Jag fastnar med blicken i en recension i DN av en bok av den schweiziske författaren Christian Kracht, född 1966. Recensentens namn har jag redan glömt. Hög tid, hursomhelst och för övrigt som alltid, att läsa den tyskspråkige skriftställaren igen!
Mycket mer än den "kultförfattare" en del kritiker stämplar honom, förminskande, som. Vad nu det är. Vete fåglarna.
Orättvist har mannen, född i gökuren och Lindtchokladens bergtoppsförlovade land, beskyllts för att plagiera den våldsspekulerande, ytlige nordamerikanen Bret Easton Ellis.
Har finkulturens folk, son "sitter och läser böcker på dagarna" enligt figuren på tronen, inget bättre för sig än att hålla på med klickjagande frihandsteckningar?
Snabbt och otåligt via datorn in på folkbiblioteket, konsulterar den utmärkta Biblio-appen som jag äntligen lärt mig hantera, för att låna en volym eller helst två av Kracht.
Men, nej. Nu måste jag ge mig till tåls till den 24/9, jag har enligt roboten, eller vem i hela Härjedalen som har hand om det, redan lånat för mycket.
Studsar till: för mycket? Moi? Milda maränger!
Det känns som att stoppas på Systemet. Det ska inte vara mer här! Men nu handlar det om bokalkoholism. Vad göra? Söka mig till närmaste AB-grupp? Anonyma Bokalkoholister. Hej, jag heter Lasse och är bokalkoholist! I Gefle av alla obildningens platser på kulan?
Glöm det, pysen.
Varför läser man? Något som yngre människor, enligt undersökningar, slutat med. Det låter som en fråga en modersmålsärare from the old times kunde ställa - och själv besvara. Eller en vildvuxet skäggig fyrtiotalsfödd övervintrare på Utbildningsradion.
Läser gör man, jag talar bara för mig själv och ingen annan, för att man måste. Det är livsnödvändigt för mig. Behöver inte utvecklas mer än så. Jag vet vad jag menar, det är nog. [1]
Under många år recenserade jag böcker i Gefle Dagblad. Inte alltid, det ska gudarna veta, böcker jag själv skulle ha valt om jag fått. Och uselt betalt, dessutom. Tur att jag är en snabbläsare.
Mitt läsande bygger på att jag fritt själv väljer böcker som jag har ett personligt utbyte av. Inte kan klara mig utan. Det är därför jag läser om, till och med mer än en gång, böcker av Aros store son Lars Gustafsson. För att nämna en av mina följeslagare genom livet.
Kracht tillhör absolut de författare som skriver livsviktiga böcker. Det brukar heta om honom att han är en solitär, centrala ämnen i hans böcker, även om det låter klichéartat och jag hör det, ensamhet och rastlöshet. Identifikation!
Jag bestämde mig för länge sedan, utan vidare spis, för att utnämna honom till en valfrändskap.
Nu måste jag hålla mig till den 24:e. Då befinner jag mig, om Gud vill och skorna håller, i dansk landsbygdsterräng. Vesterhavets evighet i fjärran.
Bara att ladda ner och börja sluka, nej, läsa långsamt, för bövelen! Medan höststormarna viner, regnet piskar mot rutan, hjortarna tar skydd i nyponbuskarna, hundarna utmed Spættevej i Tversted, där huset är beläget, vägrar att gå ut.
Som den rotlösa människa Kracht är har han sökt sig till en massa platser i världen. Bland annat Sylt. Står på min bucketlist. Om än inte högst. En gång kände jag en svensk som hyrde permanent på Fehrmarn nära Sylt.
Han visste inte om att Reinhard Heydrichs änka, efter kriget, bott där. Det upplyste jag förstås honom om.
Heydrich, Bödeln i Prag, som Hitler kallade "mannen med järnhjärta". It takes one to know one. Det påstås för övrigt att fru Heydrich, som uppbar hög pension efter maken (dog i sviterna efter ett attentat, undgick att dömas för krigsförbrytelser), var en betydligt värre nazist än han. Går det?
[1] Kristoffer Leandoer prisar läsandet i sin senaste bok Det är läsaren som skriver boken. I Expressen 250916 är Ulf Olsson inte begeistrad över detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar