Har du det långsamt, Lars?

Ingen öppen fråga. Snarare en bekymrad undran. Inte bara en pliktskyldig sådan, för att det skulle så vara enligt oskrivna regler. Från den som bar ansvar - och gjorde det mer än gärna - för hur den gästande pojken från staden österut hade det under denna temporära vistelse. 

Irma ville att jag skulle ha det bra. Inte längta hem. I brist på meningsfullhet. 

Och hon behövde inte oroa sig. Även om jag inte minns att jag besvarade frågan. Den krävde ju heller inget svar. Och jag hade inga problem med att förstå vad "långsamt" betydde. (I mitt lefverne har det mer och mer kommit att värderas som något positivt, det långsamma livet.)

Jag hade det bra hos Irma och Brynolf. I det lilla samhället på sidan om världen, där alla karlar gick till skift på fabriken. Denna spred en träaktig, spetsig lukt över alla. Natt som dag. Morgon som afton. Det luktade jobb och försörjning. Och livegenskap. Sälja sin arbetskraft. 

Ibland kan jag få för mig, med den anakronismens fantasi som spiller över på allt jag hågar, att det jag kortfattat berättar om utspelade sig på 1930-talet. Långt innan jag var född. 

Det lilla samhället med herrgård - på himlen totalitarismens sig ihopsamlande mörka molnformationer - och maktens artefakter inbjuder till sådana fantasier. 

Förekom det en ridande brukspatron på en vit häst? En koncentrationslägerskommendant? 

[Varför måste, instickaren känns nödvändig, Treblinkas kommendant, Franz Stangl, bildligt våldföra sig på och solka ned idyllen? Och varför måste jag hela tiden återkomma till Tredje rikets barbari? Mitt medvetande är dissociativt, splittrat. Inte associativt som jag inbillat mig.]

De var så bra, Irma och Brynolf, med barn. Med mig. Lät mig vara i fred. Pyssla med mitt. Trängde sig aldrig på. Intuitivt förstod de hur jag ville ha det när jag var på besök hos dem under någon vecka. Kanske två. Aldrig längre. Utan att vistelsens längd på förhand bestämdes.

Deras sätt att förhålla sig mot mig färgades av respekt och hänsynstagande. Det skulle inte pjåskas och hållas på. Pojken var som han var. Kanske inte som andra. Ingen dussinpojke. Han sitter tyst och funderar på något. Men det ska vi inte rota i. Det angår inte oss.

Du är väl inte hungrig, Lars? Ska jag bre några smörgåsar och koka choklad? Har du kikat i nya Året Runt?

De kunde undslippa sig. även när min mor hörde, "han är som en sön för oss". Jodå, det ska vara prickar över o:et. Det gjorde uttalandet starkare. Känslan blev nästan bokstavlig.

Ännu hade inte oborstade Herr Olust oinbjuden trätt in i mitt liv. Och stannat kvar. En existentiell inneboende som inte låtit sig vräkas och köras på porten. Han väntade in mina tonår för att sedan smita in. Jag får väl vara tacksam att han lämnade min barndom i fred.

Där, hos Irma och Brynolf i det lilla samhället på sidan om världen, hade han inte mage att anmäla sin ankomst. Och jag hade inga som helst föraningar om vad livet hade i beredskap för mig. Det var för tidigt för onda aningar. 

Inte ens när jag stod nere vid den rofyllda sjön som samhället mynnade ut i via en park där det om midsommaren dukades upp ett stort kaffebord med jordgubbstårta för fabrikens alla anställda med familj. 

Jag speglade mig i vattnet. Allt kändes lugnt och problemfritt. Mitt ögonblick på jorden. En våg tog spegelbilden. Framkallade ingen ängslan. Insikten sannare än formuleringen. 

FOTNOT Hos Peter Handke i boken om modern, som begick självmord, läst för andra gången,  fastnade jag i ordet "långtråkigt". Det genererade en text.

Bild: Wikipedia