 |
| Bild: GD |
Det var med stor, för att inte säga största, förväntan jag bänkade mig framför tv:n för att se Brynäs SHL-debut mot Växjö. En förväntan som byggdes upp först under den allsvenska sejouren och sedan återkomsten i högsta ligan. Brynäs seriesegrade båda gångerna. En fröjd att följa dem.
Till Kalmar tog vi oss via Alvesta - "lika trist som en påstigande i Alvesta", som Stig Ahlgren elakt skrev - och Krösatåget för att se dem live. Kul som attan. Många brynässupporters, iförda tröjor och halsdukar, på plats. Och Kalmar är en förbaskat trevlig stad att botanisera i.
Nå, säg den lycka som varar. Gubbar med tjocka plånböcker var inte sena att vifta med dem framför hyllade brynäslirare. Oroväckande att SHL:s bästa backpar försvann över Atlanten. Och målvakten Ludde Persson till just Växjö.
Nå, platt fall mot detta Växjö. Fruktansvärda försvarsmissar. Ibland liknade det hönsgård, för att uttrycka sig vanvördigt om de befjädrade. Andra gånger stod hemmaspelarna som fastfrusna i isen och liksom bara såg på när Växjö satte mål på mål på mål. Det slutade, snöpligt, 7 mål i baken. SJU.
Premiärnerver, tänkte Ekstrand. Det sista som överger en inbiten Brynäsare är hoppet. Framförallt om man är gammal nog att ha upplevt Brynäs segertåg utomhus på Isstadion. Jag vägrar att vara en medgångssupporter. Som överger laget så fort det går dåligt.
Så match nummer 2. Också hemma i Gavlerinken - som den naturligtvis heter. Nästan fullspikat, saknades väl kanske hundra pers. Premiären var ju fantastiskt inramad, med en milt uttryckt entusiastisk hemmapublik, från Fjollträsk kom glada fans i buss. Hela folkets lag? Självklart!
Motståndare i andra matchen förra årets svenska mästare, "Bulans" Luleå, som Brynäs föll mot i finalmatcherna.
Det såg inledningsvis ut som ett helt annat Brynäs på isen denna afton. 1-0, 2-0, 3-0 och så 4-0 av en av mina kelgrisar, Johannes Kinnvall. Rena pang-pang-hockeyn. Härligt att se. Jag lutade mig tillbaka för att njuta av utskåpningen av Norrbottens Järn. Icke, sa Nicke.
Lule tar time-out, sedan brakar det loss. Mål på mål på mål. Gällstedt kommenderar ut målvakten, varför fattar jag inte, norrbottningarna kan avsluta med en puck i tom kasse. Sju mål i baken en gång till. Hur i hela Härjedalen kan man förlora efter haft ledningen med hela 4-0?
Skandal. Uselt. Skämskudde fram, samtliga inblandade.
Samma mönster som i första matchen, Brynäs verkade tappa allt. Var fanns dynamiken, lagkänslan från allsvenskan och SHL? Skratten och snacket i båset spelarna sinsemellan? Det som enligt mig vittnar om ett gott ledarskap. Förmågan att skapa en atmosfär i vilken lirarna trivs och vill vara.
Jag börjar fundera på om det inte är något allvarligt fel på sportchefen Alséns frälsarfilosofi som jag kallar hans värvningsstrategi. Enskilda, mycket dyra, stjärnskott köps in som ska "hjälpa" laget. Men som vi vet, inte minst från utländska exempel, är det ingen garanti för framgång.
Individer glänser men laget blir inte automatiskt bättre för det. Och ingen idé att utse målvakten till syndabock, det är för enkelt.
Framgångskonceptet från allsvenskan och återkomstsäsongen i SHL, vart blev det av? Stannade det kvar i omklädningsrummet? Nu väntar HV 71 på bortaplan, i Smålands Jerusalem. Hur få fason på Brynäs till denna match? Fråga inte mig. I rest my case.
FOTNOT. Häromdagen, i pensionärskuvösen, upptäckte jag Tyler Vesel med barnvagn. Tydligen bosatt på Holmen. Jag ropade till honom "You´re great man!" Hellre några Vesel som ger allt för laget, än bortskämda stjärnor som gör det för jaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar