Använd Scott & Bailey i ledarskapsutbildning!

Det är ingen hemlighet, heller inte för hans tidigare chäfer, att Skriftställaren lider av en obotlig, kronisk chäfsallergi. Den slår reaktivt ut om han kommer i närheten av en chäf. Eller känner lukten av en sådan. Yttrar sig i taggighet och ett mycket tydligt avståndstagande kroppsspråk. 

Han återkommer så ofta till det i sitt skrivande att man kunde misstänka att han utvecklat en allvarlig chäfsfobi. Att jämställa med ormfobi och liknande psykiskt pressande åkommor. Medicin torde dock icke finnas i förekommande fall att avhjälpa det med. Inte heller terapi. Definitivt inte KBT. Detta mumbojumbo.

Hela tiden påminns han om den välbekanta skillnaden mellan chäf och ledare. Chäfer vimlar det av men vi har brist på ledarskap. Exemplen hur många som helst på dåliga chäfer. Ett aktuellt ur den digra högen: https://www.gd.se/artikel/gavleborg/kritiserad-chef-for-kvinnosjukvarden-kliver-av-stort-missnoje-med-hennes-ledarskap

Den brittiska polisserien Scott & Bailey sänds fredagar i SVT1. Fjärde säsongen. Och jag sitter som klistrad. Två smarta kvinnor med trassliga privatliv, som det alltid är i sådana här serier enligt en vedertagen mall, som huvudpersoner. (Bilden.) Och så deras kvinnliga chef Jill. En ledare, som klippt och skuren för sin uppgift. Besittande alla de egenskaper en sådan måste ha. 

Självinsikt - som ju allt ledarskap värt namnet börjar med och kräver. Annars blir man snabbt ett arbetsmiljöproblem. Jill ser medarbetarna, svagheter och förtjänster. Hon är rak i sin kommunikation. Speglar medarbetarna så att de kan få fatt i sig själva. Hon är självkritisk och ödmjuk. 

Hon skyddar medarbetarna och deras agerande uppåt. Håller inte på med bestraffningar. Är trygghetsskapande, därmed frigörande kreativitet hos medarbetarna. Jill är tillåtande och uppmuntrande, förlitar sig på att medarbetarna gör sitt jobb. 

En självklar auktoritet. Utan att behöva ta till stora gester och demonstrationer. Snarast lågmäld - men rapp i munnen. Genom sitt sätt att vara vinner hon respekt och förtroende hos medarbetarna. Även om de från och till kan reta sig på henne. Som man gör med alla ärliga personer. Med ömhet i stämman omtalar de henne som Godzilla eller Her Majesty. 

Varför inte använda denna utomordentliga, högkvalitativa tv-serie i ledarskapsutbildningar? Den gestaltar knepiga situationer, svåra dilemman att leva sig in i och lära av. Liksom man kan lära av Martin Beck eller Tornving som chef i Johan Falk-filmerna. I detta ryms också problematiken om hur leda professionella, självgående medarbetare som är som bäst när de äger handlingsutrymme. Frihet under ansvar!

När jag undervisade om ledarskap och tipsade om Beck och andra fiktiva figurer att lära av och hämta inspiration ifrån kom frågan från kursdeltagarna: Men kan du ge exempel på ledarskap från verkliga livet?

I dag skulle jag nämna vännen Anders, verksam inom bilbranschen. Positiv atmosfär på arbetsplatsen - jag är känslig för sådant - och frimodiga medarbetare vittnar om gott ledarskap. Förutom mina egna observationer av honom.

Och så måste jag bara nämna en kvinnlig chef. På Länsförsäkringar i Linköping finns en chef som är en fullfjädrad ledare enligt konstens alla regler. Älskad och högt skattad av sina medarbetare. Det säger allt.

Stolt är jag förstås så det räcker och blir över eftersom den kvinnliga chefens fader heter Ekstrand i efternamn. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. 

Stenar och apor i antisamtalets tid

Min salig mor Greta var socialdemokrat. En mycket lojal sådan. Kunde inte ha funnits en mer ihärdig försvarare av S. I vått och torrt. Hon växte upp under mycket knappa förhållanden på Bruket i Sandviken. Visste att uppskatta det socialdemokratin slagits för och uppnått. När den fortfarande stod på folkets sida. Och man kunde lita på att S gjorde det.

Hon var av den gamla stammen och ansåg att politiker, även fackliga företrädare, skulle vara av den kalibern att man kunde se upp till dem. Förebilder med hög moral. Inte sko sig. Inte agera i egenintresse. Inte fara med osanning. Ha något fuffens för sig, som hon sa.

Jag undrar vad mamma skulle säga om dagens S och förfallet. Jag undrar inte, jag vet. Mer än en gång har jag därför skrivit: mammas socialdemokrati är död. Det kunde förstärkas: stendöd. Det är bara att betrakta fotografier på de avgångna statsråden. Strandhäll och kompani. (S)kammens gäng. Jag skakar på huvudet och lider med min mor. Glad hon slipper uppleva förräderiet mot allt det S en gång stod för. 

Jag fattar inte att folk inte kan vara som folk, som min rakryggade morfar uttryckte det. 

Efter en veckas stimulerande resa till Aten, nästan omtumlad av alla intryck, är jag tillbaka i det svenska eländet. Margot Wallström, denne fullblodskarriärist som blivit miljonär på offentliga medel, har offentligt uttryckt sig på följande sätt om den omtalade Jordan B Peterson: han borde krypa tillbaka under stenen han kom från. 

Jag tvingas läsa det mer än en gång för att kunna ta in det. En hög politiker och makthavare som uttrycker sig på detta vulgära sätt. Goebbels småmyser förstås nere i sitt helvete. Det är ju hans takter. Så skall de som tänker bortom det påbjudna tas! I Wallströms uttalande, hon är ju en lagstiftande politiker, läser jag dessutom in ett latent hot.

Och så läser jag att "komikern", eller vad han nu titulerar sig, Özz Nujen kallat SD:are för apor. Inte privat, utan i en kolumn i en av de största kvällstidningarna. Goebbels får anledning att mysa en gång till. Om jag skulle kalla Nujen och hans likar för apor skulle den enögde Näthatsgranskaren (näthatsgranskaren.se) rycka ut och anmäla mig för hets. 

Och jag skulle bli fälld. Hets mot urinnevånare och majoritetsbefolkning (att använda sådana ord kanske bara det är hets i denna trånga tid) leder aldrig till anmälan och åtal. Det är fritt fram att förolämpa oss. Apor och löst folk. 

Och så läser jag och det framkallar nästan tårar av vrede om hur arbet(S)linjen fungerar. Dess grymhet som inte ens undantar dödssjuka kvinnor: https://www.expressen.se/debatt/varfor-tvingar-ni-mig-som-ar-doende-att-soka-jobb/

Fy tusan. Frestande bums köpa enkelbiljett till Aten. Ställa mig ånyo på agoran eller pnyx, blunda och lyssna till hur vinden bär fria mäns offentliga samtal. Ett samtal värt namnet. Argument som ges och tas. 

Apropå ett samtal värt namnet. Hur i hela friden kan Åsa Linderborg släppa igenom en sådan här intellektuellt ohederlig recension: https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/wE2284/ar-klansamhallet-ett-hot-mot-staten
Jag trodde bättre om henne. Med en sådan recension sällar hon sig till samtalsförstörarna. Har du inte redan läst den angelägna boken - gör det!

Apropå stenar. Jag borde hitta en sådan att krypa in under. Dra mig undan och stänga av. Jag orkar inte med detta pågående elände i mitt land. 

Klart man skall se en sådan film i Aten!

Nocturne Animals på C More. I regi av Tom Ford. Han som också gjorde A Single Man med Colin Firth fullkomligt lysande i huvudrollen. En film om sorgen efter en förlorad älskad, en bottenlös sorg, en sorg som aldrig bleknar det minsta eller går över. En ätande, frätande sorg som endast döden i sin tillfälliga barmhärtighet och nåd kan befria en från. 

Jag såg filmen som jag inte läst eller hört något om en kall och snöig vintereftermiddag i Göteborg. Jag var där för att föreläsa, strosade runt och slank in på en biograf. Kärlek mellan homosexuella, inte direkt Skriftställarens favorittema. Men den gestaltade sorgen slog undan benen på honom. Starkt berörd lämnade han biografen.

Nocturne Animals kunde varit gjord av Haneke. I den nakna skildringen av utstuderad grymhet och hjälplöshet. Klaustrofobisk fasa. En i bil färdandes familj attackeras på en öde väg i Texas plötsligt och omotiverat av tre nidingar i en rishög. De tvingar familjefadern att bromsa in och stanna. Kvinnan i familjen och hennes dotter kidnappas, våldtas och mördas. Utan att mannen förmår förhindra det. 

Mannen, som plågar sig själv med att han inte kunde försvara de sina, tar upp spåret efter förövarna. Och med hjälp av en mycket svårt cancersjuk polis, som inget har att förlora eftersom han är bortom repressalier, får han till slut fatt i männen som frisläppts eftersom inga bevis finns, och de skyldiga skjuts. 

Mannen, som aldrig hållit i en pistol, tar kål på en av gärningsmännen efter att ha provocerats av honom och kallats feg. En kula rakt in i hjärtat.

Han får sin hämnd. Men han drabbas inte av några samvetskval. Som åskådare upplever man, nästan jublande, rena katharsis. Hämnden känns helt berättigad. Man lever sig in i mannens känslor, även när de övergår i glödgande hat. Kunde hållit i pistolen. Vädrar blod. 

I filmen darrar gränsen mellan fiktion och verklighet. Utspelar sig allt i ett romanmanus? Ingen verklighetsbakgrund? Allt till syvende och sist fruktansvärda fantasier hos en kvinnlig läsare av samma manus? Osäkerheten förstärker filmen.

Klart man skall se en sådan film i Aten! Det Aten som gudarna, inklusive nemesis, aldrig lämnat.

Men i morgon lämnar Skriftställaren Aten. Förvissad om att återkomma. Kanske redan i vår. 

Foto: Den döda tar avsked av en efterlevande. Museet för kykladisk konst i Aten.

Räkna in mig bland de omöjliga!

De anpassade och kuvade, de i själen inspärrade, använder många, negativt laddade ord för att distansera sig från dem som vägrar att anpassa sig och följa flockens informella normer: omöjliga, nej-sägare, rättshaverister, går ej att ha i möblerade rum ... 

Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors begick en studie av människor i arbetslivet som just hamnat, det vill säga placerats, i kategorin omöjliga. Resultatet publicerat i boken Syndabockar. Det intressanta och samtidigt lite skrämmande är att de studerade visade upp en rad egenskaper som vi alla borde ha. 

De mobbades, både av chefer och kolleger, mer eller mindre subtilt på grund av detta att de var som folk som min morfar skulle ha sagt. Ofta direkt tarvligt bemötta, enkom för att de betedde sig moraliskt och rättrådigt. De var inte som majoriteten: tigande inför orättvisor och oegentligheter, kuvade. 

Kanske handlar det inte om egenskaper, och inte om enskilda individer. Alla grupper behöver en syndabock, någon att ta ut saker på, skylla på. Ett relationistiskt perspektiv bör anläggas så att man inte stannar i en individualistisk förklaringsmodell där just individuella egenskaper blir det centrala. 

I ett syndabocks- och relationistiskt perspektiv kan i princip vem som helst råka illa ut. Där människor samlas, framförallt på arbetsplatser, är aldrig nedrigheterna långt borta. 

Tankarna infinner sig denna varma novemberdag, när jag knallar runt i Aten, som är Lasse Hillersbergs dödsdag. Och jag ser honom och hans teckningar framför mig. Han gick bort 6/11 2004. Den skarpe satirikern - satan vad han är saknad i den rådande korrekthetens kvävande klimat - kunde nog räknas in bland de omöjliga. 

Och den figurerande i samma tidskrift, Puss, som Lasse: Lena Svedberg. Den vassaste, mest oförskräckta (hoppsan, nästan ett flockord), av satiriker. Tog sitt liv till sina vänners förtvivlan men fienders - läs flockens - glädje.

Ulrike Meinhof skrev jag en bok inspirerad av. Hon, en av de ledande inom stadsgerillan Rote Armee Fraktion, stämplades som "den tyska statens fiende nummer ett". Därmed kunde hon avfärdas, klappjakt beordras, hennes liv förkortas. Ingen dialog, inget samtal, behövde föras med henne. 

Och det är väl poängen med stigmatiseringen: med de omöjliga behöver man inte tala, man behöver inte lyssna till dessa förtappade. De fega och undfallande kan fortsätta att vara fega och undfallande. Gömma sig i flocken. 

Ett liv har vi. Ett enda. Att leva detta enda liv anpassa och kuvad, i själen inspärrad och snart bortglömd? Gömma sig i flocken? Nej, aldrig. Räkna in mig bland de omöjliga! Fri man som en av de fria männen i det antika Aten.  

Foto: Sokrates cell där han intog det dödande giftet.

Kort anarkins sommar - men lång frihetens dröm

Anarkins korta sommar hette Enzensbergers bok. Kort må denna sommar på 1930-talet ha varit i Spanien under det landet sönderslitande inbördeskriget. Fascisterna med ärkebödeln Franco i spetsen vann - den gången. 

   Men drömmen om den frihet som anarkismen förkroppsligar dör inte. Den kan inte dö. 
   Det levande, konstnärligt blomstrande och kreativt rika Haga i Göteborg som en gång var. Före gentrifiering och medelklassens intagande av stadsdelen, med hjälp av tjocka plånböcker. Christiania i Köpenhamn. Fristaden. 

   Alternativet till fastighetsspekulation och vanvettig bostadsmarknad. Kreuzberg i Berlin. Husockupanternas Kreuzberg. 
   Tre exempel att tanka mod och upprorslusta ifrån. Oaser. Frizoner. Undantag. Hoppet som med hjälp av dessa hålls vid liv. Sociala experiment. Hoppet om något annat. Bättre för samhälle och människa. 

Strosar i den sinnet hyperstimulerande stadsdelen Exarcheia i Aten. Omsluts omedelbart av atmosfären. Graffitin vänder sig direkt till en. De fantasifulla, ofta färgstarka väggmålningarna. Slagord. Affischer på svårbegriplig grekiska, men innebörd och andemening låter sig tolkas.
   Små kaféer att slinka in på. En atmosfär i dessa kvarter och på dessa gator som underhåller frihetskänslan. Något okuvligt och bestående sitter i väggarna. Måste bara tillbaka för att vistas här en längre tid!  
   Vännen Nette bad oss lägga blommor vid minnesmärket för Alexis Grigoropoulos. Sköts ihjäl av polisen den 6 december 2008. Blott 15 år gammal. På väggen möter man den unge pojkens ansikte. Det gör ont i hjärtat. Dessa satans mördare. De försvann inte med juntan. 
   Står en stund med kepsen av vid platsen för dödsskjutningen. Sedvanliga trafikljud nära inpå. Men stillheten sänker sig likafullt några sekunder. Dagen håller andan. Sorg blandas med den största respekt. Heder åt de människor som vägrar att böja sig! Sorg över alla dem som berövades sina liv. 

Efter kaffe och vilopaus försöker vi att hitta den beryktade hunden Kanellos grav inne på Tekniska högskolans område. Också detta objekt för graffitikonstnärer. Men lyckas inte. Frågar en doktorand som väl känner till jycken som kallades "rebellhunden" och var modig som få. 

   Men hon vet inte var hunden har sin sista viloplats. Annars läge placera ett köttben och en skål med vatten där. 
   I länken nedan till Nettes utomordentliga artikel om upprorets Aten kan man läsa om denna remarkabla hund som sannerligen inte viftade på svansen för överheten. En medkämpe för friheten.

Nette om Aten: http://www.fria.nu/artikel/90206

Demos? Nej - anarchos!

För många år sedan deltog jag i ett seminarium på Harvard i Boston. Ledarskapsforskaren Richard Hackman berättade medryckande, i strumplästen efter att ha sparkat av sig skorna (!), om sina studier av internationellt uppburna symfoniorkestrar och karismatiska dirigenter, med legendariska namn som von Karajan och andra: - Skall man bedöma ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter!

Brynäs är mitt favoritlag, laget i mitt hjärta och det för alltid. Med tränare som den alldeles för tidigt framlidne hockeyprofessorn, som han kallades, Tommy Sandlin. Och nu forne backgiganten Tommy Sjödin. En gång min student, läste Sport Management för mig tillsammans med assisterande tränaren Janne Larsson och andra forna stjärnor. 

Hur bedöma Tommy som ledare? Jag följer Hackmans rekommendation och kikar efter i tabellen, ännu mer hur det ser ut på isen under match. 

Hur "låter" den svenska demokratin? Bortom munväder och pladderkvarnar? Tillståndet i landet minst sagt illavarslande. Gigantiska ekonomiska klyftor. En uselt kontrollerad massinvandring som genererat allvarliga samhällsproblem. Kriminalitet och våldtäkter. Skolor och sjukvård i förfall. 

Samhällsproblem som den svenska modellen - förr lyftes den fram som det bästa exemplet på "social ingenjörskonst" - helt uppenbart inte förmår lösa. Vad politikerna än säger, hur de än försöker lugna oss. Lura oss, kanske jag borde skriva. 

Man påstår att det är folkstyre som råder. Men den politiska kasten styr efter eget huvud. Ingår decemberöverenskommelser. Trixar. Sandlådekivas om positioner. Verkar inte ta landets situation på allvar.

Att denna sommarvarma novembersöndag strosa omkring på agoran i Aten, där de gemensamma angelägenheterna en gång dryftades av fria män, inbjuder tanken till att fundera omkring olika politiska modeller, förtjänster och konsekvenser. I ett land med erfarenhet av demokrati, tyranni och militärjunta. Namn som Solon (republikan i sinnelaget), Peisistratos (tyrann) och Kleisthenes (något av demos fader enligt historieskrivarna). 

Platons, för att förbli i den antika grekiska föreställningsvärlden, samhällsidé lockar Skriftställaren, det skall tillstås. De upplysta styr. Men vem skall övervaka dessa? Och med en de upplystas despoti, vad med en sådan som Skriftställaren som lever efter principen non serviam och alltid tillhört protesten och motståndet?

Minns plötsligt Lars Gustafssons utopikritik i Bilderna på Solstadens murar. Så: bort alla vackra modeller. 

I morgon till stadsdelen Exarchia, där det enligt vännen Nette lär finnas anarkister och andra frifräsare. Låter som kvarter som passar Skriftställaren. Anarchos!

Fotnot. Bilden på Herakleitos tagen i går afton. Frihetens dialektiske filosof hänger i ett fönster till en bokhandel i Exarchia. Inspirerade Skriftställaren till boken Eolus & Herakleitos.

Skriftställaren i Aten

När jag avslöjade för vännen, den skarpe nationalekonomen Apostolos att vi skulle besöka hans födelsestad Aten (jag visste inte att den var det), bad han mig att lägga blommor vid  minnesmärket på Tekniska högskolans område för de 17 november 1973 ihjälskjutna studenterna. De demonstrerade tillsammans med många andra mot militärjuntan som tog makten 1967. Den dagen, 17 november 1973, öppnade knektarna eld mot ungdomarna. Dödande eld.

Om jag minns rätt befann sig Apostolos inte långt från en av dem som stupade. När han vid ett tillfälle berättade om dräpandet var tårarna inte långt borta. 

För första gången anländer jag till Aten. En stad jag på förekommen anledning inte förknippar i första hand med det västerländska kulturarvet. Sokrates. Platon. Aristoteles. Demokratins vagga. Den demokrati som nu runt om i Europa hotas av islamisterna. Med självmordsbombare och terrorister som spjutspetsarna i förgörandet av de västerländska samhällena. 

Den demokrati som inte förmår stoppa sina dödgrävare, som det förefaller mig i de mörkaste stunderna. Och som gentemot det egna folket förlorat i legitimitet.

Det är militärjuntan som först hamnar i mina tankar när jag tänker Aten - och de döda studenterna. Kanske för att knektarna solkade ned det stolta arvet, trampade på det med sina stövlar. Stack hål i det med sina bajonetter. 

Min beundran för de modiga studenterna är mycket stor. Heder åt dem, heder.

På näthinnan också bilden av Günter Wallraff, fastkedjad på Syntagmatorget i Aten 1974. Denne oförtröttlige frihetskämpe, den gången i protest mot juntan. Misshandlades. Fängslades. Torterades.Tills plågoandarna fick veta vem han var. Skrev en bok om det hela som står någonstans i mina hyllor hemma i Sverige. Måste leta upp den väl åter. 

Annars bör man, kanske, ligga lågt med att referera till tyskar i detta land. Tyska banker satte kniven mot strupen på Grekland. 

Klart vi skall se agoran. Jag försöker, alltmer politiskt missmodig, behålla den alltmer bleknande drömmen om en offentlighet värd namnet. I mitt hemland krymper den, beskärs av de korrekta, dessa antiintellektuella krafter. Varde ljus! 

Cellen där Sokrates drack sin giftbägare måste beskådas. Aristoteles Lyceum som Apostolos passerade varje dag på sin väg till och från skolan. Akropolis. 

Med blott en vecka till godo gäller det att inte försöka hinna med för mycket. Risk för blackout. Att ingenting stannar kvar. 

Från det lite ruffiga men mycket trevliga Hotel Lotus, beläget i trivsamma kvarter med tvätt uthängd på linor för att torka, Lady och Lufsen i Kalle Anka på julafton-atmosfär, når oss ljuden från den minst sagt intensiva trafiken. Sirener från en blåljusutryckning. En hund som skäller. Bouzouko-toner om aftonen från en närliggande restaurang. Staden lever. Och på C More, som jag tack och lov lyckats få in, besegrar Brynäs Mora. 

Aten, nu är jag här! För att låta lika märkvärdig och uppblåst som Zlatan när han ankom Los Angeles.