Har ränderna bleknat på min klassyster?

Norstedts

Ränderna går aldrig ur. Och då syftar jag inte på djungelns zebra eller Änglarna från Göteborg. Utan på klassbakgrund. 

I brevboken "Mellan klasserna", som jag begick tillsammans med Knut Lindelöf, infogade jag det slitna talesättet. Knut växte upp i borgerlighetens "fina" Särö i Göteborg, han skrev under på att det förhåller sig så med ränderna, från vilket klasshåll man än kommer.

Jag har metallarbetarna i Sandviken i blodet. Universitetsåren, i en arbetarklassen kulturfientlig miljö, har inte tunnat ut blodsbanden. Frestande att använda mammas uttryck, blod är tjockare än vatten. Hon avsåg släktband, jag talar om klassband.

Strindberg fångade det som ingen annan i "Tjänstekvinnans son". Underklassperspektivet, det ruvande klasshatet. Det överger en inte, hur borgerligt framgångsrik man än är. Det är instinktivt, medfött.

Danmarks socialdemokratiske statsminister, Mette Frederiksen, är en klassyster. Typografdotter från det åtminstone förr röda Aalborg invid Limfjorden. Fabriksproletärernas och och stuvarnas stad.

Frågan är om talesättet fortfarande gäller för henne. Det fjäskande umgänget med hovet sliter på ränderna. Och nu senast i det vänskapliga umgänget med Mannen med tiggarpåsen från Ukraina, Zelenskyj. 

Hon ler och kramar om honom, lovar ännu mer pengar till det vansinniga kriget, vilket betyder ännu fler döda. 

Moberg skrev boken "Soldat med brutet gevär". Den har inte Frederiksen läst, det vågar jag ta gift på. Hon är beredd att till slakt skicka ut bröder och systrar från den klass hon kommer ifrån. 

Kanske utgör hon undantaget, ränderna har bleknat.

Även publicerad i en något annorlunda version  på 8 dagar 2026 11 14