I Österrike på 40-talet hade hon skickats till Steinhof

Inrättningen, den totala institutionen, Steinhof är placerad högt belägen i Wien. Och vi, seniora och stelbenta, måste kämpa uppför många trappor för att nå dithän. Inte visste jag att det var så stort! Så många paviljonger utspridda över området. 

Efter Anschluss, i dagarna åttiosju år sedan, användes Steinhof för att tvångsförvara "mindervärdiga" enligt det nazistiska övermänniskoidealet. 

Den "rena", ariska rasen skulle fredas enligt den rasbiologiska ideologin. De som inte fann nåd efter att ha mätts efter ideologin styrande måttstockar - på Steinhof kan mätinstrument som användes beskådas - ansågs inte värdiga att få fortsätta leva. 

Till Steinhof togs även barn diagnostiserade som "mindervärdiga", kategorin rymde allt från dövstumma till "utvecklingsstörda", för att sedan skickas vidare till gasning. Över 800 barn, om jag förstått saken rätt.

Eutanasiprojektet skulle genomföras, administrerat från Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därför gick det under benämningen T4.

Efter att kyrkan och även människor boende runt Hartheim, där gasning av barn skedde, protesterat avbröts dödandet på detta sätt. Hitler backade. De intagna på Steinhof svältes, bortom insyn, sedan ihjäl. 

Ett fullkomligt obegripligt barbari. Jag saknar ord, det är bortom ord. 

Gästboken inne på Gedänkstätte Steinhof (bilden), minnesmuseet inger ett pliktskyldigt intryck, inte särskilt påkostat, vittnar om att det inte är välbesökt. I Österrike, liksom i hela Europa, är de mörka krafterna ånyo på frammarsch.

Vi är de enda denna vårdag som rör oss i lokalerna. Foton på små barn i ett rum där fotosamlingen osmakligt nog samsas med städgrejor som hinkar och trasor. Teckningar utförda av dödsdömda barn. 

Läkare, både manliga och kvinnliga, i vita rockar som legitimerade mördandet. 

Överhuvudet Gross som klarade sig från bestraffning. Rättegången efter kriget ogiltigförklarades av formella skäl. Sedan levde han som en aktningsvärd, uppburen samhällsmedborgare ända fram till sekelskiftet, gjorde en lysande karriär. 

Använde "material" från Steinhof i sin forskning. Långt efter krigsslutet. 

Till synes utan att störas av skuld eller dåligt samvete. En av nazisternas många trogna handgångna. Skulle alla ha straffats för sina förbrytelser mot medmänniskor, hade staten brakat ihop. 

När Gross en andra gång skulle rannsakas kunde det inte låta sig göras på grund av att han rört sig in i demensens dimma, eller om det var på grund av annan ohälsa. Strax därefter dog han. 

Jag brukar inte ta illa vid mig. Men efter att ha sett dessa foton på barn som skulle dödas, deras teckningar - när vi sedan rör oss på det vidsträckta området, det är efteråt och tomt på människor, känner jag kall fasa. 

Och plötsligt tänker jag på Ulleråkers mentalsjukhus, förr hette det dårhus eller sinnessjukhus. Bara en gradfråga att på pseudovetenskaplig grund släcka människoliv med neuroleptika eller gasning. Vitrockarna har alltid villigt tjänat makten. Även legitimerat barbari.

Överdriver jag? Så kommer jag att tänka på mammas kusin Helga som togs till Ulleråker som ung flicka. Efter fyrtio år skrevs hon ut och kunde återvända till Sandviken. Söndermedicinerad med hängande anletsdrag som biverkning. 

Varför Ulleråker? Hon diagnostiserades väl som "avvikande" eller "händig" - eller vad de hittade hittade på. Hon var inte "normal", betedde sig "händigt". I Österrike på 40-talet hade det blivit Steinhof för hennes del.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-14