Chäferna utgör det största frihetshotet

Jag blev ombedd att medverka i en tocken där podd. Mycket hedrande för en ålderstigen, grånad rabulist. Han som knappt vet vad en ”podd” är. Men tydligen är det poddare man ska vara dessa tider i ett ”förändrat medielandskap”. 

   Jag är hopplöst gammaldags och fortsätter att tro på det skrivna ordet. Trots att undersökningar visar att svenskarna, särskilt ungdomarna, har slutat att läsa. 
   Det är med mig som med Jan Myrdal. Inga andra jämförelser, nota bene. Han skrev bättre än han pratade, om än med ibland egenartad meningsbyggnad och interpunktion. (Själv ställer jag gärna skrift
”tyskt”, med många inskjutna bisatser.)
   Hans verbala utläggningar tenderade ofta mot det snåriga och invecklade. Med hänvisningar och källor som endast han, i högsta intellektuella majestät, kände till. Poängen spretade, ju mer han vecklade in sig. 
   Jag minns särskilt en intervju i SVT, kan programrubriken ha varit ”Min sanning”, där han snurrade in sig i resonemang, knepiga att följa, om de röda khmererna i Kambodja. Hade de begått folkmord eller inte? Intervjuaren låg envist på, ville inte ge sig. Ställde samma fråga gång på gång. Som ett eko.
   Myrdal skulle naglas fast som folkmordsförsvarare, uppenbarligen bestämt från början. Men inte reddes något definitivt ut. Med andra ord en  dålig intervju.
   Nå, strunt samma, beträffande hans verbalitet. Myrdal läser man. Och läser om. Hans Confessions of a Disloyal European vet jag inte hur många gånger jag konsulterat. När det blåst organisatorisk snålblåst. Och jag har känt mig klämd. Och ensam. Illojal.

Den podd jag, yvigt mångordig och inte glasklar, medverkade i hade som ämne ett mycket angeläget sådant: Mod hos offentliganställda. Exempel på modets antites, feghet och tigande, finns väl hur många som helst. 

   Min erfarenhet av offentliganställda, då inom högskolevärlden, pekar sannerligen inte i modets riktning.
   Trots att man är skyddad av lag. Meddelarskyddet framförallt. Du har rätt att kontakta medierna för att påtala missförhållanden på din arbetsplats. Anonymt agera visselblåsare - utan att råka illa ut. Men vågar du? Handen på hjärtat.
   Kanske har du vad jag kallar munkavlekolleger. De som dagligags omger oss kan utgöra sanningssägarens värsta motståndare. Med en obearbetad uppfattning om vad som bör och inte bör yppas utanför väggarna.
   Ta ett färskt exempel. De sexuella övergreppen på gamla kvinnor, "brukare", inom hemtjänsten i Upsala. Man har försökt att tysta ned de fruktansvärda brotten, av hänsyn till - ja, vad? 

   På kommunens hemsida står fortfarande (28/8 2025) som ett löfte till de gamla och deras anhöriga: God omvårdnad och stöd från utbildade medarbetare i Uppsala kommun. 

Det vi, snarare jag, missade när vi gjorde podden var att ännu tydligare understryka det största hotet mot lagstadgade friheter: chäferna. Som icke minst kan få för sig att söka efter vem som tagit kontakt med medierna. 

   De chäfer jag hade under mina sista år som högskoleanställd var rena mardrömsfigurerna. 

   I New Public Managements spår, enligt den företagsekonomiska anda som även tagit sig in i offentlig sektor, vad inbillade de sig? Att de skulle leka chäfer i ett privatföretag, strunta i lagar och förordningar? Kände de ens till dem? Jag kan inte ta gift på det. 
   Inte undra på att det bakom deras ryggar sattes öknamn: ”Ålen” ett sådant. Hal och undanglidande. Men uppskattad av högskoleledningen. Hans främsta förtjänst: okritiskt lojal uppåt. Ett hjon med chefslön.