Per Magnus Johanssons Om skrivande. Som jag köpt på Bokus för en acceptabel penning. Temat fascinerar.
Nej, en oläst bok är inte en bok. Bara att konstatera på nykter kaluv.
Bildning, utbildning, skola, skolpolitik. Oerhört intressant. Jag hävdar att vi har alldeles för stor andel akademiker i förhållande till andelen intelektuella i Sverige. Det blir en obalans. Därav har vi utvecklat en bildningstradition som lämnat de stora viktiga och svåra frågorna därhän. För mig är det svårt att tala om bildning som något annat än den bildning som avses med grekiskans paideia. .Bildning handlar inte bara om att överföra kunskaper eller träna en människa i vissa färdigheter, utan om att forma en människa som kan förstå sin värld, utveckla sitt omdöme och delta i det gemensamma livet. Detta är faktiskt mer eller mindre uttryckt i portalparagraferna i svenska skollagen, om än lite klantigt uttryckt. Men utifrån denna utgångspunkt är det inte svårt att kritisera nästan alla aktörer i den svenska skoldebatten. Försvararna av det vi kan kalla den svenska liberala demokratiska skolan vill inte riktigt uttala vikten av att forma eleven eller studenten i utbildningen. Det utvecklas en kravlöshet. De krav vi har är sådant vi mäter så som ämnesbetyg, gymnasiebehörigheter och annat som är lätt att mäta. Å andra sidan har vi de som vill tillbaka till katederundervisning, ordningsbetyg, tryckta böcker och politiskt utvald kulturkanon. Inte heller dessa fångar bildningens centrala frågor. De sistnämnda vill förvisso forma elever. Men de pratar om metoder för hur vi ska forma eleverna - inte vad vi ska forma eller resultatet av utbildningen. Betyg i svenska, engelska, matematik. PISA. Vi pratar om resultat av det vi mäter, men sällan pratar vi om vad vi mäter, eller inte mäter. Och när den ena ändringen i skollagen görs efter den andra, vad blir resultatet av dessa ändringar? Kommer vi nämare en genuin bildningtradition? Eller längre och längre ifrån...
SvaraRaderaKlokt och jag instämmer. Jag tänker på tyskans "Bildung", som jag förstår som att du bildar dig i den meningen att man, som du också är inne på, blir aktivt närvarande i världen. Dasein, som Heideggers begrepp löd. Jag vill också infoga lustens betydelse, när man bildar sig och själsligt växer. Märkligt att Sörlin kan skriva en så tråkig bok om lustfyllda saker.
RaderaMen att det skrivs så tråkiga böcker om bildning säger ju något om hur vi pratar om bildning, utbildning och skola i dagens samhälle. Jag håller med om att att lustfyllt lärande är grunden för all bildning. Men skoldebatten verkar inte handla om hur vi skapar lärmiljöer där lustfyllt lärande är utgångspunkten. Tyvärr försvarar vissa kaosskolan medan andra tror att 1800-talsskolan kan lösa framtidens utmaningar. Båda "skolornas" företrädare borde hålla sig långt borta från styrning och ledning av den svenska skolan.
SvaraRaderaJag kan inte låta bli att tänka två extremer, båda i filmens form: "Hets" med Stig Järrel. Och "Döda poeter sällskap" med Robin Williams. Mina gymnasieår var sannerligen inte lustfyllda, många timmars skolk för att stå ut, men jag märker att saker jag lärde mig då fortfarande sitter i. PS. Som anekdot kan nämnas, att lärarkollegiet var inne på att tvångsklippa den långhårige slyngeln Ekstrand. Men skolsköterskan satte p för det.
SvaraRaderaDöda poeters sällskap! En klassiker. Kan inte låta bli att fråga om gymnasietiden, var det i skolan eller under skolket du tillägnade dig kunskaper som fortfarande sitter i 🙂
SvaraRaderaHehe. Befogad fråga. Vi startade rockbandet, det krävde sin unge man. Läste inte mycket, minns att jag läste Hesse. Min bildningsgång, vad gäller läsandet, började på allvar först höstterminen 68 i Upsala. Men då jädrar... Det handlade mycket om att "återta" Strindberg och andra som skolan deformerat.
RaderaJag hade velat vara med i Upsala 68. Göteborg 93 , då allt började för mig, inte lika upphetsande. Ja eller nej till EU. Redan då började små motsättningar inom borgerligheten och det kapitalistiska systemet målas upp som olika världsbilder, svårt att orientera sig för en sådan som jag.
RaderaJag kommer alltid att försvara 68, mot dem som förtalar och gör avbön. På 8 dagar i dag skriver jag under rubrik "68-vibbar" om de pågående demonstrationerna i Paris.
Radera