Året var 1978. För mig nästan obegripligt länge sedan. Ett annat och främmande, upsalabaserat liv, nära att jag med melankoliskt sinne skrev. Min allra första resa till Paris.
Ljusets stad, enligt Nobelpristagaren Peter Handke. Han framkallade upprördhet på svensk botten, när de rättänkande fick klart för sig att Handke varit vän med president Milošević.
Och till råga på allt hade mage att närvara vid dennes begravning.
Helt fel enligt de politiskt korrektas manual. Beträffande Balkankrigen var serberna de fördömliga. De onda. Tvångsförflyttningen av, jag vet inte exakt hur många, men många var det, serber som en utgång av samma krig räknades inte.
Samma sak hände Sudettyskarna efter andra världskriget. Ett nedtystat kapitel i 1900-talets tendentiösa historiebok.
Serberna startade krigandet. Serberna folkmördade. De måste kollektivt bestraffas. Utan pardon.
Med sådana umgås man inte. Och inte tilldelar man deras kompisar det fina litteraturpriset. Det vore som att belöna polare till Putin. En extrem krigshetsare som Oksanen skulle åka på hjärtsnörp av bara farten.
Apropå Handke, som jag läst en hel del av med bestående behållning, så recenserade jag honom en gång i GD. Minns inte namnet på boken. Råkade göra en Lars Gustafsson. Agera tankspritt.
I mitt fall hux flux förvandla regionen Kärnten, Handke hade en koppling till densamma och därför omnämndes den i min recension, i Österrike till en stad.
Fråga mig inte hur i hela Härjedalen det gick till. Jag är svarslös. Inte sista gången tankspriddheten har spelat mig ett spratt.
En uppmärksam, kvinnlig läsare gick i taket. Det var som om hon bara väntat på rätta tillfället att nypa till. Se där, sådana är dom, de kaxiga kisarna på GD:s kultursida! De vet inte vad de pratar om. Men stora i truten är de. Kulturredaktör Widegren ryckte bara på axlarna.
Nå, det skulle ju handla om Paris och min jungfrutur. Föranledd av en internationell arbetsslivskonferens som inte lockade mig särskilt mycket, om jag ska vara ärlig. Jag var aldrig någon konferensräv under mina akademiska dagar. "Call girls" som Koestler kallade rävarna.
Men konferensen möjliggjorde en finansierad resa. Så till Paris via Le Bourget! Jag registrerade mig pliktskyldigast på konferensens första dag. Sedan uteblev jag. Paris låg ju väntande för mina fötter. Upp på apostlahästarna för exkursioner i den mytomspunna staden!
Skriv upp att jag gjorde det. Med speciellt fokus på kyrkogårdar. Till sådana har jag alltid sökt mig.
Baudelaires grav på Montparnassekyrkogården ett måste. Upphovsmannen till den märkliga samlingen Fleurs du mal. Baudelaire har påståtts vara alla flanörers urfader. Paris - flanörernas okrönta huvudstad.
Walter Benjamin, författaren till Passagearbetet om modernitetens framväxande Paris, fattade det också.
Open up the Doors. Jim Morrisons nedklottrade grav på Père-Lachaise tog jag mig till. Invid den håller luggslitna figurer vakt med tända ljus, eller vad de gör när de hänger där, tills de motas bort. Det har ryktats om att de hängivna försökt gräva upp resterna av Morrison.
En genom storleken närmast grotesk kyrkogård. Paul Lafargue och hans Jennys grav besöktes, förstås. Lafargues Rätten till lättja en av de viktigaste böcker jag läst. En eldfängd pamflett. Läs den inte! Du kanske hoppar av arbetslinjen och struntar i att knega i ditt anletes svett.
Platsen där de sista kommunarderna sköts (på en kyrkogård!), keps av i begrundan. Pariskommunens (1871) politiska struktur ett ideal för mig. Inga yrkespolitiker. Politiken som uppdrag.
Mitt logi under dessa parisdagar beläget nära Operan i en trång gränd kantad av inbjudande bistroer. Högst upp under takåsarna kinesade jag, i ett ruffigt tvåstjärnigt hotell. Duvor kuttrade utanför fönstret. Soluppgången strök röd färg över kvarteret.
Romantiskt så det förslog. Rena Woody Allens turistfilm Midnight in Paris som jag många år senare såg.
När jag hågar resan och Paris den gången, blir slutsatsen en generellt syftande sådan: det är viktigt att göra något annat, än det man hade tänkt sig att göra. Det borde gälla som livsprincip. Undvik att planera för mycket. Släng karta och kompass. Kasta dig ut!
Men, handen på hjärtat. Inte hade jag tänkt att delta i den där konferensen med karriärmaximerande, vassarmbågade forskare. Så korkad var jag trots allt ändå inte.
Nästa gång jag besöker Paris måste jag besöka Morrisons grav, det har inte blivit av, så nästa gång blir det enkom av den anledningen. Jag är så tacksam över påminnelser (här) om vikten av att tänja på gränserna och att flanera genom livet. Jag försöker också, i små portioner, ge min yngre kollegor detta perspektiv, de unga på arbetsplatsen som är så plikttrogna och rädda att trampa utanför. Jag tror dock det snart kommer en generation som ser dubbelmoralen, sveken och den fascism som omsluter oss. Jag tror att en sådan sak som mobiltelefonförbud på skolor, övervakning och den smala acceptala norm som råder i samhället kommer att vända en generation av skolungdomar, som nu utsätts för fascismens övergrepp, mot makten och mot hela den förhärskande människosynen som i grunden delas av samtliga riksdagspartier. Hoppas kan man ju i alla fall...
SvaraRaderaPå Père-Lachaise, denna ofantligt stora kyrkogård, har jag strosat flera gånger. Jag vet att kyrkogårdens förvaltning uttryckt önskemål, åtminstone tidigare, om att Morrisons grav skall flyttas till USA. Man vill få bort alla vinddrivna som hänger vid graven. Det ryktades att Morrison avled i badkaret, i likhet med Marat och Rudi Dutschke. Men sanningen är nog snarare att hans liv togs av en överdos. Denne mycket begåvade poet.
Radera