Vi besöker ett plejehem för gamla, företrädesvis dementa, tillsynsbehövande uppe på Skagen. Jag kan inte låta bli att tänka slutstation eller dödens väntrum.
En storväxt man knallar runt i bara kalsongerna. Knappast kontaktbar. Förvirrad blick. Besvarar inte min försiktiga hälsning.
Den kvinnliga personalen vet att han kan uppträda aggressivt och störande. Jag minns från Ulleråker våldsamma patienter på de geriatriska avdelningarna, att hantera avstyrande så gott det gick utan att ringa på förstärkning. Psykiskt påfrestande.
Jämför jag, och jag kan inte låta bli för hur skulle jag kunna, med det vårdhem i Sandviken där min älskade storasyster slutade sina dagar framstår skillnaden som nästan provocerande stor. Jag önskar hon sluppit den underfinansierade inrättningen.
Hur i h-e kan vi, ja inte jag, behandla våra gamla så illa som vi gör i Sverige? Usla pensioner efter långa, slitsamma yrkesliv. Framförallt kvinnorna, "fattigpensionärerna". Denna skamliga, avskyvärda benämning i jobbskatteavdragens moderatland. Apropå det, var håller vänsteroppositionen till, gått under jorden eller upplösts?
Vad man än jämför med så vinner Danmark. För en dansk krona måste vi dessa dagar betala 1,49. En gång rådde paritet. Ja, till och med ett plus för den svenska kronan, vi växlade och kände oss stadda vid kassa.
Det storebrorskomplex, emanerande från efterkrigstiden, som tidigare rådde bland danskar gentemot dryga och överlägsna, som vi betraktades som, svenskar, är borta. Vi är sedan länge den fattiga kusinen från andra sidan vattnet.
Aversionen består hursomhelst. Svenskar som turistar i Danmark, ja inte många nuförtiden, tror att danskarna tycker om oss, det gör de inte. Glöm det.
I danska massmedier varnas det, nästan triumferande och så fort man hinner, för Sverige. Den utbredda kriminaliteten. Massinvandringen. Akta så att det inte blir som i Sverige!
Vi stannar till på, som det förr hette och som vi gärna frekventerade, Rådhusbageriet mitt i Skagens by. Nu heter det något annat. Varför måste det bytas namn på det som är bra och fungerar?
Kaffe med en oerhört läcker citronkaka till. "Dra ända in i arslet va´ gott!", som Lasse Molins farsa brukade utbrista.
Danskarna slår oss vad gäller bakverk, också. Och maten. Mums. Osten. Vällagrad Danbo, eller Fætter Kras, så stark att den nästan går hem på egna ben från købmanden.
Men språket, språket? Tillåt mig ta bladet från munnen och inte holda kæft. Jag kan inte låta bli att överhöra ett samtal mellan fyra infödingar vid ett bord i närheten på det kafé som inte heter som det fortfarande borde.
De pratar högt, brister ut i ett skadeglatt fladd när de, efter vad jag snappar upp, kommenterar en olycksalig nabo. (Skadeglädjen är ett utmärkande danskt karaktärsdrag, visar mina amatöretnologiska privatstudier.)
En fruktansvärd rotvälska i mina otvättade öron. Förstår de själva vad de säger? Gud måste haft roligt när han tillverkade danskarna med detta egendomliga språk. Det låter ju som inget annat. Eller var han på dåligt humör, hade han en sur dag på jobbet?
Skriftspråket går an och mer än så. Kul och snyggt med dubbla konsonanter. Men talspråket! Jag ber om ursäkt, alla danskar. Nej, det gör jag förresten inte. Efter flera decennier fattar jag fortfarande ingenting. Här i Vendsyssel där minst tre fjärdedelar av varje ord sväljs och sjunker undan.
Hos Willy Vlautin läser jag om Detroit, en gång framgångsrik bilmetropol i Amörka som Julia Caesar sa. I djup kris numera. Betalar du bara fastighetsskatten så kan du få överta ett hus gratis. Men då måste du förstås bo i Detroit.
Vi tar en tur på landsbygden. Passerar Hirtshals, Hjørring och Sindal. Nedlagda butiker vart vi än skådar. Så ödsligt med tomma skyltfönster. Landsortsbyar som förefaller vara på avveckling.
Men Jane med sina dojor i Sindal håller ut. Inte en tum ledigt på butiksgolvet, överallt skor utställda. Märkesskor till råga på allt.
Utkantsdanmark, fnyser den kreativa klassen arrogant i Köpenhamn. Hyser ingen positiv uppfattning om något som helst utanför huvudstadsgränsen.
Men landskapet är svindlande vackert, långt från de mörka skogarnas dystra fosterland som framkallar självmordstankar hos den som inte redan givit upp. Särskilt vackert där vi, som vanligt, håller till denna höst.
Tversted invid Vesterhavet. Krøyerland breder ut sig, ett öppet landskap i det skimrande ljuset.
Höll på att glömma. Danmark är inte bara bonderøvar i Nordjylland. Hur bortse från Georg Brandes, Søren Kierkegaard och Knud Løgstrup. Kim och Sanne. Dirch Passer och H C Andersen. Tove Ditlevsen och Inger Christensen.
Inget dåligt gäng. Men knappast representativa för dansken i gemen. Om någon sådan finns, vilket jag betvivlar.
FOTNOT. Texten fick bränsle av en artikel i SvD 250922 av Ann Heberlein om vad en nationell identitet skulle kunna vara.
Texten även publicerad på 8 dagar 250923 under annan rubrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar