Trainspotting innebär, om jag förstått saken rätt, att de som ägnar sig åt denna sysselsättning på järnvägsstationer skriver upp tågnummer. På motsvarande sätt som vi ungar spanade och antecknade registreringsnumren på bilar. För att hjälpa polisen.
Med vad? Ingen aning. Den frågan ställde vi oss aldrig. Föreföll oss riskabel. Tillhörde vuxenvärldens alla onödiga varför.
Filmen med samma namn, Trainspotting, handlar om mer än detta noterande. Kuriöst nog såg jag en uppsättning på Volksbühne i Östberlin. De gjorde teater på Trainspotting. Det var, sanna mina ord, en märklig upplevelse. Demonregissören Frank Castorf låg bakom tilltaget.
Vad heter det om man som jag "samlar" på flygplatser? Airport spotting? Jag är ju en veritabel flygplatsälskare. Tilltalas av själva rörelsen, resandet bort, de avgörande ögonblick när livet inte står stilla. Den speciella, uppbrottets atmosfär som tillhör resandet.
Strax utanför Aalborgs lilla flygplats, en av mina favoriter, är ett utrymme reserverat för "Kiss and goodbye". Avsett för bilburna ut till flygplatsen. Och för icke långdragna avskedstaganden. Det gör ju ont att skiljas åt. Inget att sega ut på. Klok flygplatsledning.
Arlanda har jag en smula svårt att förstå mig på. Förutom placeringen, bortom allfarvägarna. När det går mot afton verkar det som om flygtrafiken upphör. Mer än en gång har jag kvällstid spanat från Clarions hotellfönster efter flygmaskiner.
Men när solen gått ned bakom trädtopparna - nada. Kanske en nedtonad belysning över banorna som spelat mig en spratt. Plan lyfter och ankommer. Men min blick fångar dem icke. I detta måhända en djup, symbolisk betydelse förborgad.
Clarion, detta synnerligen gästvänliga hotell som serverar frukost, präktig sådan, från 04:00. Gryningsfrukost. Receptionen upplyste mig om att önskemål framförts från gäster om att öppna för frukost en timme tidigare.
Vad i hela Härjedalen är det för fel på folk? Sover de aldrig?
Min favorit framför alla andra var Tegel i Berlin. Underdimensionerad i förhållande till växande passagerarströmmar? Äh, glöm det! Åh, vad jag tyckte om att landa på denna västflygplats, sedan kliva på shutteln in till stan, långsamt komma "hem" i tät storstadstrafik.
Glida förbi Gefängnis Plötsenzee med mörka, ruvande minnen. Slaktkrokarna på avrättningsplatsen.
Jag bar en badge med Tegelretter på när nedläggning obarmhärtigt aviserades. Av de kulturhistoriska, antidemokratiska barbarer som uppenbarligen inte bara kläckts i Sverige. Tegel är stängd och förbi. Scheisse.
Den där miljardslukande Berlin Brandenburg Lufthafen, tillägnad Willy Brandt, med alla sina tillkortakommanden och fel, långt österut är skälet till att jag inte längre reser till Berlin minst en gång per år. Trassligt som attan på flygplatsen. Sedan bökigt ta sig in till stan.
Schiphol, Amsterdams flygplats, skall upplevas i juletid. Då är den som bäst. Jag tillhör skaran som älskar tiden fram till jul. Sedan är det nog, tomte och klappar klarar jag mig utan. Men december månad fram till julafton. Det är saliga tider för en med barnasinnet intakt.
När flyget går ned mot Durbans flygplats, King Shaka heter den efter den legendariske hövdingen i KwaZulu-land, infinner sig äventyrskänslan av att vara på väg mot något totalt annorlunda. En pirrande och ingen dålig känsla. Afrika väntar - som bara Afrika kan vänta.
Aldrig glömmer jag känslan av otyglad förväntan när planet sjönk ned mot José Marti, flygplatsen i Havanna. Äntligen fick jag komma till Kuba. En mångårig dröm blev verklighet.
Femtio år efter revolutionen som än idag retar ättlingarna till de profitörer som drevs bort av Castro, Che och kompani.
Vad vore mitt liv utan flygplatser?
Bild: Trainline
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar