Äntligen en ny upptäcktsresa! Och det till en plats som vi kan ladda med betydelser med hjälp av böcker och filmer med koppling till densamma. [1] Vi anländer inte som "vanliga" turister, föredrar att kalla oss resenärer.
Väl förberedda, som inför varje med omsorg valt resmål.
Mitt andra besök i Österrikes huvudstad. En gång det habsburgska väldets kronjuvel. Första gången Wien besöktes var hösten 1993. Trettiotvå år sedan. Tiden flyr gäckande.
Mot Wien i samband med att vi bodde i Berlin under min gästprofessur på Freie Universität.
Vi tog en dag av från Kreuzberg i vår begagnade, gröna Audi. Länge flöt det på, gick som en dans. Medan vi snaskade på vita, läckra godismöss som vi inhandlat inne på Bahnhof Friedrichstrasse.
Men på gränsen till Österrike började bilfan att krångla. På sämsta tänkbara ställe.
Ville inte mer, vägrade. Och vi stod med en till synes död motor fast i ingen mans land.
Gränssoldater skyndade till, viftade med vapen, uppmanade oss med barska röster att snabbast möjligt flytta på bilen. Det slutade med att vi för hand rullade in Audin i Österrike.
En syn för gudar, kan jag tänka mig. Hur ofta händer något dylikt?
Inne på ett stimmigt värdshus, strax efter gränspasseringen, kom vi i samspråk med förfriskade män som skulle till Wien samma kväll. Erbjöd oss generöst bogsering i ett starkt kuperat landskap.
Rena Kalle Anka på julafton. När Långben kör (sic!) husvagnen nedför det brant stupande berget. Efter att han förstått att det är han som är chaufför. Inte är det raka spåret. Kurvigt och farligt. Tittaren sitter med hjärtat i halsgropen.
Bromsarna tog stryk på vår bil. Väl framme i Wien ville jag, med nerverna på helspänn, tillbaka så fort som möjligt till Berlin för att söka upp en bilmekaniker. Jag kunde inte slappna av.
Två övernattningar blev det. Men vi hann med att besöka Freuds praktik på Berggasse 19.
Han som, innan han tilläts emigrera till England, beordrades av Gestapo garantera att han hade behandlats väl. "Jag kan varmt rekommendera Gestapo", intygade Freud skriftligt.
Åter mot Berlin med en bil som startade, puh, men knappt fungerande bromsar. Och jag som hade känt en sådan förväntan inför att få uppleva Wien.
Även om jag förbinder metropolen med min favoritförfattare Thomas Bernhard. Han hatade sitt enligt honom politiskt bruna fosterland djupt och innerligt. Enligt Bernhard mer nazistiskt anfäktat än Tyskland. Ännu mer antisemitiskt.
Framför mig ser jag foton på judar som efter Anschluss (tyska trupper marscherade in i Österrike 12 mars 1938) tvingas att knästående skrubba trottoaren med tandborstar. Medan flinande österrikare ser på. Vämjeligt ta del av förnedringen. [2]
Wien är, ur den borne centraleuropéns perspektiv, flanörernas och kaféernas stad par préférence. Författarna och de intellektuellas.
Bland andra Karl Kraus och Stefan Zweig. Listan kunde förlängas med nästan hur många som helst. Så jag borde trivas som fisken i vattnet.
På vår bucket list för Wien står Café Central, där de stora elefanterna dansade. De främstas vattenhål. Men långa köer in till kaféet avskräcker.
Jag försöker att uppleva staden, alla vackra byggnader, med andra ögon än Bernhards fördömande och avståndstagande. Men så noterar jag plötsligt en annons för en "Historical Hitler Walking Tour in Vienna".
För att postumt följa den judehatande korpralen när han var en misslyckad konstnär. Fattig som en kyrkråtta drev han runt i Wien. Bodde på lusiga härbärgen.
Krängde för en spottstyver vykort som han målat. Surrade sin osammanhängande politiska sörja. Och nu kan man således postumt få följa honom. [3]
Varför i himlens namn? Riktar erbjudandet sig speciellt till nynazister eller vilka obskyra krafter? Jag tror knappt mina ögon. Saknar arrangörerna totalt skam i kroppen?
DÖW, Dokumentationsarchiv des österreichen Widerstandes, inger i sammanhanget närmast ett undanskymt och defensivt intryck. Om än med talrika foton och beledsagande text.
Eintritt frei, men man ber om ett pekuniärt stöd. Jag lägger en eurosedel i plåtasken på receptionens disk.
Åttiosju år efter Anschluss. Tredje riket hör till historien. Men varför känns nazismen aktuell?
[1] Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi inför resan såg Den tredje mannen med Orson Wells. Efter Graham Greenes bok om efterkrigstidens Wien.
[2] 80 000 judar i Österrike föll offer för nazisterna.
[3] Robert Carlyle fångar Hitlers tid i Wien bra i filmen Hitler. Ondskans natur. Även om hans Hitlergestaltning bleknar i jämförelse med Bruno Ganz prestation i Undergången.
Foto: Entusiastiska människomassor i Wien hyllar Führern. (Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar