Men vad ska folk säga!

Det ska vara ett utropstecken och inget frågetecken i rubriken! För det var ingen öppen fråga som formulerades. Utan det som förmedlades var inlindad oro kombinerad med en underförstådd förebråelse, för att inte säga varning eller åthutning. 

Så där gör man bara inte! Vad ska folk säga! 

Jag kan inte räkna alla de gånger jag tvingades att höra detta. Särskilt i tonåren när jag på vingliga, existentiella ben försökte att skapa mig ett jag att psykiskt överleva i den bistra världen med. Min mor kunde förstärka varningen: "Sätt inte en ära i din egen skam!"

Bruket var konformismens hemma-arena. En oskriven förutsättning för att Bruket skulle fungera var att infödingarna höll tummen i ögat på varandra. Sådan är förtryckets grundmekanism. De förtryckta hjälper förtryckaren på traven. Utan att vilja fatta det själva. 

I den historiskt eviga (?) förnedringsdansen beter vi oss som blinda höns. Hackar med vass näbb efter varann.

Hör och häpna! Jag har börjat titta på Downtown Abbey på Netflix. (Barnmorskan i East End och I vår herres hage kan jag utantill vid det här laget. Efter flera omtag.) Nästan i smyg.  En serie i sex säsonger som egentligen inte handlar om någonting. Inte något viktigt i alla fall. 

Den är platt från början till slut. En reality på det svenska kungahuset, förfärliga tanke och varför for den in i republikanen, skulle förmodligen vara minst lika platt. Efter att åsnan på tronen slutat frottera sig med kaffeflickor.

Jag skulle kunna sno ihop något långsökt för att försvara detta tittande på sipp överklass med sina fjantiga manér på engelsk landsbygd. Men jag ids inte ens försöka. Dock kan jag inte undgå att notera att klassamhället börjar i köket. Eller på golvet, om man så vill.

De längst ner på hierarkins stege förtrycker varann och blockerar effektivt en samfälld aktion mot de sippa, lorden och hans lättjefulla familj. Elak och missunsam är personalen, med något enstaka undantag. Bra på att intrigera bakom ryggen på varann.

Nå, det var inte det som det skulle handla om. Utan: vilket var det "folk" som skulle förtrytas över mitt hemska agerande? Var det den generaliserade andre, som  det heter på akademiska? Eller den allmänna opionen? 

Denna metafysiska entitet, för att ännu en gång låna ett akademiskt språkbruk, som det snackas om i tv vad gäller diverse ämnen. Och mäts av olika opinionsinstitut, framförallt inför riksdagsval. 

I Upsala på Sociologen fanns kolleger som vi revolutionära marxister, som koncentrerade oss på makt- och klassfrågor, fördömde för att de ägnade sig åt trivial bindestreckssociologi. Handikapp-sociologi. Familje-sociologi. Sex-sociologi (sexologi). You name it. 

Och på den smala vägen kunde de bli professorer. 

Den normala karriärvägen var stängd för de kunskapsteoretiskt klena. Tillika tystlåtna, aldrig ställningstagande, för att enklast möjligt glida igenom. En och annan verbal smocka riktades mot dessa konfliktundvikande glidare på vindränkta institutionsfester.

Jag minns särskilt en, som var en fena på enketer (enkäter, men han uttalade det på stockholmska). Menade att utskickade frågeformulär, som förhoppningsvis besvarades utan alltför stort bortfall, det var Vetenskap, det. 

Han var utredare, ingen forskare. Skrev en doktorsavhandling om hur svenskarna, ett urval nota bene men generella slutsatser drogs, såg på u-hjälpen. En totalt ointressant historia. Hyllvärmare i bästa fall. Men professor blev han. 

Mina gästprofessurer på Freie Universität i Berlin och Kunstakademiet i Trondheim räknas väl inte i den blågula ankdammen. Eller tiden som visiting professor på Harvard Business School. Inga bindestreck inblandade. 

Jag borde förstås ha blivit utredare av opinioner! "Vad tycker ni om klimatet? Är ni för eller mot?" Jag hade gjort karriär och tjänat fina klöver, gosse. Jag lovar.