Arnstbergs sista försök?

Språkforskaren Victor Klemperer överlevde på plats de allierades terrorbombningar av hemstaden Dresden i andra världskrigets slutskede. 

I egenskap av tränad filolog besatt han instrumenten för att lyhört analysera hur tvåspråkighet kom att prägla vardagen i Tredje riket. (I avhandlingen Lingua tertii imperii, på svenska: Tredje rikets språk, 1947.)

Den goebbelskt högstämda retoriken, det officiella språket, syftade till att försköna den bistra verkligheten och slå blå dunster i ögonen på undersåtarna. Särskilt när krigslyckan definitivt vänt efter det fatala nederlaget i Stalingrad.

 
Efterhand lärde sig alla Volksgenossen att genomskåda de vackra orden och vaska fram vad som dolde sig bakom dem. 

Inget man dock vågade prata högt om i ett angivarsamhälle. Sanningens icke-officiella och otillåtna språk måste man vara ytterst försiktig med att bruka. 

Det stämplades som defaitism att ocensurerat tala om hur saker och ting egentligen låg till. Att insinuera att slaget var förlorat för Hitler och hans anhang.

Risk för dödsstraff som påföljd. Ända in i det sista jagade bödlarna flyende från det sjunkande naziskeppet. (Tydliggörs i filmen Der Untergang, på svenska: Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, 2004.)

Tidigare professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Karl-Olov Arnstberg, har inte velat begränsa sig till att skriva endast för akademin. 

Populärvetenskapligt inriktad har han länge betraktats som ett svart får i det offentliga samtalet, snarast portförbjuden och utestängd. 

Ända sedan han dristade sig till att undersöka ”zigenarnas”, romernas skall det numera heta, avvikande levnadssätt. ( Svenskar och zigenare, 1998).

Arnstberg har vägrat att anpassa sig, rätta in sig i ledet, kompromissa med sin integritet. Han har förblivit kontroversiell och utanförstående i de välanpassades ögon. 

I samarbete med journalisten Gunnar Sandelin har han publicerat sig invandringskritiskt. Därmed ännu mer framstått som det svarta fåret och ”omöjlig”. Böckerna har, såvitt jag vet, inte recenserats i gammelmedia. (Två delar: Invandring och mörkläggning, 2013 och 2014)

Det har inte hjälpt att han, tillsammans med den nitiske Sandelin, baserat sitt resonemang på offentligt material som låter sig källkritiskt granskas om man så vill. Tillgängligt för alla och envar.  Inga påhittade ”fake news”.

Författarna har helt enkelt tyckt ”fel” och kommit på tvärs med hur det skulle tyckas i det nya Sverige. 

Efter att vi av en moderat statsminister uppmanats att okritiskt och reservationslöst öppna våra hjärtan. Genom detta förvärva benämningen ”humanitär stormakt”.

Åsiktskorridorens, ett begrepp myntat av en statsvetare, dörr drogs igen för Arnstberg och Sandelin. Tyck som vi, var konform eller stanna ute i kylan. 

Arnstbergs, med en ironisk (?) huvudtitel försedda bok, Ordet är fritt. Ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag 2025), som sammanfattar debatten, eller kanske snarare den i väsentliga drag uteblivna dylika, om massinvandringen till vårt land och dess konsekvenser, leder mig osökt in på Klemperer. 

Från och med 2015, med migrationsströmmarna in i Sverige, har vi hamnat i en tudelad verklighetsbeskrivning. 

Dels maktens ideologiskt färgade och normativa, uppbackad av tongivande medier. Särskilt DN och Aftonbladet. Därtill i flera fall av domstolarna som beivrat konsekvenserna av att inte respektera det från centralt håll påbjudna. 

Inlägg på sociala medier har definierats som ”främlingsfientliga” och ”hets mot folkgrupp”. Därefter har den som delat detta på nätet tagits till tinget och domar utfärdats.

Som en kontrast till maktens har vi så den verklighetsbild som förtjänar att kallas den realistiska och som kommer sanningen närmast. Samtidigt den mest kontroversiella. 

Besynnerligt nog. Som om verkligheten måste beslöjas, liksom i Tredje riket. Och vi medborgare skyddas från sanningen.

Även om en svängning håller på att ske. Med vilka konsekvenser? Det återstår att se. 
Alltmedan vi fortsätter att tvingas leva i ett samhälle där våld och kriminalitet är förhärskande. Närmast vardagsmat och ett normaliserat tillstånd.

Arnstberg och Sandelin har inte i ensamt majestät försökt att ställa diskussionen på en mer saklig grund. Skrämmande att inse hur alla dessa som gjort detta har behandlats. Visste de vad de satte på spel? Har jag undrat många gånger. 

Hur har de orkat? Kostnaderna har ju varit höga.

Deplattformeras, berövas anställning och utkomst, påhängas ett skamfilat rykte, förtalas och avfärdas, nätmobbas genom att drev kickas igång. 

Människor har i beröringsskräck brutit med sanningssägarna. Även vänner, i flera fall till och med barnen till dem som vägrat tiga.

För den samhällsengagerade bjuder inte Arnstbergs fullmatade bok, där bland mycket annat nationalism, kulturarv, kön, intelligens men även Sveriges Nato-anslutning avhandlas, direkt på något nytt. 

Men boken, med nyckelordet försök i undertiteln, utgör en värdefull sammanfattning och sammanställning av hur illa - och fort - det kan gå i ett land som envisas med att kalla sig ”demokratiskt”. (Arnstberg föredrar benämningen ”värdegrundsdemokrati”.) 

Med en alltmer beskuren yttrandefrihet. Ett land där islamkritiska Koranenbrännare döms till fängelse. 

Allt mindre värnas de fri- och rättigheter som vi inbillade oss var orubbliga och självklara. Det universella synsättet trängs undan av ett partikulärt. Den egna gruppen prioriteras på bekostnad av det allmänna och gemensamma. 

En följd av att tillämpa den mångkulturella ideologi som enligt Arnstberg fragmenterar och bryter ned samhället.

Lätt att känna sig uppgiven. Känna att vi befinner oss beyond the point of no return. Även om Arnstberg vädrar en förhoppning om att han och de övriga dissidenterna ska få rätt till slut, gentemot det ”normativa vansinnet”. 

Fa´n trot. Flyger Minervas uggla fortfarande i skymningen?

Vad hände med det land som vi en gång var så stolta över? Och som tjänade som en internationell förebild, ett ideal för andra länder? 

Arnstberg och hans gelikar, som tidigt såg vartåt det barkade, förtjänar retroaktivt ett erkännande och en upprättelse. Det lär de knappast få.  

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-21