Först som lediga, är vi människor

Bild: Bokförlaget Korpen

Nu stundar den vår de svaga kallar höst. Var det inte, åtminstone ungefär, så Karlfeldt skaldade? Jag reciterar, som jag plägar göra, fritt ur minnet. 

   Hösten tilltalar mig. Inte mörkret, det klarar jag mig utan. Men en upplivande känsla av att nu startar allt på nytt. Sommaren är över, med den alla semestrar, människor som är bortresta, tomma städer, slokande skyltar utanför butikerna med Sommarstängt på. 

   Jag har ärvt min salig mors syn på sommar och höst. Jag ser henne framför mig på balkongen i Sandviken, med en kaffekopp i näven, förnöjt beskådande knegarmyrorna därnere på Smedsgatan, på väg mot Verket. Tillbaka från industrisemestern.

   Alla hade semester samtidigt, fortfarande så? Nå, säkert många kärar, som Irma sade i Gestrike/Hammarby, som spar en vecka till älgjakten.

   

Sedan snart nio (milda maränger så många!) år är jag utstämplad, bortom tjänstgöringsskyldighet och semesterlag. Borde sluta bry mig om årstidernas namn, skiftningarna mellan ljus och mörker. Dagarna ser likadana ut, när jag själv väljer vad göra på och med dem. Oskrivna, härligt oskrivna!

   Jag har märkt att jag blandar ihop dem, kan yrvaket undra "är det fredag idag?". Jag håller inte reda på vad det står i almanackan, varför skulle jag? Nå, Brynäs matcher på TV4 Play bevakar jag. Fattas bara.

När jag skrivit min första bok om medborgarlön, efter en oerhört stimulerande hösttermin som Gastprofessor på Freie Universität i Berlin, och som rejält skakade om min tankefigur, arbetslinjens, diskuterade jag titel med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. 

   Jag föreslog "Den välsignade ledigheten". Men förläggare Gert (efter honom blev inte Korpen detsamma) ville den skulle heta Den befriade tiden. Och så blev det. Ingen dum titel, den heller.

   Mitt titelförslag föranleddes av något jag snappat upp från "hoppets filosof", Ernst Bloch, som jag flitigt läste i Berlin. Men främst av att jag minns hur de arbetssamma släktingarna runt omkring mig levde upp på sin semester. Morfar, med sommarstuga ute vid Storsjön, blev som en annan människa. 

   Kanske formuleras det bättre som att han äntligen blev människa, när han slapp Verkets själsdödande grottekvarn. Dit han skickades ned som trettonåring, att producera mervärde åt exploatörerna.

Apropå medborgarlön. Jag noterar att Facebook-gruppen Medborgarlön istället för arbetslinjen, som jag drog igång  tillsammans med chefredaktören på Stockholms Fria, numera Syre, lever och har hälsan. Nya medlemmar fortsätter att strömma till. Visionen, nota bene ingen utopi, lever. Jojo.  

   Men ingen hör av sig nuförtiden, ber mig föreläsa om medborgarlön. Annat ljud i skällan från 90-talets mitt och framåt. Då var gubben Ekstrand het. Han for omkring som en tätting i landet, likt en de lönearbetskritiska idéernas gårdfarihandlare. Från nord till syd hälsad med entusiasm. 

   Ulrika Kärnborg i DN valde boken till "Månadens bok", Nina Lekander skrev, stort uppslaget, om den i Expressen.

   Tjo och tjim, glädje och uppmuntrande tillrop, utom en gång under en sammankomst i Tensta. Generaldirektören på AMS, en gammal avdankad sosse, blev så frustrerad och arg att han höll på att åka på hjärtsnörp och falla död ned. Spred förstämning bland oss andra med ett plötsligt, ilsket utbrott.

   

Inte handlar motståndet mot medborgarlön om att vi inte "skulle ha råd", pyttsan! Hur har vi råd att låta bli, min spontana invändning. Med alla förtjänster (sic!) en medborgarlön skulle ha. Både på ett individ- och samhällsplan.

   Den sig själv berikande makten vill inte ha fria medborgare, aldrig så fria som när de har semester och är lediga. Svårare är det inte. Åt slavarna slaveriet!

   Eller hur, Magdalena? Den som inte arbetar, skall inte äta?