Pausfågeln, som framlidne Kjell-Olof Feldt kallade honom, eftersom dåvarande ministern tyckte att han förekom så flitigt i etern, Göran Greider skriver ledare i Dala-Demokraten och Arbetarbladet.
Båda socialdemokratiska. Den sistnämnda husorgan i mitt föräldrahem.
Gefle Dagblad tillhörde borgarna. När min mor upptäckte att min tillkommande svåger köpte Expressen, lika illa i min mors ögon som GD, uppmanade hon med sträng röst min syster att ta itu med det.
Jag brukar inte läsa Greider. Men så får jag i studiesyfte för mig att skumma hans ledare i Arbetarbladet som jag genom att prenumerera på GD, enbart för bevakningen av hockeylaget Brynäs och fotbollslaget Sandvikens IF, får med på köpet.
Båda tidningarna, de forna ilskna konkurrenterna, ingår numera i Schibstedkoncernen.
Och jag får vatten på min kvarn. Det jag länge anat besannas. Greider, ingen oäven skribent, framstår som ett radikalt, rödfärgat alibi för den socialdemokrati som sedan länge spelar en dubbelroll.
Att vara liberal är att vara kluven, lär förre Fp-ledaren Hélen ha sagt. Detsamma kunde sägas om S.
Identiteten är en skvader. På 1 maj sjungs Internationalen och demonstreras det mot klassamhälle och orättvisor. Dock inte mot att socialdemokratiska yrkespolitiker tjänar betydligt mer än fotfolket och lever i en annan verklighet.
Den politiska klassen exkluderas från den högstämda retoriken. S står ju för jämlikhet!
Samtidigt som partiet sjungande eldar på samhällskritiken, ”många rovdjur på vårt blod sig mätta”, strävar S efter att vara statsbärande och ta ett samhällsansvar.
Det kan skrytas med dess statsbärande kompetens, utvecklad genom många års regeringsinnehav.
Väljaren skall veta var man har S. Bokstaven S signalerar stabilitet. Men ingen ko för helig för att inte slaktas. Bästa exemplet Nato och alliansfriheten. I den slakten gick det fort. Som att vända på en femöring.
Med ignorans av konstitutionens krav, som publicisten Stefan Lindgren, i tämligen ensamt majestät, har understrukit gång på gång.
Den kriminalitet som numera plågar Sverige bär S en icke föraktlig del av skulden för. På näthinnan får man osökt Morgan Johansson och andra S-politiker som bagatelliserat att samhällets skyddsnät rämnar.
Men nu läggs plötsligt förslag fram från S om en betydligt hårdare politik. Bort rehabilitering och kriminalvård, det som S värnat om.
Skvadern behöver Greider, han ger socialdemokratin ett förlorat ansikte. Numera är pausfågeln en av återkommande tyckare i tv-sofforna. Åldrad och till utseendet allt mer påminnande om Skå-Gustav Jonsson.
Ibland kan man elakt undra om Greider någonsin hinner hem mellan allt medverkande.
Foto: Ordfront
Även publicerad på lindelof.nu 250318
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar