Ecce homo!

Gåtan iförd mössa från Wien

                                                  "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget " (Gunnar Ekelöf)

En gång var jag bekant med en psykolog som, förutom att skriva bästsäljande, handfasta populärvetenskapliga böcker med inriktning mot arbetslivet, avskydde Freud och psykoanalysen, och menade att man under psykoterapi aldrig fick fråga "varför". Det skulle bara blockera och låsa. 

Ofta vet vi ju inte varför vi gör saker. Och vi kan bli helt ställda om vi uppmanas att fråga efter detta. 

Nå, det lät kanske rimligt. Men ändå. Det var antipsykiatrikern Ronald Laing som satte mig på spåret. Att undra varför en människa behöver bete sig på det ena eller andra sättet. Patienter som diagnostiserats med "schizofreni", och betraktades som "obotliga" av biokemisterna, intresserade han sig för. 

Han började att noggrant och tålmodigt lyssna till dessa "obotliga". Gav det tid. Den nödvändiga tid som krävs. Ingen quick fix. Inget söndermedicinerande. Inget nedrustande av individen och dennes slumrande förmågor. 

Utifrån kan en människas beteende förefalla svårbegripligt, vara en gåta. Ja, inte bara utifrån. Även inifrån, det vill säga vi själva kan ha svårt att begripa varför vi gör på det ena eller andra sättet. Eller känner som vi gör. Vi riskerar att undgå oss själva och därmed livsstärkande självinsikt. 

Det kan vara så att vi, när rädslan slår till, flyr sanningarna om oss. När vi börjar att ana dem, när de uppenbaras allt mer, orkar vi inte med att inse detta. Raskt tillbaka in i livslögn och självbedrägeri.

När jag läste på forskarutbildningen i sociologi i Upsala talade vi i vetenskapsteoretiska banor om skillnaden i förhållningssätt, mellan verstehen (förstå) och erklären (förklara). 

Om vi ska vi se människan som ett subjekt, då måste vi försöka att förstå hennes motiv och bevekelsegrunder, sätta oss in i hennes livsvärld. 

Osökt går tanken till den biokemiska psykiatrin, neuropsykiatrin som dessa dagar okritiskt hyllas. I det senare fallet diagnostiserandet av barn. även små varelser i förskoleåldern. ADHD, autism och allt vad det heter. Sedan medicinering. Heureka, vi har funnit det!

Häromkvällen tittade jag på den franska dokumentären, från 2025, "Hitlers DNA" på SVT Play. Bland de första som sökte sig ned till Hitlers bunker efter Tysklands kapitulation våren 1945 var en amerikansk officer som passade på att förse sig med en souvenir. 

Han klippte bort en blodig tygbit från den soffa där Hitler sköt sig, med Eva Braun vid sin sida. Sedan hamnade tygbiten, jag vet inte hur, på ett i mina ögon egendomligt historiskt museum i Gettysburg. Med en mängd nazimemorabilia, uniformer och annat. 

Nu hämtades tygbiten och utsattes för DNA-analys av välmeriterade forskare. Efter alla år är faktiskt en sådan möjlig. Och vad visade den? Ja, vad tror ni. 

Att Hitler kunde diagnostiseras som autistisk och annat som tydde på en deformerad personlighet. Sånt där som man hört förut om honom, utan DNA-analyser. Så får man Hitler, med biologins benägna hjälp, på plats och slipper grunna mera på denna judehatare. Han var inte riktigt klok, helt enkelt.

Jag försöker att, bortom DNA-analys och psykoterapi, även om jag prövat på den senare, förstå mig på mina reaktioner. Vad som framkallar dem. Varför jag behöver reagera som jag gör. Utan att moralisera eller fördöma. Det tjänar ändå inget till. Det kan lämnas till andra.

Ofta kan jag bli smått bekymrad över mig själv och hur jag är. Och stanna därvid. Men det är att främmandegöra mig själv. Och det måste det bli ett slut på.

Jag, liksom alla andra, är subjektivt rationell. Det gäller "bara" att komma på varför jag i vissa situationer behöver känna och reagera som jag gör.  Inte är det lätt. Men det är inget skäl att låta bli. Jag har tröttnat på att leva i dunkel. Och tas på sängen - av mig själv. Ecce homo!

Bara om jag får välja ett annat folk

Bild: Wikipedia

På näthinnan får jag ”Diktatorn” av Charlie Chaplin. Och ”Det våras för Hitler” av Mel Brooks.

Det är lätt att göra sig lustig över president Trump. Karikera och håna. Eller förskräckas av honom. Hans hotfulla uttalanden. 

Impulsiva, utan att han har tänkt igenom konsekvenserna. Skjuter från höften. Rena Vilda Västern.
Stridande mot allt vad folkrätt och nationell suveränitet heter.

Vilken roll spelar mrs Trump? Är hon bara ett bihang? Ett kuttersmycke?

Enligt Sydsvenskan 29 januari har det gjorts en dokumentär om henne. Finansierad av Amazons ägare, Jeff Benzo. 

Enligt samma tidning håller dokumentären på att bli en rejäl flopp. Ett pinsamt fiasko. En kalkon, enligt recensenterna. Få vill betala för att se den i USA. Desperata republikaner stödköper biljetter. Delar ut gratis till människor som tackar nej.

Elaka kommentarer på nätet. Har man grävt upp Leni Reifenstahl för att regissera? Eva Braun i megaformat.

Det är också lätt att göra sig lustig över Melanie Trump. Tacksamt och opportunt. Vem har något att invända? Som att slå in öppna dörrar.

Man kan driva lustigheterna så långt att man ofarliggör detta amerikanska presidentpar, reducerar dem till rena skämtfigurerna. 

Själv deltar jag ytterst sällan, men inte heller jag kan låta bli, i att kläcka nya lustigheter eller montera pratbubblor på foton med presidenten. Annars tycker jag om montagekonst. Politisk konst. John Heartfield. Christer Temptander.

I mina ögon är ”lustigkurren” Trump ingenting annat än en staffagefigur och projektionsskärm. 
Dwight Eisenhower, av alla, varnade för det "militärindustriella komplexet". Där har vi de verkliga makthavarna. 

Och de föredrar att förbli anonyma och osynliga. Inte särskilt lustiga eller tacksamma att skämta om. 
De behöver Trumps utspel. Exponeringen. Det ger dem handlingsutrymme. Allt ljus på honom, för att parafrasera Edvard Persson. 

Till syvende och sist vilar ödet i folkets händer. Det gäller Grönland. EU. Nato. Baser på svensk mark. 
Liberala opinionsbildare i mainstreammedierna, ta alla dem på Dagens Nonsens (Gunnar Adler Karlssons benämning), blir i bästa fall exempel på repressiv tolerans. 

De får hållas så att det åtminstone ser ut som om vi lever i en demokrati med åsiktsfrihet. 

I värsta fall spelar de rollen av nyttiga idioter. De tjänar makten. Utan att de skulle tillstå det.
Det är valår. Men jag kommer som vanligt inte att rösta. Jo, om jag får vara med och välja ett annat folk. 

8 dagar 2026-01-30

Att välja att inte resa är att välja den saktfärdigaste död

Bornholm (Foto: VisitDenmark)

Det ryktades om Bengt Anderberg, efter att han slagit sig ned tillsammans med hustrun, konstnären Astrid, på den danska paradisön Bornholm, att han inte tyckte om att resa. 

Denne stilistiskt fullfjädrade, från Göteborg härstammande författare, som bland annat skrev den storslagna "Amorina", är enligt min mening alltför starkt förknippad med de mjukporriga Kärleksböckerna. Med "När det gick för kyrkoherden" som paradnummer och som filmades. 

Men som inte ens triggade i gång en pilsk sandvikengrabb med klåda i jeansen. Nå, nu skulle det inte handla om det.

Som allra längst kunde Anderberg tänka sig att kvista över med färjan från Rønne till Simrishamn på det svenska fastlandet.  Jag vet inte om det är sant. Och jag har ingen aning om var jag snappade upp det. En sån där typisk skröna, vad man nu skall ha den till, som jag är en mästare på. 

Huvudgarderoben full med dylika uppsnappanden. Jag borde jobba på Hänt eller Se & Hør. Jag har snappat upp en del om knugen, också. Som det också kliade i byxan, knappast jeans, på. 

"Thy den som icke veljer att resa, han veljer den saktferdigaste död." Vem skrev så? Stagnelius? Kellgren? Thorild? Den senare, bråkstaken och ifrågasättaren, så som konsistoriet på Uppsala universitet uppfattade den bångstyrige |1], deporterades till Greifswald. 

En högst ofrivillig resa. Må man säga. På Rügen blev han kvar. Där finns hans grav. Vi har besökt den. Vad trodde ni?

Men om det är sant, det om Anderberg, så finns eller snarare fanns det likheter mellan honom och mig vad gäller synen på att resa.

Fram till för ganska så många år sedan var jag ingen globetrotter med resväskan stand by. Ett fagert fruntimmer på yttersta vänsterkanten ville ha med mig till Kuba för att skörda sockerrör, jag antar att Svensk-kubanska vänskapsföreningen stod som researrangör. Men jag tackade nej.

Och då hör det till saken att min trebetygsuppsats i sociologi handlade om just Kuba. Med ett hyllande av revolutionshjältarna Fidel och Che. Okej, puckla på mig bara, beskyll mig för att romantisera, inte ändrar jag mig. Glöm det.

Till saken hör, varför säger man så förresten, också att 2009 landade jag och min livskompanjon i Havanna för att fira att vi fyllde sextio. En oförglömlig resa, jag lovar. Buss förbi Grisbukten. Jag vill åter till Kuba. Med den kritiska blicken påkopplad. Även denna gång. 

Någon nyttig idiot blir jag aldrig. Lita på att jag ser fattigdom, gatutiggare, luder, sugar daddies och svarta börshandel. Realsocialismen, som man sa om DDR och de andra. Inget att sträva efter.

Vänta nu. Hold your horses. Jag var faktiskt inne på att bli biståndsarbetare i början på 70-talet. Ansökan skickades dock aldrig in till utbildningen på Sandö uppe i Ångermanland, nära dödsskjutningen av arbetare 1931. Om jag gjort det, och antagits, hade jag hamnat i Chile efter fascisternas kupp. 

En biståndsarbetare stupade. Jag försöker dra mig till minnes hans namn, men det dyker inte upp. Svante någonting. Hur befinna sig som biståndsarbetare i Chile 1973 utan att ta ställning mot fascisterna? Ja, inte jag, i alla fall.

De resor mina, politiskt och fackligt medvetslösa, högskolekolleger genomförde, ingående i ett internationellt utbyte finansierat av staten, hade jag länge inget intresse av. Förklädd turism, enligt min mening. Förslösandet av skattemedel. 

Men så fick jag chansen att uppleva den av Israel ockuperade Västbanken inifrån, det tackade jag inte nej till. Eller Ismailia invid Suezkanalen i ett, efter mordet på Sadat, undantagstillståndets Egypten.

Kändes minst sagt ovanligt, i det senare fallet, att passera kulsprutebeväpnade vakter såväl in till campus som hotellet. Men, märkligt nog, man vänjer sig. Och att vi kunde röra oss fritt sent om aftonen gjorde att vi kände oss trygga. 

Anropades av bofasta, nyfikna, på gatorna: "Where you from?" Först: "Welcome!"

Väcktes i gryningen av utropen från minareternas ylande. Ismailia var, lär väl fortfarande vara, en djupt muslimsk stad. Prefekten på min värdinstitution, boende i Kairo, vägrade som konfessionslös att täcka håret. Studenterna viskade till mig bakom hennes rygg: "Hon kommer att brinna i helvetet."

Rastlösheten har varit adelsmärket i mitt liv. Jag har insett att resandet, min livskompanjon, tidigare med färdandet som sitt yrke, har varit betydelsefull därvidlag, är en fungerande medicin för att dämpa denna. Kanske den bästa. 

Om den nu skall och bör dämpas, vete sjutton, måhända är den av existentiell natur och därmed en viktig drivkraft. 

Resandet kombinerat, aldrig "rena" turistresor med allt man, enligt de förutsägbara guideböckerna, bara "måste" se, med sökandet efter motståndsfickor i länder under nazistisk ockupation. Spanien (under Franco), Norge, Danmark, Nederländerna, Finland. 

   

Identifierandet av motståndsfickor skänker glimtar av hopp i en det djupnande politiska mörkrets tid. Det går inte att trycka ned och demolera allt vad motstånd heter. Studera bara dylika fickor i Tredje riket och annorstädes. Människor beredda att offra sina liv i kamp mot förtrycket. 

 

Vita Rosen. Die Rote Kapelle. Hjemmefronten. Kvinnorna i Nederländerna. (Läs Systrarna i Auschwitz!) Danska sabotörer. (se De förbannade åren på SVT Play!) Jag ville så gärna, tro mig, vara en av dessa modiga. Kanske därför jag skriver om dem så fort jag hinner. Jag vill inte vara en fegis. 

Som hellre lägger benen på ryggen än i graven, som det heter i Desertörens poem. Författare okänd. 

Just nu skrällhostar jag inte längre, ömkliga skriftställare Ekstrand med ditt klena immunförsvar. Jag har piggnat till, det pirrar i ben och själ. Dags att planera för att sticka ut i den väntande världen igen! På min bucket list, det heter ju så om man vill vara modärn, står Belgrad, Irland och Vietnam. 

Berlin, förstås. Staden som stal mitt hjärta och vägrar att lämna det tillbaka. 

 

Att det slitna kreditkortet jämrar sig och protesterar, ignorerar jag. "Du har inte råd!" Äh, shut the fuck up. Man lever bara en gång.

PS. Och en ny resa blir det. Snart. Jojo. Med basen förlagd till Helsingborg. Utsikt mot Helsingør. Inom räckhåll København, via Guldkusten. Yes! 

[1] Ironiskt, tja, står det över ingången till aulan på Uppsala universitet Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Av vem? Thorild.

Men vad är detta för en bok?

Bild: Nyhetsbanken

 

Hur sjutton ska man förhålla sig till denna muntra, ofta frustande och fartfyllda bok? Det bara flyter på och man dras ohjälpligt med. 

Och hur ska den genrebeskrivas? 

Deckare? Pikaresk? Biografi? Politiskt traktat med paralleller till vår samtid? Kritik av tidigare Pusjkinutforskare, exegetiker och hävdatecknare? Inklusive en litterär bjässe som Anna Achmatova.

Den är ju allt detta!  

Påminner faktiskt en smula om Sven Delblancs metod, som i sviten om Hedebyborna där författaren är närvarande handlingen igenom, kommenterar vad som sker och har sig, försöker inte leka osynlig allvetare.

Mycket underhållande på min ära. Ingen falsk blygsamhet. Inget undanhållande av vem det är som håller i pennan och vad som utmärker dennes speciella stil.  

Petrokov börjar med rena rivstarten. Vi tas med till en duell 27 januari 1837, iscensatt utanför Sankt Petersburg.  

Den ene duellanten, som dödligt såras och avlider efter ett par dagar, är den store poeten Alexander Pusjkin. Vilken är bakgrunden till denna ödesdigra uppgörelse? Varför måste hans liv sluta på detta sätt?

Det påstås av pusjkinforskare att han, en tid städslad som kammarjunkare, hamnade i onåd. Varför då?

Beroende på svartsjuka framkallad av den unga, vackra hustruns lockande utstrålning, tsaren attraherad av den sköna, ja inte bara han? Eller finns andra orsaker som akademiskt snävsynta litteraturvetare gärna missar eller förbiser?

Pujskin, fritänkaren, klarsynt och analytisk. Betonade vikten av att ett lands ledning måste uppfattas som legitim av undersåtarna. 

I sin överlägsenhet en nagel i ögat på de undermåliga ögontjänare och smickrare som gottar sig invid köttgrytorna.

Nog är det frestande att tänka att det söktes efter en förevändning att klämma åt honom, ”Rysslands sol”. Skicka på honom en överlägsen duellant.

Hur hanterar makten, den tsaristiska eller den parlamentariska för den delen, de personer som riskerar att störa den? Osökt, säkert långsökt, går tanken till Lennart Geijer när det upptäcktes att hans erotiska utsvävningar hotade rikets säkerhet. 

Palme ryckte ut för att försvara sin minister, ljög så att näsan växte på honom. Attackerade journalisten Peter Bratt, som grävt i fallet Geijer, med de mest förnedrande ord. Rena karaktärsmordet, på lösan grund.

Och det är så de styrande, med vacklande legitimitet, avväpnar sina fiender och kritiker. Tror man. Man baktalar dem. 

Och hur skall den utsatte hantera alla intriganter? Pusjkins liv blev mycket ett avvärjande av angrepp och lömska påhopp. På bästa sätt han kunde.

Aldrig har jag läst en bok som satt så många myror i huvudet på mig. Och aldrig har jag fnittrat så mycket vid läsning, som av denne Petrokovs levandegörande bild av det dåtida Ryssland. Hans ordkonst är fenomenal.

Och aldrig blivit så förtjust i en boks huvudperson, i detta fall Alexander Pusjkin. Om han nu är det i detta myller av händelser och individer. Petrokov låter tid och sammanhang orkestera och tonsätta.

En makalös historia!

Nikolaj Petrokov: Pusjkins sista duell (Gerundium 2026, översättning Stefan Lindgren)

8 dagar 2026-01-27

Lek och motstånd - samma sak?

Bild: Netflix

Människan är fullt ut människa endast när hon leker. Enligt poeten, dramatikern och filosofen, den mångsidigt begåvade Friedrich Schiller. Jag byter gärna, kanske hellre ogärna, "när" mot ett "om". 

I vetskap om att de flesta, enligt min begränsade erfarenhet, under livets gång slutar att leka och accepterar stillastående och stagnation. "Levande död" är såtillvida inget tomt begrepp. Döda själar skrev Nikolaj Gogol om. Om än kanske inte riktigt samma sak.

Den engelske psykoterapeuten Donald Winnicott tog fasta på Schillers människosyn när han utvecklade sin lekterapi. (Viktigt verk Playing and Reality, från 1971.) 

Med sin öppnande föreställning om vår latenta möjlighet till frigörelse inspirerade han mig till ett kapitel i min organisationsbok Själens revolt. Människan i organisationen (1988).

Leken som överskridande organisatoriska begränsningar. Leken som erbjudande en oupptäckt utväg när det känns som om vi ohjälpligt är inneslutna och sprattlar i osynliga organisationstrådar.

Leken som fienden till den välanpassade The Organization Man som William H. Whyte skrev om redan på 50-talet. Kuggen i maskineriet. Rutiners och strukturers fånge.

Du utvecklas genom leken, din kreativitet växer. I leken finns ett motstånd inbyggt. Genom leken, kanske det viktigaste med den, kan det förhandenvarande, det till synes givna och övermäktiga, överskridas. Det gäller såväl barnets som den vuxnes lek. Därför kan och bör även vuxna leka.

Behålla barnet inom sig. En livsnödvändighet. För att inte existensen skall gråna i förtid.

Osökt går min tanke till hjemmefronten i Norge, de senaste åren har den ägt mitt och hustruns undersökningsintresse, som från första stund 9 april 1940 bjöd de nazistiska ockupanterna motstånd. Med stark vilja och uppfinningsrikedom. Dagligen och genom sabotage som försvårade för nazisterna. 

Minns Rjukan och sabotaget 1943 mot Norsk Hydros framställande av tungvatten. Som tyskarna hade tänkt använda i sin kärnvapenproduktion.

Hjemmefronten visade framförallt sin kraft genom individers förmåga att klara sig ur svåra situationer. Undgå upptäckt och bestraffning. Demonstrerat icke minst i filmerna Max Manus (svensk premiär 2009) och Den 12:e mannen (norsk premiär 2017). Båda verklighetsbaserade.

Kanske är det vanvördigt, eller långsökt, att tänka att lek och motstånd i princip är samma sak? 

Men nog förtjänar minnet av den norska hjemmefronten att vårdas. Alla modiga som mötte nazisterna med ett envetet motstånd. 

Utan den norska handelsflottan och dess leveranser hade vi inte klarat oss, menade man från brittiskt håll efter andra världskriget. Häromaftonen såg jag på Netflix den norska tv-serien Krigsseglaren (2023) som skildrar besättningen ombord på en båt tillhörande denna flotta. 

Man ska minnas att hälften av båtarna sänktes av tyska u-båtar.

Besättningen, där ingick också en mycket ung kvinna, visar på just stor uppfinningsrikedom i skuggan av det ständigt närvarande nazistiska hotet. Men för att inte, bländad, hamna i romantisering och heroisering förtjänar det understrykas att krigets fasor förändrar deras personligheter. 

De överlevande blir aldrig desamma som de var före krigsutbrottet. De återvänder trasiga.

Särskilt gäller det huvudrollsinnehavaren, Alfred. Överlevnadsstark och stryktålig. Klarar allsköns utmaningar och besvärligheter. Även när en torpedering sänker båten han befinner ombord på. Men själen tar ohjälpligt stryk. 

Vid filmens slut, när han skall fira sjuttioårsdag, noterar man att han har blivit mycket gammal och är nedbruten. Ansiktet signalerar resignation och uppgivenhet. Hans älskade familj i Bergen får aldrig tillbaka den Alfred som en gång gick till sjöss för att försörja dem. 

lindelof.nu 2026-01-26

Ett fall framåt

Bild: Wikipedia

När SAIK (Sandvikens Allmänna Idrottsklubb, dessförinnan hette de IK Stjärnan) under en säsong med sitt svart och vitt-klädda fotbollslag låg i allsvenskan [1], tränades de, eller om han var lagledare, av min mammas kusin W. 

En trevlig prick, samhällskritisk och stimulerande att avhandla politik med, dog knall och fall i motionsspåret. Drygt femtio år gammal. På tok för tidigt. Älskade god mat som hustrun, som han älskade ännu mer, lagade till. 

Knubbig och utkörd att lubba för att gå ned i vikt av en läkare som borde vetat bättre. 

Evander använde i en av sina böcker uttrycket "ett fall framåt", citerade W som lakoniskt utbrast så efter varje nederlag. (Ja, vad skulle karln säga, omringad av murvlarna i lokalpressen?) Och de var många. 

När jag hör Brynäs coach Gällstedt, en annan knubbis och jag hoppas att han inte lubbar i onödan utan behåller sin trivselvikt, uttala sig i TV efter en förlustmatch, tycker jag mig höra ekot från W. 

Det är i och för sig inga dåliga matchanalyser "Gälla", i ett hockeylag har alla ett smeknamn, avger. Han har blick för spelet. Men det är en till intet ledande retorik. Försöker han övertyga sig själv - om, ja vad? 

"Vi måste bli bättre på det", hans återkommande mantra. Men inte ändrar det på något. Inte vad jag kan se som följer varenda match med korpgluggarna vidöppna. Hur det än nöts på träningarna. Någon inflikar förmodligen: Det är ju spelarna som måste göra det! 

Och så är det. Och så var det också under storhetstiden med alla guld. Brynäsandan. Men hur vårda den i en främlingslegion där alla inte pratar gääävlemål? Nära oss i Gefle bor tre A-lagsspelare. Två, Bobby och Tyler, snackar engelska eller om det är amerikanska. Den tredje Ekendialekt, backen Axel.

Kan man tala om en SAIK-anda? Ingen aning. I ett tv-program för länge sedan fick jag höra av en förståsigpåare att SAIK var arbetarnas lag. Medan rödvästarna, SIF, var tjänstemännens. Min farsa höll på de senare. Och nog förelåg het rivalitet mellan lagens supportrar. 

Men inte vet jag om det hade med klasstillhörigheten att skaffa. Som i Rom där Lazio sägs, åtminstone sades, vara arbetarnas lag. Roma icke. Men det var under Lazios hemmamatcher som migranthatande nyfascister på läktaren skämde ut laget.

Jag tror att Evander fann det mest roligt med "ett fall framåt". Men är det inte så att här gömmer sig rent av ett livscredo? Det är aldrig för sent att ge upp, enligt Piteåsonen Ronny Eriksson. Men inte ger vi upp. Vi reser oss. Efter varje fall. Varje tillkortakommande. Ett fall framåt.  

[1] På nätet luskar jag ut att det var säsongen 1954/55. SAIK tog sammanlagt 5 poäng och blev sist.

Med en universell rättsuppfattning större rättssäkerhet?

Bild: Bokus.com

Philippe Sands, med judisk härkomst och nära släktingar som föll offer för nazisterna, är advokat och juridikprofessor, erkänd och respekterad specialist på internationell rätt. 

Tre böcker ur hans hand har jag nyligen läst: Vägen till Nürnberg. Råttlinjen. Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår och Londres 38. Augusto Pinochet, Walter Rauff och rättvisan. 

Naziförbrytaren, som den andra titeln syftar på, hette Otto Wächter, SS-officer och guvernör i dåvarande Galizien. Skrivbordsmördare, dock aldrig rannsakad, avled på flykt i Rom under mystiska omständigheter i slutet på 40-talet.

Walter Rauff flydde med hjälp av den så kallade "råttlinjen" från Europa, Vatikanens roll förblir därvidlag värd att syna med lupp, till Sydamerika, landade till slut i Chile, under beskydd av Pinochet. 

Utvecklade i Tredje riket hur gasning kunde genomföras i mindre transportfordon. 

Ställdes aldrig inför rätta. Han fortsatte sin brottsliga gärning, misstänkt för att i Chile ha malt politiska fångars döda kroppar till fiskmjöl. När han drev en fiskkonservfabrik. Även misstänkt för deltagande i tortyr av fångar.

Det var först vid rättegången mot de nazistiska topparna i Nürnberg 1945-1946 som åtalspunkten brott mot mänskligheten användes. Däremot inte, trots att den fanns på förslag, folkmord. Även om nazisterna förespråkat "den slutgiltiga lösningen", utrotandet av judarna som folk.

Åtalet mot Göring och kompani i Nürnberg skulle hanteras inom ramen för en universell rättsuppfattning. Och de åtalade individerna endast fällas om deras brottsliga gärningar bevisades. De skulle erbjudas en lagenlig, rättvis rättegång. 

Det fick inte vara tal om hämndlystnad, eller att döma någon på förhand, ohörd.

När jag läste Sands "Vägen till Nürnberg", där han  omsorgsfullt och initierat går igenom bakgrunden till och själva processen, tycktes det mig fullkomligt rimligt att driva målet som det gjordes.

Men efterhand har jag blivit alltmer tveksam.

I rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem var Hannah Arendt kritisk mot den generella formuleringen "brott mot mänskligheten". En första undran torde spontant bli, vem företräder "mänskligheten"? Och när förtjänar ett brott mot mänskligheten rubriceras som just ett sådant?

I Nürnberg var det de fyra allierade, segrarmakterna, som stod som åklagare.

Samma allierades agerande i kriget, som terrorbombningen av Dresden, och övergrepp på kvinnor efter krigsslutet, lämnades därhän. Och har så förblivit.

President Milošević ställdes inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Något som inte skett om utgången på Balkan blivit en annan. 

Och fortfarande är det serberna som hålls för att vara de onda på Balkan. De omfattande fördrivningen av serber i spåret av inbördeskrigen, berövande dem jord och egendomar, tigs det om i världssamfundet.

Liksom om Israels kolonisationspolitik på Västbanken. Med den rasistiska behandlingen av palestinierna. Gaza? Etnisk rensning? Folkmord? Vem bestämmer?

Kissinger, inblandad i av den amerikanska regeringen sanktionerade CIA-kupper, efterlystes utanför USA och vågade inte bege sig till Europa. Med risk för att i enlighet med en universell rättsuppfattning gripas. 

Likadant med Netanyauh. Han stannar helst i Israel, bortom den universella rättens långa arm.

General Pinochet begärde Spanien utlämnad från London, när han vistades där, ansvarig för skändligheter begångna mot spanska medborgare efter militärkuppen 1973. Han klarade sig, efter flera månaders förhalning och trixanden med höga jurister involverade. 

Han kunde återvända till Chile, spelade dement och rörelsehindrad. Det han anklagades för, bland annat tortyr,  stred mot chilensk rättsuppfattning, vilken skänkte honom immunitet. Så småningom upphävdes den, men Pinochet klarade sig från rannsakan och dom.

Jag kan inte låta bli att tänka, borde inte Tyskland, om än bombat till ruiner och aska, "tagit hand" om processen mot Göring och kompani? Käranden varit företrädare för de mördade? 

Vem skall företräda den rätt som inte följer en nations rättssystem? Kan de två systemen sammanfalla? Och, hur överklaga en dom baserad på universell rätt? Frågorna kan förefalla naiva och långsökta men inte komplikationerna ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Jag har inga enkla svar att erbjuda. Men slutsatsen tränger sig på, segrarens rätt blir den universella.

Den nazistiske juristen Carl Schmitt hävdade att den starke har rätten i sin hand. Värt att påminna om.

I den propagandistiska samtid där Putin framställs som krigsförbrytare. Men inte tidigare president Busch för de fasor, efter att ha ljugit om förekomsten av massförstörelsevapen, han åsamkade Iraks befolkning. 

Och definitivt inte Zelenskyj, den gode som enligt väst för ett rättmätigt krig.

Sands böcker inbjuder till en folkrättslig diskussion. Helst utan skygglappar och politiska hänsynstaganden.

8 dagar 2026-01-25

Men, det är ju Birger!

 

Min dyre vän Hasse brukar hävda att det finns inga tillfälligheter. Men hur då förklara att just bilden ovan, på Högbo AIK VM-året 1958, plötsligt seglar in i flödet på Facebook? Jag studsar till, det är ju min svåger Birger i bakre raden! Allvarstyngda män. Korslagda armar.

Jag skulle nästan kunna svära på att mannen bredvid Birger hade plats som överförman nere i Verket när jag sommarjobbade 1968. Kanske är jag helt ute och cyklar. Jag minns honom som rund och tunnhårig, nå, hatten kanske döljer det flyende håret. 

Och han gick under namnet "Bullen". Har jag fel, så ursäkta ett förrädiskt minne. Hans ledarskapsförmåga, om det nu var "Bullen"? Det tar vi en annan gång.

Birger växte upp i det idylliska, smått slumrande, brukssamhället Gästrike-Hammarby en bit från Sandviken, på sidan om allfarvägen, långt från världens dån och larm. Invånarna sade bara "Hammarby". Och inte behövde man låsa ytterdörren när man gick ut.

Jag har mer än en gång skrivit om hur jag som barn uppskattade att få komma till Birgers föräldrar, Irma och Brynolf. Den sistnämnde jobbade på Fabriken, Irma hemmafru.

Utmärkande för dem var att de lät mig vara ifred. De förstod att jag inte behövde "sysselsättas". Jag, "gössen" som Irma sade, fick hållas med mitt. 

Till skillnad från de dagisfröknar, ja, jag vet att det inte heter så, som under den enda dag, det fick räcka med en, sedan vägrade jag att gå dit, som hade mig i sin kindergarten och som aldrig släppte en ur siktet. Om ni frågar mig så betecknar jag dem hysteriska. En yrkesskada?

Dök upp bakom ens rygg, när man intet ont anade, och väste: Nu ska vi ALLA sjunga "Imse Vimse spindel"! Eller beordrade: SAMLING! Rena lägerdiskursen. Tuktas skulle vi.

Birgers fotbollskarriär började i ortens lag. Hemmaplanen passerade man på väg till bioföreställningarna i Folkets Hus. Birger var en utpräglat teknisk lirare, skicklig med läderkulan, hade det i fötterna, vänsterytter. På den tiden fem man i anfallet.

Hans bästa kompis Kurt, vänsterinner, från Eltebo, på andra sidan sjön, slog sig in i allsvenska Sandvikens IF. Men inte Birger.

När jag betraktar den unge mannen på fotot, tänker jag att det kanske hade med dåligt självförtroende att göra. Jag spekulerar vilt, för jag vet inte. Och vi pratade aldrig om det. Sånt pratade man inte om. 

Men nog var han tillräckligt bra för att platsa i ett lag högt upp i divisionerna. Så varför inte? Hans sista lag blev IFK Sandviken som snabbt bleknade i skuggan av SIF och Sandvikens AIK.

En bild säger mer än tusen ord, kan det heta. Men detta foto tiger som muren. Jag kommer aldrig att få veta om Birgers inställda (?) fotbollskarriär. 

Hade min syster, som visste vad hon ville, måhända ett finger med i spelet (sic!)? Det vet jag inte heller.

Men vad jag vet är att han var den snällaste personen på jorden. Alltid med skramlande småmynt i fickan att handla ettöresgodis i Linders kiosk för. Och mammas kåldolmar älskade han.

Åter på mitt favorithotell!

Stasi i Östberlin (Wikipedia)

Mitt favorithotell! Mer än en i min närhet har nyfiket, därtill kanske en smula misstroget, undrat hur i hela friden varför just detta. 

Jjag vet inte för vilken gång i ordningen jag bor i det kulturminnesskyddade palats, nåja, i Bromma som utgjorde SAS högkvarter innan de flyttade till Frösundavik. 

Nog fattar man mer än väl att i Bromma satt höjdarna. Ständigt solbrände vd:n Janne Carlzon. Han med Riv pyramiderna som klättrade högt på listorna över bästsäljande managementböcker och lästes av svenska direktörer som annars aldrig öppnar en bok. 

De bekväma fåtöljerna på våning 5 vittnar om gamla tider. 

Fladdermusen i ena hörnet av det bokade rummet bör man dock undvika, om man inte vill bli sittandes till städerskorna undsätter en. Med Gammeln i kroppen kommer man helt enkelt  inte upp utan hjälp.

På våningsplan 5 ber jag alltid om att få bo. Det vet de också i den tillmötesgående personalen. Utan att ha läst Riv pyramiderna. Eller hört talas om charmkurser. De bara är såna.

Ingen utsikt mot flygplatsen. Däremot från mitt rum mot ett omfattande egnahemsområde som påminner om Klangberget i Sandviken. Ett starkt skäl till val av rum. Nostalgisk hemkänsla. Men säkert kostar det en hel del sekiner att skaffa sig en bostad där. 

Nå, inget jag avser att göra. Förutom hotellet lockar inte Tjockholm. Aldrig gjort. 

Huset, som sagt, skyddat mot klåfingrighet från dekonstruktiva politiker och arkitekter. Påminner om Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Östberlin. Som man får en inblick i via tv-serien Weissensee. 

Så man "måste" inte uppsöka det in real life. Som Skriftställaren förstås ändå gjort. Liksom han tagit sig till stadsdelen Weissensee. Där serien inte spelades in. Men man vill gärna inbilla sig det, väl på plats i Weissensee.

Tv-serien kan man se på tysk botten. Men inte i Sverige. Jag har försökt att få tag på den, på olika sätt, men inte lyckats. Den har rönt kritik i Tyskland, liksom filmen De andras liv. 

Såna "snälla" Stasimän fanns inte, har det uppbragt protesterats från dem som var med på den realsocialistiska tiden före 1989. 

Tillbaka till hotellet, Ekstrand. Skulle inte dagens text handla om det? Kanske just det ansiktslöst totalitära, "tyska", i arkitekturen som drar Skriftställaren till det? Han har ju en sådan läggning, den besynnerliga karln.

Och en livlig fantasi. Förblir ett barn därvidlag, så gammal han är. Kul tycker han det är med lillhissen, inredd som en cockpit, som han gärna åker upp och ned i. För att få den rätta feelingen. "Spänn fast säkerhetsbältet! Nu lyfter vi!" Vrooom.

Flygplatsen, där min käre svärfar Stig, jag saknar honom och våra intellektuellt stimulerande samtal,  jobbade efter flykten från Medelpad, som det länge ryktats om skall läggas ned, är tilltalande på flera sätt. Rent och snyggt. Ordentligt, skulle min mor ha sagt. Mån om sådant. 

Första gången jag, ur ett studiesyfte, förstulet kikade in där landade plötsligt ett plan från Trollhättan. Enda planet den dagen. 

Jag vänder mig direkt till makthavarna, vilka dessa gossar och jäntor nu är i detta fall: Lägg inte ned Bromma flygplats! Vad tänker ni på, eller, snarare, låter bli att tänka på?

Utmärkt belägen, till skillnad från Arlanda långt bort i Tjotahejti, snyggt efterhållen. Rena kapitalförstörelsen om den försvinner. Bullret? Snart kommer eldrivna plan, då blir det tyst som i graven. Lita på mig. Lämna Bromma flygplats i fred.

I loungen, heter det så?, utanför mitt rum slår jag mig ned med datorn i knäet. En alldeles utmärkt arbetsplats. Om livet, underbara tanke, vore en samling stillbilder, och denna en, då valde jag att stanna i den. För att få må bra. Med bokstävlarna, mina bästa vänner.

Döda poeters sällskap trettiosju år senare

bokus.com

Samma år som muren föll och Tyska Demokratiska Republiken sjöng på absolut sista versen. Det vill säga anno 1989. Fasligt vad länge sen, om man vågar släppa fram den bittra insikten om livets snabba flykt. 

Hursomhelst, detta år hade filmen Döda poeters sällskap premiär på svenska biografer. 

Med framlidne Robin Williams i huvudrollen som den kreativa, filosofiskt och melankoliskt lagde (kanske hör de två egenskaperna ihop), läraren som kommer till en mycket konservativ, för att inte säga fastfrusen, internatskola någonstans i Vermont, USA. (Men filmen inspelad i Delaware.)

Och ställer till det genom att avvika å det grövsta från den förstockade pedagogiska stil som utmärker den åldrade lärarkåren på samma skola. Året, när det hela utspelar sig, tror jag skall vara 1959. Men det kunde lika gärna vara 1859. 

Samma rutiner. Samma anda. Samma organisationskultur. "Så här har det alltid varit, och skall så förbli", mantrat.

Jag vill minnas att filmen framkallade minst sagt delade reaktioner bland msm-recensenterna. Antingen älskade man den reservationslöst och hyllade den. Eller så gav man den kalla handen. Ingen förhöll sig likgiltig. Orsakade stor debatt i spalterna. Såtillvida en lyckad historia.

Jag såg den, mitt uppe i min pågående anti-karriär, samma år som den visades för första gången. Nu har jag sett om den. På Netflix. 

Efter att, för snart nio (!) år sedan ha avslutat ett långt, illa betalt, yrkesliv inom högskolan, samlat på mig dyrköpta erfarenheter av att ha studenter som arbetsmiljö. Kanske upplevde jag den mer kritiskt allra första gången jag såg den. 

Jag försöker tillbakablickande att förstå min dåvarande reaktion. Var det ändå inte så att Williams gestaltade en lite väl narcissistiskt anfäktad pedagog som använde de unga pojkarna och de äventyrliga lektionerna, även utomhus, för egna syften? 

Kanske inte alltför ovanligt med sådana självcentrerade lärare. Framkallades det rent av igenkänning hos lektor Ekstrand? Handen på hjärtat!

En av eleverna, förvisso inte ensam i klassen om att dyrka sin lärare, begår självmord, han drömmer om att bli skådespelare, men det vill inte hans rigide fader som sätter p för sonens planer. En annan blir relegerad. 

De flesta eleverna väljer dock, efter att haft Williams, jag menar John Keating, som lärare återanpassningens bekväma väg. 

De kryper för den auktoritära skolledningen som använder aga i uppfostringssyfte, med klappträ delas förnedrande bestraffningar ut på vederbörandes bak. 

Eleverna faller undan, förnekar sig själva och vad de egentligen vill. Internatskolan fungerar disciplinerande lika mycket som bildande. 

Här danas morgondagens män. Osökt tänker jag Jan Guillous självbiografiskt baserade skildring av en pennalismens privatskola på svensk botten i Ondskan, 1980.

Filmen överskrider skolans trånga värld, sticker hål på vår självrättfärdighet. Hur många av oss vågar välja existensens smala väg? Hur många vågar vara olydiga och stå upp för sig själva? När det är enklare att bara flyta med. Och gå förlorad. Dö medan du fortfarande lever.

Jag hade alltid svårt för det här med "pedagogik". Förmodligen var jag usel som regelrätt "pedagog". Även om jag, häpnadsväckande nog, vid tre tillfällen mottog pris som "Årets lärare". Även på en nationell nivå. 

Måste bara nämna det, närmast som kuriosa, i sammanhanget.

Dålig på att undervisa i en konventionell mening. Prövade alternativa förhållningssätt, inspirerad av Paolo Freire och Knud Illeris, bland andra. Också nödvändigt för min egen sviktande motivation och lust. Rastlösheten min pekpinne.

Under en fördjupningsutbildning för företagsekonomistuderanden vid högskolan i Sundsvall utgjorde jag en av arkitekterna bakom en "ångestskapande pedagogik". [1] 

Kanske hade vi två kolleger, båda luttrade och med lång erfarenhet inom gamet, själva mest utbyte av den okonventionella uppläggningen, baserad på frihet under ansvar, som inte erbjöds vid något annat lärosäte i landet. 

Nå, flera av dem som genomgick utbildningen, sammantaget aldrig många, den krävde ett mod att våga kasta sig ut och en intellektuellt nyfikenhet som inte fanns hos de flesta studenterna i den gemensamma grundutbildningen, har sedermera utmärkt sig. 

Både inom akademin, två titulerar sig professor, och annorstädes. 

Så inte kan det ha varit så dåligt, det sättet att bedriva högre utbildning på. Ur ett strikt framgångsperspektiv för enskilda deltagare. Men en nagel i ögat på högskoleledningen var vi. Och sura kolleger.

2024 gav jag ur en bok, Hucks flotte på upptäckarvatten, som jag skulle vilja beteckna som mitt testamente som professionell. I den explicitgörs tankarna bakom min anti-pedagogik. Sista ordet därmed sagt, nära att jag ödesmättat drog till med. 

När jag, efter alla år, en grå, disig januariafton ser om filmen Döda poeters sällskap, tycks det mig som mitt anti-pedagogiska ideal ligger nära John Keatings. Filmen berör mig. Jag finner mig själv i Williams figur. 

Han tvingas lämna skolan. Jag behöll min tjänst. Även om det brände till ett par gånger. När repressiva chäfer, helt i avsaknad av auktoritet, var på mig och anlade ovidkommande synpunkter.

Om sanningen skall fram, så känner jag mig ganska nöjd med vad jag ville som "anti-pedagog". Att få vara en en ungdomens förförare, nu tog jag i, förlåt. Utan att studenter tog sig av daga. 

Nå, en sköt sig. Men det var av privata skäl och hade inget med mig att göra.

|1] Beskrivning av utbildningen lämnas i artikeln Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest? i Zenit nr 2 1991.

Hansén i krig och kärlek

Bild: Bokus.com

När det berättats om spanska inbördeskriget 1936-1939 har två perspektiv dominerat. 

Enligt det första, att det rörde sig om en svartvit kamp mellan onda, Franco och hans falangister, och goda. De sistnämnda hörande hemma på den republikanska sidan, bakom sig en folkvald regim. 

Förstärkt av uppfattningen att det blodiga, nationen sönderslitande, kriget kunde ha vunnits av de goda, om inte de sovjetstyrda kommunisterna lagt sig i, med splittrande effekter på motståndet mot fascisternas kupp mot den legala republiken. 

Den trotskisterna närstående, som jag har förstått det, brittiske regissören Ken Loachs film 

Land och frihet driver den tesen.

Med dagens terminologi kan man säga att det ”narrativ” som varit den nostalgiska vänsterns, och som det värnats om i sorg över den solidaritetens vackra dröm som dog, har byggt på detta perspektiv. 

Enligt det andra perspektivet så var det de manliga krigskorrespondenternas krig, med två internationella stjärnor i bräschen. Karlakarln, skrönornas mästare, Ernest Hemingway. George Orwell och hans sympatier för anarkisterna.

Men vad med kvinnorna? Bang. Lee Miller. Martha Gellhorn. De mest kända.

Kommunikationsforskaren Eva Åsén Ekstrand har ägnat sig åt de kvinnliga krigskorrespondenterna. Och därigenom uppmärksammat de föga kända svenskorna Gusti Stridsberg och Anna Lenah Elgström. Undersökt deras insats för den spanska saken.

Det är med stor förväntan jag kastar mig över Stig Hanséns Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek (Ordfront 2025). Underrubriken kunde vara hämtad från Hemmets Veckotidning. Inget fel i det. Min mamma skulle ha älskat det.

Hansén, med vänsterblicken påkopplad, tillhör våra flitigaste publicister. Antingen ensam eller med parhästen Clas Thor.

Föreliggande bok kategoriseras som ”dokumentärroman”. En skvader? Både det ena och det motsatta. Omedelbart blir jag misstänksam. Vad är sant och styrkt, vad är påhittat, tillagt och broderat? 

Och, i det  senare fallet och avgörande, hur pass bra och övertygande är det? ”Bär” det? 

Behöver Gellhorn ännu en fiktiv gestaltning? Finns det inte en ikoniserande risk med en sådan? 

Gellhorn har redan utsatts för romantisering i filmen Hemingway & Gellhorn genom sitt äktenskap med Nobelpristagaren, ett förhållande hon därefter mycket ogärna pratade om. (Hanséns porträtt av Marthas make är en karikatyr, en nidbild.) 

Som om hon inte varit den vassaste och modigaste korren av de två.

Hanséns bok börjar intresseväckande. Pang på rödbetan. Skildrar hur han står utanför Gellhorns dörr i London, där hon, kritisk mot sitt hemlands politik, efter att ha omhuldats av president Roosevelt och hans hustru, bosatte sig. 

Hansén har lyckats få ett löfte om en intervju med legendaren, den svårövertalade.

Dokumenterat och intressant att läsa. Liksom hans resande till hennes uppväxt i Saint Louis i USA, där det visar sig att få kände till henne. Eller Gellhorns uppehälle i Havanna tillsammans med ”Papa”. Om än lite väl utförligt. På väg att bli en bok i sig. 

Deras hus, Finca Vigia, utanför Havanna, besökte Eva och jag när vi reste till Kuba för att fira våra sextioåriga födelsedagar. 

Hansén lever sig in i Gellhorn. Försöker retroaktivt uppleva med hennes sinnen. Kanske handlar det både om projektion och identifikation. Som mest det första.

Som bäst är han som journalist och inte ger sig in på att vara författare, skriva fiktion. 

Han är ingen Hunter S. Thompson, ett av new journalisms ledande namn. Där fiktion och verklighet befruktar varann på ett överrumplande sätt. Hos Hansén tar det första över, han blir sin egen entusiasms fånge.

Jag kan tänka mig att Gellhorn varit ett ideal för Hansén som skribent. Engagerad, alltid på de undertrycktas sida, skrev stilistiskt rakt och enkelt. Inget dåligt ideal. 

Synd bara att Hansén, och förlaget, fick för sig att det inte räckte med att levnadsbeskriva henne, utan att fylla på med egna fantasier, tänja på hennes liv. 

Som när hennes resa till ett vintrigt, krigshärjat Finland kommer på tal, då är han riktigt i sitt esse. Grottar ner sig i sin egen story. Gellhorn försvinner i snödrivorna. Hansén ställer sig framför och glömmer henne.

Jag märker på mig själv hur jag skyndar på min läsning när han tar ut svängarna som värst.

Men nog är Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. En uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.

Flera gånger under läsningen av Hansén leds jag till att tänka på en annan världsresenär, Jan Myrdal. Han och Gellhorn delade uppfattningen att det finns inget viktigare än arbetet, skrivandet. Även om könet, kärleken, konkurrerar. Mest hos den förre.

8 dagar 2026-01-21