En gång hade jag en ängel som student

Heja grabbar, friskt humör, skjortan hänger utanför!

Jag läser om en sprillans ny dokumentärfilm, tillägnad fotbollens mest hängivna supportrar.

Ultras filmens titel, upphovskvinna Ragnhild Ekner från Göteborg. Hon håller själv på IFK från samma stad. "Blåvitt", säger hon. "Änglarna", säger jag. 

Varför hon valt Änglarna och inte de grönsvartklädda "makrillarna", GAIS, framgår inte helt klart för mig. Eller Häcken från underklassens Hisingen. Fina ÖIS från en av stans noblaste delar sjunker i divisionerna, så det är inget alternativ. 

Men varför man älskar och håller på ett lag har nog egentligen ingenting med resultat eller förnuft att göra. Som jag förstår hängivenheten. Det bara är så. [1] I vått och torrt. Så min undran faller platt som en misslyckad straffspark.

En gång hade jag en ängel som student, Håkan Sandberg, som värvats av giffarna i Sundsvall. Studerade på dåvarande ekonomlinjen vid högskolan i SCA town. En sympatisk man på alla vis. Studiemotiverad som få.

Underbart när han inför hundra studenter sporde varför de inte fick läsa Människan under kapitalismen av Ottomeyer. Varför den utmärkta boken inte var obligatorisk kurslitteratur. De övriga studenterna skruvade på sig. Aldrig hört talas om boken ifråga. 

Men titeln indikerade något de inte kände sig befryndade med. 

Aha, tänkte föreläsare Ekstrand, log i mjugg. Då stämmer alltså bilden av det vänsterorienterade IFK Göteborg med "Röde" Ruben Svensson och kompani. Ett arbetarklassens radikala fotbollslag. 

I varvens (icke längre) och bilfabrikens (såld till Kina) arbetarstad på Bästkusten. 

Sandberg kontaktade jag förresten för ett tag sedan. För att nyfiket fråga om forna lagkamraten Glenn "Har ni de gött, gubbar" Hysén är fullt så töntig som han framställdes i en reality som jag älskade att följa i TV. Svaret avslöjar jag inte.

Inte bara tifos och allsång, trevligt i största allmänhet på dagens fotbollsmatcher. Bengaler och inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan lagens supportrar. Slagsmål med polisen. 

Tuffa tag när massan - Gustave Le Bon skrev redan på 1800-talet en uppmärksammad bok om massans psykologi - anonymiserar den enskilda individen. Maskerade, aggressiva män som hämningslöst tar ut svängarna. 

Ekner kritiseras av somliga recensenter som tycker att hon våldsromantiserar och bortser från hur avskyvärt en "toxisk manlighet" uttrycker sig på arenorna. Skrämmer bort barnfamiljerna. Vad vet jag. Filmen ska jag se. Att läsa om den väcker minnen.

Ett från Antonio Gramscis, arbetarrådens, Turin när jag, i samband med att jag gästföreläste på handelshögskolan, såg Juventus möta ett bottenlag i ligan på Delle Alpi. Jag hängde på hemmasupportrar vid insläpp, hamnade därför högt upp på en hörnläktare. 

Med usel utblick. Långt därnere, i den dimmiga råa novemberkvällen, tyckte jag mig vagt urskilja en högrest Zlatan. 

Matchen slutade 1-0. Juve trillade boll, "fisklirade", på det typiskt italienska sätt som jag i dagsläget känner igen hos mitt favoritlag SIF. 

En känd fotbollstränare som försvarade en markant defensiv, mållös spelstil deklarerade: "Man har en poäng när man går ut på planen. Viktigt att försvara den." 

En annat minne är från San Siro i Milano. Den arena där "Nacka" Skoglund och GreNoLi spelade efter kriget. Stort komma till denna plats. Vi passade på att fråga en taxichaufför om "Nacka". Klart han mindes, trots att många år förflutit, "den vajande majskolven". Sken upp. 

Milan mot Juventus. Åttiotusen åskådare. En minst sagt imponerande logistik. Tog inte många minuter att tömma arenan efter matchens slut. Men tillresande Juventusanhängare, flera tusen, tvingades stanna kvar för att undvika gurgel med hemmafansen.

Nå, så kära gamla Jernvallen i Sandviken, förstås! VM-arena 1958. Barn- och ungdomsläktaren, där jag stod och trängdes med likasinnade vid varje allsvensk hemmamatch. 

Det gick lugnt till, förutom busvisslingar och kollektiva stönanden när en sif:are gjorde bort sig på planen. 

Inte som nu. Ekner hyllar det som sker på läktarna, och som väckt politikers intresse att åtgärda, man undrar genast hur, som olydnad mot ordning och stat. I ett samhälle som disciplinerar och strömlinjeformar oss. En berusande, befriande olydnad. 

Åtminstone en gång i veckan.

Klart det inte var särskilt stökigt på Jernvallen! Närvarande poliser kunde njuta av spelet med armarna i kors. Alldenstund fabriksslavarna och deras barn befann sig på fotbollsmatch. Lydiga även på läktarna de förstnämnda, i vardagslag bihang till det döda kapitalet (Marx) nere i Verket.

Fotbollen speglar samhället, enligt den framlidne argentinske bolltrollaren Maradona. Kanske så. Men hur kommer då olydnaden in? 

Följande Ekner - som i SvD 250328 yttrar "det är skitviktigt att olydiga människor finns" - skulle jag snarare tala om fotbollen som framkallande en motkraft. En sista motståndsficka när makten alltmer rör sig i en totalitär riktning. Kanske även jag romantiserar ultras?

[1] Med viss reservation för detta "bara". I Glasgow, till exempel, anses Celtic vara katolikernas lag. Och Rangers protestanternas. Religion avgör vilket lag man håller på.

Foto Digitalmuseum: Jernvallen 

Publicerad även på lindelof.nu 250331