Blondie och jag

Förstorar man bilden ser man Blondies horn sticka upp ur gräset

Nå, grabben vet förstås inte att han heter Blondie. Namnet, kanske ett tjejnamn slår det mig, hette inte Dagoberts hustru så, efter hans gulaktiga päls. Fridfullt, snarare vaksamt och hela tiden uppmärksam på omgivningen, håller han till därute på den frodiga ängen. 

   Stiligt hornbeprydd. Han dök upp här även förra hösten. Men då i sällskap med ytterligare en hjort. Syrran eller brorsan?

   Vi kom i lördags, så det har dröjt några dagar innan han vågat visa sig, närma sig huset. Det brukar vara så. Först måste han få in oss i blickfånget. Och förstå att vi inte utgör något hot. 

   Det händer att hjortar ligger mycket nära huset, närmare än Blondie just nu. Eller står alldeles utanför vardagsrumsfönstret i nyponbuskarna, förser sig med knopparna. 

   När vi förr vistades här om somrarna slog sig småfåglar, gråsparvar, ned med sina ungar ute på altanen, de kunde se oss genom det stora fönstret som vetter ut mot den, men det störde dem inte. 

   Vi roades av att följa mammorna när de gång på gång som i skytteltrafik flög iväg, återvände med mat att utfordra de bortskämda ungarna med. Jäktigt hade de pippimödrarna, vill jag lova. Inte en lugn stund.

   Men nu är det september, höstmånad. Och de små har gjort som pensionisterna man kan iaktta på Aalborgs flygplats, begivit sig söderut, till värmen. Klokare än vi som stannar kvar. Tröjor och långkalsingar på.

Ännu en strålande vacker höst. Om än kyliga nätter. Härom morgonen tyckte sig min livskamrat notera frostnupet gräs. Kung Bore har långsamt börjat knacka på, den människoovänliga årstiden låter sig inte stoppas. 

   Men ljuset, det besjungna nordjylländskt skimrande, smeker det fortfarande gröna gräset. 

   I fjärran ligger Vesterhavet denna dag stilla. Inga containerstinna lastångare på redden.

   Jag är ingen naturromantiker, inte vad jag tror i alla fall. Men nog kunde jag tänka mig att bo här året runt, inramad av djur och natur. Affärer och allt man behöver finns ju inom räckhåll. 

   Från Aalborg kan man flyga till Köpenhamn. Om man längtar storstadsliv. Ja, till och med utomlands finns det flyg.

   

Under en vistelse i Boston, som visiting professor på Harvard Business School, tog vi oss till David Thoreaus Walden i Massachusetts. Efter att ha läst boken, och gjort mig en föreställning om hur han hade det på sidan om allfarvägarna, blev mötet med hans hus vid Walden Pond något av en besvikelse.

   Inte var det urbana livet särskilt långt borta! Så som jag fått för mig av hans skildring. Och inte bedrev han något självhushåll, om jag fattat det rätt. Utan försågs med matkorgar. Ett bekvämt eremitliv, nästan lite lyxigt. 

   Nå, jag vill också ha det så. Inte tillbaka att hämta vatten i hinkar och pruppa på utedass. När det gäller levnadsstandard är jag, gamle man, kräsen. Med ålderns rätt.