För ett antal år sedan var jag hembjuden till journalisten Björn Cederberg i Östberlin. Med adress i forna arbetarklasstadsdelen Prenzlauer Berg. Numera posh att bo där. Lattefolket har med plånböckerna och banklånen ockuperat de förr så luggslitna kvarteren.
Mediefolket - typ kollegerna i Söderreservatet i Stockholm. Den kreativa klassen etiketterade den amerikanske professorn och urbanitetsforskaren Richard Florida dem. Den tyckande klassen, enligt belackarna.
Cederbergs dystert gråbleka hus hade av okänd anledning fått stå kvar orört och orustat. Han berättade att det hände titt som tätt att turistbussar stannade till på gatan strax utanför. För att det skulle tas fotografier på Östberlin som under DDR-tiden fortfarande var.
Att det sönderfallande huset fortfarande höll ihop tycktes mig en gåta. Förfallet kanske förklaras av outredda ägandeförhållanden efter realsocialismen och den statliga folkegendomens upphörande. Vanligt i Östberlin åren efter 1990.
Cederberg har, i likhet med den framlidne författaren Per Landin, haft en tendens att söka sig till kontroversiella, vad jag föredrar att kalla icke rumsrena figurer i germanernas väldiga rike. Kanske fungerande som projektionsskärmar eller ingående i ett pågående identitetssökande?
Eller helt enkelt bara jäkligt spännande och fascinerande!
En dokumentär, Förräderi, gjordes om Sascha Anderson som alla förtjust förblindade trodde var dissidenternas omutlige beskyddare under DDR-åren. Den siste på jorden att misstänka för något annat. Men när Stasi-arkiven öppnades visade det sig att han varit informatör.
Någon han envist förnekade. Och han slog, nästan skrattande, ifrån sig som om det var det tokigaste han hört. När Cederberg konfronterade honom inför kameran.
Och så en av det forna Europas verkliga höjdare och djupingar, Ernst Jünger (1895-1998), som Cederberg gjorde filmen 102 år i hjärtat av Europa om.
Intellektuella tyskar förefaller att i rakt nedstigande led härstamma från Metusalem. Andra som kan nämnas i det exklusiva, "sega", sällskapet Hitlers favoritjurist Carl Schmitt och filosofen Hans-Georg Gadamer. Hundraåringar och mer därtill. Klara i knoppen in i det sista.
Denne Jünger som i 20-talets de skarpa motsättningarnas Berlin, gatustrider vanliga mellan kommunister och nazister, förekom i samma brokiga kretsar som Goebbels. I vilka den modernitetskritiska diskussionens vågor gick höga.
Goebbels tillhörde till en början den nazistiska rörelsens vänsterflygel. Men karriären krävde att han klev av hästen och inrättade sig i Führerns led.
Det var inte lätt att fånga Jünger på film. Cederberg och hans fotograf sökte upp den förre i hans gård på den tyska landsbygden. Och bemöttes minst sagt kyligt och avmätt.
De måste vänta länge på ett värdshus i närheten av Jüngers bostad, innan de beviljades audiens. De spelade helt enkelt inte i samma division, enligt intelligensaristokraten Jünger. Inga intellektuella jämlikar.
Och det förmedlades med all önskvärd tydlighet från den högdragna, tillknäppta Jünger. Om än artig och belevad.
Jag kommer osökt att tänka på Jünger när jag läser dödsrunorna över den nyligen bortgångne Peter Luthersson. Även en person som Håkan Sandell, vän med Luthersson och kände honom väl, benämner honom "konservativ". (I Opulens 250304)
Men radikalkonservativ är en mer träffande benämning. En i Sverige tämligen oplöjd och därför okänd tankefåra. Frestande spekulera om varför det intellektuella klimatet är så torftigt som det är.
Kanske orkar vi inte med det till synes motsägelsefulla? Det icke-entydiga? Vi söker klarhet och besked. Inget får förbrylla eller förundra, sätta myror i skallen. Ett tidens tecken att studenterna på universitetet inte gärna läser krävande böcker.
Jag passade på att fråga Cederberg om han kunde nämna någon radikalkonservativ i Sverige. "Det skulle väl vara Peter Luthersson, då." Det speglar en intellektuellt smal miljö. Men jag tror det stämmer och att han hade rätt.
Jüngers komplexa intellektualitet, hans radikalkonservatism som i högsta grad är rörlig och sökande och motsatsen till stelnad och reaktionär, saknar en motsvarighet i vårt tankefattiga land. Jag hänvisar den nyfikne till Jüngers originella böcker.
Verk att som läsare slita med, men mödan värt att försöka tränga in i. Jag lovar.
Försöka förstå Jüngers egenartade hållning gentemot tillvaron. Inte enkel att sammanfatta och handbokspresentera. Ingen svartvit, antingen eller- position som underhåller tankelättja. Eller som söker vara till lags för att inte irritera det "goda" förnuftet och smakens bärare.
Obekväm i mer än en bemärkelse.
Jag anbefaller att börja med de till svenska översatta, om man inte läser tyska, I stålstormen och På marmorklipporna.
Sahra Wagenknecht, en hårsmån från att ta sig in i Förbundsdagen vid senaste valet, omtalas som vänsterkonservativ. Det kan jag gott tänka mig att också titulera mig. Konservativ i synen på familj och kulturella traditioner. Vänster när det kommer till ekonomi och klassamhälle. En antikapitalistisk, antimodernistisk skvader.
Nej, förresten. Radikalpessimist fastnar bättre på mig. Nu i det skymningstillstånd som råder i Europa under krigshetsen. Jag betackar mig. Men vad hjälper det?
Foto: Wikipedia
Även publicerad på www.lindelof.nu 2025-03-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar