Peter Handke och tänkandets tragik

Jag beskylldes, nog fel ord i sammanhanget, en gång av en psykoterapeut i Upsala, för att inte "bara" leva, utan meta-leva. Det vill säga att jag ständigt reflekterar över mitt liv, framförallt hur det kunde ha varit. Som i filmen Sliding Doors, där alternativ presenteras. 

Om si, blir det så. Men om så, si. Alternativ som kanske först i eftertankens bleka ljus blir tydliga. När det är för sent att välja mellan dem - de förblir hypotetiska. Som i Monthy Python om det snabbt övergående livet: Could I have another one, please? Sorry!

Det kanske bör nämnas att jag inte gick i terapi hos nämnda terapeut. Utan samtalet skedde på en strikt vänskaplig basis. Men det födde en tankeställare. Och samtalets essens återkommer inte så sällan.

Inte minst nu, när jag på nytt läser, och uppfylls av, Peter Handke. Österrikaren som bor utanför Paris. Kanske inte delar samma aversion som landsmannen Thomas Bernhard gentemot sitt fosterland. Men hyser nog heller ingen större kärlek till det. Därför frivillig exil. 

Även på ett litterärt plan. Förutsättningen för ett originellt författarskap som inte erkänner några av andra stipulerade gränser. Jag kan inte låta bli att erinra mig de upprörda protesterna mot att Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur. En vän till Slobodan Milošević i Serbien! 

Det som slår mig med Handke, framför allt i hans Kort brev till långt farväl (1975) är att momentet av, vad jag skulle kalla, metaskrivande är påfallande. 

Boken är i långa stycken mycket detaljerad och konkret. Nästan uppräknande. Djävulen bor i detaljen, eller hur Brecht uttryckte det.

Men det är som att Handke noga prövar varje formulering, väger på guldvåg. Som om han med skarp, estetisk blick står och tittar över axeln på sig själv under arbetet. 

Jag glömmer snart handlingen, fascineras däremot av hans stil, hans metod. I den en imponerande pregnans, fullödighet. Jag skulle säga hantverkskunnande, om det inte lät så tråkigt.

Han inte "bara" ställer skrift. Hela tiden en implicit, men även explicit, undran inför om han funnit den rätta formuleringen. Eller om det blir, som i den i långa stycken totalt osentimentala boken om modern, Berättelse om ett liv (1972).

Och som han också medvetet tematiserar: att formuleringen tar över gentemot det upplevda och skaffar sig något av en autonom existens. Minnet hamnar i underläge mot försöket att fånga det. Vad är "rent" minne, vad är ord och efterkonstruktion som lämnar minnet i sticket?

Låter det konstigt? Kanske är det varje författares predikament. Att tjäna sina formuleringar. Mer än de tjänar författaren. Språket föregår oss, bara att inse. Det föreligger redan "färdigt". Och inväntar oss när vi rör oss in i det, från den språksökande livsinledningen som barn.

Psykoanalytikerna Jacques Lacan talade om den symboliska ordningen som vi träder in i. Vi kan inte stanna utanför den. Den är såtillvida ett tvång och en plikt - bokstävlarna fängelseväktare. Upproret blir i bästa fall ett syntaxens sådant och intet mer (Birger Sjöberg).

Osökt kommer Lars Gustafsson för mig. Hans hisnande formuleringar, hans oförutsägbara vändningar och infall. Hans fyndiga associativitet som kanske var hästen som red honom, och inte tvärtom. 

Var han, den särdeles begåvade västeråssonen, ett offer för sitt eget skapande, sin sprudlande begåvning? En gudarnas gåva, samtidigt en förväntan att infria.

Åh, vad jag ofta har längtat i mitt liv efter att kunna slippa "metandet". Bara vara i den stund som är, utan att omedelbart börja granska och dekonstruera den. Det spontana livets lätthet (jo, jag vet, Milan Kundera). 

Som det heter från den gamla ladyn, underbart spelad av Maggie Smith, i Downton Abbey: det var bättre före kriget, när det inte tänktes så mycket.

När vi börjar efter-tänka (utsatt bindestreck i Martin Heideggers neologistiska smak), måste vi lämna spontanitetens orörda paradis. Grinden går för gott igen bakom oss. Autenticiteten bor i det otänkta och ingen annanstans? Svårt att acceptera. En tänkandets tragik.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-04-09

Vad hände med dig, Åsa?

"A working class hero is something to be" (John Lennon)

När Åsa Linderborg, påläst historiker och filosofie doktor från Upsala, dök upp i medströmsmediernas spalter var det som om en frisk fläkt drog genom dessa. Radikal, välformulerad, kul att läsa - om än mer sporadiskt än systematiskt från mitt hörn.

Kanske fick den frispråkiga hållas i den repressiva toleransens namn. För att myter om journalistrollen skulle kunna reproduceras av medie-etablissemanget. Främst för att gagna de makten tjänande ideologiproducenterna själva, hjälpa dem att upprätthålla en falsk självbild.

Så befordrades hon till kulturchef på Schibsteds Aftonbladet, där en sådan som högste smakdomare Anders Lindberg huserar. Kanske något i och med detta började att förändras i henne. Karriärgiftet, farligare än det från en skallerorm, spreds i de intellektuella ådrorna? 

"Man får inte vara dum, för då kan man bli bas." Jag citerar min morfar Alfred, vigde sitt liv åt Verket, från vilken jag ärvt min obotliga chäfsallergi.

Linderborg sparkades snett uppåt efter att hätskt ha attackerat östeuropaforskaren Martin Kragh. Efter vad jag kan förstå var hon ute i ogjort väder med långtgående anklagelser om Kragh som informationslämnare. Utnämndes därefter till senior reporter. 

Vilket ju kan betyda vad som helst. En avstjälpningsplats, ärligt talat. Om än med gyllene förtecken. En dold fallskärm.

Linderborg kvistade snabbt i sin nya roll ner till Västkusten och porträtterade i helbild Horace Engdahl, numera bosatt i Göteborg på fin adress. En fullkomligt ointressant, okritiskt och smickrande, fursteporträtt. 

Och det senare fortsätter hon med. Kommer ut med en tjock, jag tror den är på över 600 sidor, bok om kungen av Svea Rike. Bjuds in till TV4:s morgonprogram (250406) för att sälja in boken. 

Får generöst utrymme i tv-soffan för att sitta och marknadsföra produkten, utan att några som helst besvärligt vinklade frågor ställs av programledaren. Lägger boken till något nytt? Bjuder Linderborg på några nya avslöjanden? Varför skriva - och varför läsa denna bok? 

Utgivning därför att förlagen vet att böcker om kungahusen, framförallt det engelska och det svenska, säljer som smör i solsken?

Förlaget i fråga torde ha gnuggat händerna. Gratis reklam på utmärkt sändningstid. Vad kan man mer önska sig? Viktigt nu hålla nere priset så att "vanliga" monarkister har råd att införskaffa volymen. 

Kanske finns den snart som ljudbok, så att samma monarkister slipper anstränga ögonen med att läsa?

Vad hände med henne, arbetardottern från Västerås, som skrev en bra bok om fadern och deras kärleksfulla men trasiga relation? Gick hon vilse i Stockholms medströmsmedier, har hon påverkats i negativ riktning av att vara en av de privilegierade i Söderreservatet? 

Det är inte utan risker att klassklättra, lyssna på Lennons Working Class Hero.

Saknar hon en djävulens advokat, livspartner, vid sin sida som kan få henne på rätt köl när hon vinglar och tappar fotfästet? Sambo är hon med Bengt Ohlsson på DN. Jag vet inte hur han är som ovannämnda advokat.

Språket slafsigt under samtalet i tv, Linderborg använder ord som "funka", exekverar tillika diverse anglifieringar, populära i samtidssvenskan. Dömer ut mig och andra republikaner som "elitister" som påstås se ned på och förakta dem som dyrkar kungen och hans familj. 

Varför i hela friden skulle det vara elitism att kritisera hängivna, döva och blinda, monarkister? Oförtjänt? Lägg av, Åsa. Du pratar strunt. Har du blivit mjuk i bollen? Förlåt den elaka frågan.

Jag fattar inte vad hon menar när hon påstår att debatten om monarkin i Sverige är "korkad" och borde bli intelligentare. Det mest intelligenta vore väl att avveckla samma pinsamt föråldrade monarki, skicka den sig ständigt tilltrasslande knugen i pension? 

Och stänga debatten, som jag inte vet var någonstans hon menar att den förs. 

Intervjun avslutas med att Linderborg - i hastigheten skrev jag först "Lindberg", freudiansk felskrivning - där i tv-soffan fnissande yrar om att kärlek och lojalitet måste till för att man ska kunna skriva en biografi om kungen. Då får jag nog. Bort med ljudet från tv-apparaten. Usch.

Långt till Västerås och den arbetarklass du en gång tillhörde, Åsa! 

Foto: Wikipedia

 

Den vita staden

Den vita staden hörde jag för länge sedan någon kalla Helsingfors. Därmed inte syftande på inbördeskriget 1918 mellan röda och vita. Utan på vita byggnader, främst Helsingfors domkyrka. 

Vars uppstickande, vita torn är något av det första man som inseglande gäst får i blickfånget. 

När man med en av de monstruösa kryssningsbåtarna, som inger en den egendomliga känslan av att inte befinna sig på en båt utan snarare i ett välsorterat varuhus eller överdådigt nöjespalats, ankommer Helsinki. 

Och så presidentens slott med fasaden vänd mot inloppet, som jag räknar in bland de vita byggnaderna, men det är nog snarare ljusblått. 

Ett ståtligt välkomnande på min ära. Fast det kanske är att ta i och önsketänka.  Jag vet inte hur pass välkomna vi, vid detta tillfälle influgna med SAS,  från "svenskjävlarnas land" är. Men kanske gammal ost är glömd. 

Högerpopulistiska, som de skulle benämnas i svenska medier, chauvinistiska partier är dock starkt på frammarsch. Drömmen om ett Storfinland lever. 

Det är inte min första resa till Finlands huvudstad. Naturligtvis söker vi upp mytomspunna Kosmos. Där höll en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski, hov när det begav sig. 

Jag bad vid mitt förra nedslag i Helsingfors hovmästaren peka ut var han satt. 

Och det gjorde han. Om än tämligen avmätt. Kanske är vi många PS-beundrare som söker oss till Kosmos och nyfikna frågar efter stambordet.

Saarikoski, som jag tappert försökte att läsa på originalspråket i början på 70-talet, ett dåraktigt försök som avstyrdes av en finsk patient jag kom i kontakt med på Ulleråker, avled innan han hunnit fylla femtio. 

Efter ett oavbrutet skrivande, icke minst de herostratiska översättningarna från grekiskan. Jag fattar inte hur han, med sitt kontinuerliga drickande, rodde det i land. 

Men han skrev, vart han än befann sig på jordklotet. Om så i Reykjavik, Bretagne eller på Tjörn. Dokumenterat i en rad böcker. Min favorit reseberättelsen från Island: Jag blickar ut över huvudet på Stalin. 

Han ligger begravd vid Valamo kloster i Savolax. Jag har länge velat besöka det poetiska geniets grav. Men även längtat efter att få uppleva Karelens skogar och sjöar. 

Min första svärfar åkte som ung från Los som Finlandsfrivillig. Med, som jag förstod det, placering i just Karelen.

För mig avslöjade han att han i närstrid dödat en rysk soldat med bajonett. Kom aldrig över det och kriget. Traumat plågade honom. Tog till spriten. Ödelade karriär och äktenskap. Han och jag kom bra överens. 

Jag var den ende han talade med om hemskheterna från Finland. På Krigsmuseet ute på Sveaborg, med allt som påminner om fasorna, känns han plötsligt nära.

Det som slår en är att många yngre i den kreativa klassen, Richard Floridas uttryck, inte verkar behöva något annat kontor än kafébordets. Där kan de sitta med laptop och mobiltelefon. Odla sociala relationer. Sköta sitt jobb.

Mycket tilltalande för en kaféintellektuell som undertecknad. Och kaféerna är många i Helsingfors, ergo "arbetsplatserna". Rena Paris eller Wien.

Överhuvudtaget har Helsinki, får jag för mig, genomgått en rejäl urban make over. Intrycket man får är av en i högsta grad modern huvudstad. Fjärran det dystert sovjetgrå som tidigare kunde trycka ned staden och påminna om den stora grannens närvaro. 

Det är numera en pulserande, livfull stad. Kunde platsa mitt i Europa. Bland de andra metropolerna.

Alla våra resor styrs av temat Makt - motstånd. Om så till Barcelona, Amsterdam, Wien, Bilbao eller Oslo. Vi söker spår i Helsinki efter det blodiga inbördeskriget mellan röda och vita. Även vinterkriget och fortsättningskriget. Andra världskriget. 

Vi uppsöker den monumentala Sandudds kyrkogård. Med sitt hjältegravsområde. Krigsgravar i led på led. Ett de dödas tysta hav. Påminner om Verdun. Finnar. Okända svenskar som i likhet med min svärfar åkte som frivilliga. 

Marskalk Mannerheim. Arkitekt Alvar Aalto. ”Fåfängans marknad”, skrev Strindberg om. Och där han inte ville vila.

Jag kommer osökt att tänka på Väinö Linnas böcker. Krig, detta människors obegripliga vansinne. Och nu rustas det på nytt i Europa. För många miljarder. Sverige hänger på. Till Oksanen och andra krigshetsares ohöljda förtjusning. 

Som någon sade och jag instämmer: Varför rustas det inte för fred istället för krig?

När kvällsmörkret sänker sig över Helsingfors, denna ljumma aprilmånad, försjunker jag i tankar svåra att mota bort. Det är inte bara mörkt här där vi just nu befinner oss. Det är mörkt i hela Europa. Förkrigsstämning. Obehagligt.

Även publicerad på lindelof.nu 250406

Önskan att göra en Sartre

Proffsskvallraren på Upper East Side i New York, tillika författaren till lustfyllda Breakfast at Tiffany´s och hårdkokta In Cold Blood, Truman Capote avrådde från att söka efter sanningshalten i en bra historia. 

Den sistnämnda riskerar att gå förlorad om verifiering eller falsifiering, den i vetenskaplig metod skolade Upsalaakademikern har talat, ska tillämpas. Låt det som är bra förbli det! Utan att i onödan gräva efter dess proveniens.  

Så jag tänker så sjutton heller söka efter sanningshalten i att jag till min belåtenhet snappade upp att Sartre hela livet bodde på hotell. Däremot vet jag från säker källa, hemlig förstås, att han brukade knalla upp på Fina Förlaget (Gallimard) när de likvida medlen var slut. 

Kvitterade ut ett förskott, utan att någon nitisk ekonomiansvarig satte käppar i hjulet. Stoppade pengarna direkt i fickan. Och så bums i väg till närmaste pariserkafé för att dricka vin och skriva. 

Tom ficka, på nytt upp på Fina Förlaget för ett förskott. Jag har för mig att Evert Taube betedde sig snarlika på Bonniers. En fena på att fixa förskott.

Sartres oförsiktiga, skulle min mor ha sagt, förhållande till pengar är inte mitt. Och att jämföra mig med honom som författare vore mig naturligtvis fjärran. Även om jag inte tycker att hans stilistik imponerar. Albert Camus, om vi ska nämna honom i samma andetag, skrev bättre.

Men i relation till hur man ska eller borde bo, där närmar jag mig utan vidare Sartre. Och det är kopplat till ett alltmer intensivt resande för min del, med ett åtföljande hotellinkvarterande.

Tidigare i mitt liv reste jag inte mycket. Kanske genetiskt betingat. Min mormors far, martinsmältaren Edvard, lämnade aldrig Sandviken. Inte ens för en kortare utflykt. Förstod inte varför han överhuvudtaget skulle göra det. Fanns ingen vettig anledning. Som han såg det.

Jag har kommit att älska att bo på hotell! I skrivande stund på alldeles utmärkta Scandic i Helsinki. Stora fönster. Utsikt mot träd i en park och en kyrka. Fina fisken att betala för att slippa bäddning och städning. Slippa fundera på inventarier. Damma böcker. 

Nå, det senare gör jag väl inte i vanliga fall heller så att det stör. Böckerna har nämligen en masse  tagit över i vår bostad, de måste ut. Även om det smärtar en gammal bookaholic.

Tankebefrämjande detta hotelliv, dess främsta förtjänst. Inget som låser fast eller klibbar (Sartre i Äcklet om tingen). Jag förstår fullt ut varför existentialisten Sartre valde hotellboendet som sin livsform. Medvetet valde han, intellektuellt en nomad, bort att vara bofast. 

Om höstarna, med våra veckor i ett hyrt hus i Tversted i Nordjylland, njuter jag av att samma hus inte är överdrivet inrett. Trivs med det spartanska livet - det tanken frigörande. Sådan är jag. 

Fotot på Sartre: Wikipedia

Jörn Donner och vår delade skröplighet

På Helsingfors gator bland alla utsmyckade byggnader, raskt, nåja, traskande mot Sandgrunds kyrkogård, och alla hjältegravarna från krig som Finland dragits in i, kommer jag osökt att tänka på Jörn Donner. 

Jag är inte särskilt förtrogen med vare sig hans böcker (förutom en om Berlin), filmer eller bravader som det offentliga Finlands gossen Ruda. En hårt bevakad kändis som det varit svårt att undgå även för den massmedialt måttligt orienterade. Alltid i strålkastarljuset. 

Donner hann även med att vara riksdagsman och ledamot av EU-parlamentet. En brokig livshistoria. Kännetecknande för en rastlös personlighet?

Jag köpte en bok om honom och hans son. Men minns inte mycket av den. Kanske stod båda som författare. Och boken ett slags uppgörelse i dialogens form.

Även i Sverige förekom Donner, i filmproduktionssammanhang, tillika gift med skådespelerskan Harriet Andersson. Programledare i SVT. Upprörde populasen genom att röka i rutan och dricka snaps. Men det var visst bara vanligt vatten i glaset. 

MA Numminen gäst i ett av programmen. Denne högst originella figur som gjorde musik, nåja, på Ludwig Wittgensteins Tractatus.

Donner gav ofta ett smått buttert och vresigt intryck - typiskt urmanligt finskt för att låna mig till en kliché ? Eller en utstuderad pose i personligt varumärkessyfte? I en dokumentärfilm från slutet av hans liv framstod han som rejält butter och vresig. Och skröplig. 

Rörde sig långsamt och försiktigt med stel kropp. Utsände åldrandets fysiska signaler .

Som på färska videoupptagningar med Paul McCartney. Inte sjunger den senare, åttioplussaren, med samma kraftfulla stämma som förr. Eller rör sig lika vigt. Men knappast att den devota konsertpubliken bryr sig. 

De hör och ser det de bestämt sig för genom Beatlesfiltret.

Att knalla omkring och fundera, som jag gör, på skröplighetens fenomen när jag snart kommer att stå vid de många stupades gravar, kan förefalla lite, ja, jag vet inte vad. Även för att vara jag. Men jag styr inte över mina plötsliga, nästan överrumplande, infall. 

Liksom Donner blir jag allt skröpligare, fast jag kämpar på som bara den. Gata upp och gata ner i ett kuperat Helsinki. Jag hade glömt dess topografi från mitt senaste besök. 

Färja till Sveaborgs fästning för att sedan kämpa mig fram på kullerstensbelagda stråk till Krigsmuseet. Som om jag vägrade acceptera att jag blivit en gammal man. 

Kroppen liksom anropar mig och ber om ett  varsamt hänsynstagande gentemot försämrade somatiska villkor, men jag slår dövörat till. Inte sloka nu, Ekstrand!

Jämnåriga vänner och bekanta till höger och vänster blir gaggiga, som man sade förr, eller går hädan. Snart vågar jag inte läsa dödsannonser. Vill inte reagera som jag gör när blicken studsar till inför välbekanta namn. "Inte han (hon), också!"Med ens tickar existensklockan allt fortare.

Alternativet till att bli gammal är värre, kan jag få höra av de förment visa. Men vad i herrans namn ska de säga till tröst och uppmuntran? Inte är det roligt att vara ett skröppel. 

Undrar, förresten, var Donner ligger begravd. Om i Helsinki eller annorstädes. Av någon anledning känner jag inte för att med hjälp av Google ta reda på det. 

Foto: Yle

Även publicerad på lindelof.nu 250402

Ett folk utan ett heligt raseri

Jag läser om Henrik Landerholm, mannen som "slarvade" med hemliga dokument och hotade därigenom rikets säkerhet. Inte första gången karln får sparken (med fallskärm, säkert, vad annars?). Han har tidigare figurerat i obskyra sammanhang, får jag veta. 

Men det borde jag ha kunnat räkna ut. En av de obotliga återfallarna. Vilket hans nästa "toppjobb" som kompisen fixar åt honom? Elefantkyrkogården i Rosenbad annars ett alternativ. Som för Kindberg Batra och andra höjdare som gjort bort sig.

I Strängnäs, kompisens hemort (hm) förr, hamnade (sic!) Landerholm i betänkliga (sic!) skolaffärer med trådar till hustrun. En skön juvel. Även hon. 

Korruption är inte enbart en manlig historia, utan könsgränsöverskridande (långt ord utgående från en binär premiss).

Jag inhämtar uppgifterna om Landerholm i en recension av böcker om lobbying i Expressen (250331). Sverige har inte "bara" världens mest privatiserade skola. Vi har även förmodligen den mest generösa inställningen till fenomenet lobbying. 

Även vänsterpartister numera, glömt namnet på den kvinnliga "socialisten", ägnar sig åt det. Sedan länge lobbar socialdemokrater. I det senare fallet bland andra de välkända Göran "Godsägarn" Persson och Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven.

Jag blir heligt förbannad. Glömmer att blodtrycket måste vårdas, medicinerar ju. Har de ingen skam i kroppen, dessa jeppar? Det värsta är att de tar med sig det de förvärvat inom politiken till de byråer som städslar dem. 

Sedan kan de använda lärdomarna mot aktuella beslutsfattare. Till en mycket fet lön. Springpojkar åt kapitalet. I Löfvens fall, genom den byrå han sålt sig till, dessutom åt Saudiarabien och Israel i strävan att putsa upp skamfilmade internationella rykten.

Persson, som storstilat lovade både det ena och det andra när han var statsminister utan att infria något som helst av det, är från Katrineholm. Arbetargrabb, liksom Löfven. De borde ha inbyggda spärrar med sin klassbakgrund. Men har det inte.

Ingen inre röst, inget politiskt samvete, som dikterar: "Så gör man bara inte." 

Kanske säger det mer, det gör det nog, om dagens förfallna socialdemokrati än om överlöparna som personer. Jag vet att mamma, S-märkt in i det allra sista, skulle bli mycket ledsen om hon fortfarande levde och hörde om dessa penningsugna partikamrater.

Ledsen, men inte förbannad. Det låg inte för henne. 

Men alla ni övriga, vart gör ni av den heliga ilska ni borde känna mot Landerholm och kompani? Arma, svenska folk av undersåtar! En fröjd att vara makthavare i detta land med ett sovande folk. Eller kanske jag ska säga likgiltigt? 

Jag gör som de korrupta, tvår mina händer. Men utan fallskärm.

Bild: Internationalen

En gång hade jag en ängel som student

Heja grabbar, friskt humör, skjortan hänger utanför!

Jag läser om en sprillans ny dokumentärfilm, tillägnad fotbollens mest hängivna supportrar.

Ultras filmens titel, upphovskvinna Ragnhild Ekner från Göteborg. Hon håller själv på IFK från samma stad. "Blåvitt", säger hon. "Änglarna", säger jag. 

Varför hon valt Änglarna och inte de grönsvartklädda "makrillarna", GAIS, framgår inte helt klart för mig. Eller Häcken från underklassens Hisingen. Fina ÖIS från en av stans noblaste delar sjunker i divisionerna, så det är inget alternativ. 

Men varför man älskar och håller på ett lag har nog egentligen ingenting med resultat eller förnuft att göra. Som jag förstår hängivenheten. Det bara är så. [1] I vått och torrt. Så min undran faller platt som en misslyckad straffspark.

En gång hade jag en ängel som student, Håkan Sandberg, som värvats av giffarna i Sundsvall. Studerade på dåvarande ekonomlinjen vid högskolan i SCA town. En sympatisk man på alla vis. Studiemotiverad som få.

Underbart när han inför hundra studenter sporde varför de inte fick läsa Människan under kapitalismen av Ottomeyer. Varför den utmärkta boken inte var obligatorisk kurslitteratur. De övriga studenterna skruvade på sig. Aldrig hört talas om boken ifråga. 

Men titeln indikerade något de inte kände sig befryndade med. 

Aha, tänkte föreläsare Ekstrand, log i mjugg. Då stämmer alltså bilden av det vänsterorienterade IFK Göteborg med "Röde" Ruben Svensson och kompani. Ett arbetarklassens radikala fotbollslag. 

I varvens (icke längre) och bilfabrikens (såld till Kina) arbetarstad på Bästkusten. 

Sandberg kontaktade jag förresten för ett tag sedan. För att nyfiket fråga om forna lagkamraten Glenn "Har ni de gött, gubbar" Hysén är fullt så töntig som han framställdes i en reality som jag älskade att följa i TV. Svaret avslöjar jag inte.

Inte bara tifos och allsång, trevligt i största allmänhet på dagens fotbollsmatcher. Bengaler och inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan lagens supportrar. Slagsmål med polisen. 

Tuffa tag när massan - Gustave Le Bon skrev redan på 1800-talet en uppmärksammad bok om massans psykologi - anonymiserar den enskilda individen. Maskerade, aggressiva män som hämningslöst tar ut svängarna. 

Ekner kritiseras av somliga recensenter som tycker att hon våldsromantiserar och bortser från hur avskyvärt en "toxisk manlighet" uttrycker sig på arenorna. Skrämmer bort barnfamiljerna. Vad vet jag. Filmen ska jag se. Att läsa om den väcker minnen.

Ett från Antonio Gramscis, arbetarrådens, Turin när jag, i samband med att jag gästföreläste på handelshögskolan, såg Juventus möta ett bottenlag i ligan på Delle Alpi. Jag hängde på hemmasupportrar vid insläpp, hamnade därför högt upp på en hörnläktare. 

Med usel utblick. Långt därnere, i den dimmiga råa novemberkvällen, tyckte jag mig vagt urskilja en högrest Zlatan. 

Matchen slutade 1-0. Juve trillade boll, "fisklirade", på det typiskt italienska sätt som jag i dagsläget känner igen hos mitt favoritlag SIF. 

En känd fotbollstränare som försvarade en markant defensiv, mållös spelstil deklarerade: "Man har en poäng när man går ut på planen. Viktigt att försvara den." 

En annat minne är från San Siro i Milano. Den arena där "Nacka" Skoglund och GreNoLi spelade efter kriget. Stort komma till denna plats. Vi passade på att fråga en taxichaufför om "Nacka". Klart han mindes, trots att många år förflutit, "den vajande majskolven". Sken upp. 

Milan mot Juventus. Åttiotusen åskådare. En minst sagt imponerande logistik. Tog inte många minuter att tömma arenan efter matchens slut. Men tillresande Juventusanhängare, flera tusen, tvingades stanna kvar för att undvika gurgel med hemmafansen.

Nå, så kära gamla Jernvallen i Sandviken, förstås! VM-arena 1958. Barn- och ungdomsläktaren, där jag stod och trängdes med likasinnade vid varje allsvensk hemmamatch. 

Det gick lugnt till, förutom busvisslingar och kollektiva stönanden när en sif:are gjorde bort sig på planen. 

Inte som nu. Ekner hyllar det som sker på läktarna, och som väckt politikers intresse att åtgärda, man undrar genast hur, som olydnad mot ordning och stat. I ett samhälle som disciplinerar och strömlinjeformar oss. En berusande, befriande olydnad. 

Åtminstone en gång i veckan.

Klart det inte var särskilt stökigt på Jernvallen! Närvarande poliser kunde njuta av spelet med armarna i kors. Alldenstund fabriksslavarna och deras barn befann sig på fotbollsmatch. Lydiga även på läktarna de förstnämnda, i vardagslag bihang till det döda kapitalet (Marx) nere i Verket.

Fotbollen speglar samhället, enligt den framlidne argentinske bolltrollaren Maradona. Kanske så. Men hur kommer då olydnaden in? 

Följande Ekner - som i SvD 250328 yttrar "det är skitviktigt att olydiga människor finns" - skulle jag snarare tala om fotbollen som framkallande en motkraft. En sista motståndsficka när makten alltmer rör sig i en totalitär riktning. Kanske även jag romantiserar ultras?

[1] Med viss reservation för detta "bara". I Glasgow, till exempel, anses Celtic vara katolikernas lag. Och Rangers protestanternas. Religion avgör vilket lag man håller på.

Foto Digitalmuseum: Jernvallen 

Publicerad även på lindelof.nu 250331