Gemytlig stund

Bild: Facebook

 

Jag njuter av Judith Hermanns självbiografiskt färgade och mycket personliga bok Vi skulle ha talat om allt (2023) en titel som jag inbillar mig alluderar på de många sessionerna hos hennes alltid tigande psykoanalytiker. Noterar att hon skriver att i hennes barndom förekom inte ordet lycka. 

   Plötsligt dyker, som en blixt från klar himmel, i medvetandet upp orden gemytlig stund. "Gemytlig", det ordet kan jag inte ens komma ihåg när jag senast använde. Kan det faktumet att det just nu oväntat infinner sig ha att göra med att jag befinner mig i Danmark, där di hygger sig? 

   Naiva svenskar tror för övrigt att gemytet är något utmärkande för alla danskar, en nationalkaraktär, men så är det inte, jag beklagar. Men när svenskar turistar i broderlandet för nästan värdelösa svenska kronor vill de att det skall vara så, turistanpassat. 

   Elefantöl, Kirsberry och rød pølse. Hver gang.

  

Det var mamma och jag som brukade ställa till med en gemytlig stund. På min begäran. Pappa var aldrig med. Den gemytliga stunden innebar ett befriande avbrott från vardagen, med alla grå och trista rutiner som jag tidigt lärde mig avsky som pesten. 

   Jag minns inte om vi under den gemytliga stunden förtärde något extra gott till kaffet och läskeblasket (Kalla Anka-uttryck), men säkert var det så. Mamma var ju en fena på att baka. Kaffebröd saknades aldrig. Smörhönor. Sockerkaka och himmelskt läcker rulltårta.

Jag kan inte ha varit gammal när jag, som vanligt, satt utanför bostadslängan på Barrsätragatan 48, försjunken i barndomens svävande tankemönster. Plötsligt, på andra sidan gatan, passerade mammas bästa väninna Lisa. 

   Jag vet inte vad som flög i mig. Men hörde mig inbjudande ropa "följ med mig upp tant Lisa så har vi en gemytlig stund, mamma du och jag". 

   Jag minns inte om det blev så. Men jag minns att jag långt senare för två kronor inhandlade en japansk dansmus i en butik nere i Örta. Någon bur hade jag inte ordnat, ett spontant köp utan föregående konsekvensanalys. 

   En bur fixade dock pappa till nere i Verket. Tre träväggar, en med glas så att musen kunde kika ut. Men buren var inte bättre än att Lisa, som jag döpte musen till, gång på gång kunde ta sig ut, rena Houdini. Till min mors förskräckelse.

  

Mamma befarade, jag förstod inte varför, att tant Lisa skulle ta illa upp om hon fick veta att musen bar samma namn som hon. En gång när tant Lisa var hemma hos oss, lockade jag med en ostbit i handen på min mus som befann sig på strövtåg utanför buren: "Lisa! Lisa!" 

   Tant Lisa trodde jag upprepat ropade på henne och undrade varför. Mamma skylde över. Bra på sånt.

   Den lilla vita musen med svarta fläckar och lång, skär svans övertogs av en klasskompis. Hennes korta liv slutade på en huggkubbe i en vedbod på bruket.

   Om tant Lisa lever än i dag? Det tror jag inte. Jag minns henne med värme. Alltid lika snäll mot gossen och hans kärlek till gemytliga stunder.