Ont i huvudet slipper i alla fall den som inte läser

Bild: Svenskarna och internet

Enligt Per Wästberg, en krönika i Svenskan 250626, lämnar var femte elev skolan utan "en reflekterande läsförmåga". Ledamoten av Svenska Akademien lägger bekymrat pannan i djupa veck. 

   Utan att kvalificera vad han menar med "skolan", kan det vara efter nionde klass månntro, heller inte vad det innebär att läsa reflekterande. Ett pretentiöst, krävande begrepp. Vad med att lustläsa?

   Jag har inte läst något av författaren Wästberg, försökt men avbrutit. Men det är en annan historia.

   Wästberg tycker sig konstatera ett inbyggt läsmotstånd, ett ointresse hos de unga. Själv växte han upp i ett privilegierat borgarhem, där man efter middagen slog sig ned i salongen medan pigan dukade av (antar jag), ännu hade inte tv:n kommit, för att läsa. Kanske med en öppen brasa trivsamt sprakande?

   Mor och far, bror och syster med varsin bok i näven. Det låter som en sedelärande berättelse från anno dazumal. Och Wästberg njuter av att förmedla den. 

   Kanske lösningen på det bristande läsintresset hos de unga är att alla blir borgare? Med ett medfött bildningsideal. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Klasshatet sticker fram sitt ondskefulla tryne. I Wästbergs värld förekommer inga klasser.

Om nu kidsen, som det heter på samtida svenska, inte läser - vad gör de istället? Pysslar med sina mobiler, ett mobilförbud i skolorna är på gång, upptas de av sociala medier, eller läser de något helt annat än vad Wästberg skulle önska att de gjorde? 

   Själv läste han Richard Crompton. Vem var det? Någon?

   Inte vet jag. Men nog målar han fan på väggen. Det luktar kulturskymning och klassbestämd gammelmansmelankoli. Det var bättre förr. När borgerskapet bildade sig och pigan skötte hushållet. Förlåt igen för min simpla underklassighet. 

   

Jag läste inte särskilt mycket under min skoltid. Tilldelades dock ett stipendium, en bok, efter mitt första gymnasieår. För visad flit och förkovran. Nå, jag hade fullt upp med att fundera på mitt liv och meningen med det. Och så tog vårt popband alltmer över. Inte fanns det tid för några böcker. 

   Agnar Mykles Sången om den röda rubinen läste jag i smyg för de sexuella inslagens skull. Resten hoppade jag över. 

   Först som inskriven vid Uppsala universitet började läsandet på allvar. Det hämtades ur ett mindervärdeskomplex gentemot mina kurskamrater som föreföll så belästa, kanske uppvuxna i en ombonad och skyddad hemmiljö liknande Wästbergs. Jag skulle minsann visa dem! 

   Så inleddes ett nästan hysteriskt läsande som pågick under många år. 

   En gång frågade utan elaka baktankar min syster, som tog realexamen och sedan var det slut på skolutbildning för hennes del, anställning vid Posten följde, apropå mitt bokläsande i Upsala: "Får du aldrig ont i huvudet?"

    Kanske kidsen inte läser som du gjorde där i den trivsamma borgarsalongen, farbror Wästberg. Men ont i huvudet riskerar de inte få i alla fall.