Politiskt arbetslös

Det låter nästan som inledningen till en skröna av Jolo, hans De tre från Haparanda.

   Låt mig berätta om en isande kall vinterafton några år in på 1970-talet i Puoltikasvaara. En liten ort belägen mellan Gällivare och Kiruna. 

   Det kändes som att ha hamnat vid världens ände, när jag sent om natten gick ut på bron till värdparets hus och kikade upp mot en stjärnklar himmel.  Alldeles tyst och stilla, gnistrande snö.              

   Tre politiskt illröda grabbar som med tåg under många timmar rest från staden vid Fyrisån för att besöka Elof och Maja Luspa i just Puoltikasvaara. Geografiskt många mil från universitetsstaden, ljusår vad beträffar politisk atmosfär. 

   Ankdammens trånga Uppsala, räddhågade akademiker som aldrig säger rakt ut vad de tycker, utan lindar in på det krångligaste vis. Och så gruvarbetarnas Norrbotten, där raka rör är något självklart. Utan att spara på krutet (sic!).

   Elof Luspa satt i ledningen för den stora gruvstrejken 1969-1970. Gruvarbetarna hade fått nog. Statsägda LKAB behandlade dem som maskiner och inte människor. 

   En vild strejk utbröt som allvarligt störde LO:s samarbetsfilosofi och de goda relationerna med moderpartiet. Och som föranledde en arbetsrättslig, ”medbestämmandets” lagstiftning som inte flyttade fram kollektivets positioner. Tvärtom.

Harry Isaksson, retoriskt välutrustad och smått omöjlig att avbryta med sin svada, tillhörde de tongivande under strejken. 

   Jag studsade till när han under det livfulla samtalet hemma hos Luspas utbrast: - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende! (Annika Hagström och Anders Ehnmark satte väl den titeln på boken där de porträtterade ”Castro” som han ibland kallades). 

   Jag tror att han främst syftade på dem i toppen av Gruvfacket.

   Uppvuxen i Sandviken, i ett socialdemokratiskt arbetarhem med en partilojal mamma, reagerade jag instinktivt. Men det är väl ändå arbetsköparna och kapitalisterna som är fienden! Ryggmärgsreflex, bottnande i uppväxten.

Och så i Upsala, under en debatt i universitetshuset med Träindustriarbetarförbundets Yngve Persson i panelen. Pågående SACO-konflikt. Han blev mycket hätskt angripen av unga rödskägg i auditoriet. Rena oförblommerade sossehatet.

   Det är väl ändå inte S som är huvudmotståndaren! Tyst för mig själv. Förutom att jag misstänkte att de unga rödskäggen, borgerlig bakgrund och välartikulerade, skulle återvända till fadershuset efter att ha lekt revolutionära samhällsomstörtare. 

   Det fadershus från vilket det förblindande  sossehatet härstammade. Man känner igen lössen på gången, som det brukar heta.

Nå, det som får mig att så här många år senare, vistandes under tillfällig landsflykt i broderlandet Danmark, minnas aftonen hos Luspas, efter att vi gästvänligt som alltid undfägnats med storslagen middag, därefter vargtass tills jag nästan såg dubbelt, var ord från Elof. Tröstande? Hoppingivande?

   När han hört oss uppsalagrabbar bekymrat uttrycka oss om det politiska läget och avsaknaden av en riktig vänster. 80-talets satsa på dig själv-decennium, ett allt aggressivare SAF, väntande runt hörnet: ”Var inte rädda för att vara politiskt arbetslösa!” 

   Något liknande nu. Jag ser ingen vänster värd namnet. Vänsteroppositionen - var är den? 

   Politiskt arbetslös, ja. I ett Danmark med en allt blekare socialdemokrati som rejält tappat mark och måste samarbeta högerut. Ännu inte i Sverige. Men nog kommer den stora koalitionen, som de säger i Tyskland, kanske redan efter nästa val. 

   S + M = sant.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 250927