Äntligen, Berlin!

Svenska konstnärer (utomordentligt spännande sådana) bosatta i Berlin lyckostarna och förtrogna med min djupa kärlek till staden lockade mig redan för, som det känns, åtskilliga veckor sedan: - Kom! Inga problem. Det krävs ingen karantän. Bara att åka.

Jag plockade genast fram den i Helsingborg inhandlade rullväskan från prioriterad plats i garderoben. Men onda aningar smög sig på, som de i mitt fall alltid tenderar att göra, och medförde att jag mejlade Svenska ambassaden i Berlin. 

Trots fredagseftermiddag vänligt om än avkylande svar tämligen omgående: 

- Du måste dessvärre ge dig till tåls. Karantän för den som reser in. Två veckor. Sträng karantän. Mat måste beställas hem. Du får inte lämna bostaden.

Tablå. Långsamt sjönk jag ned i det tröstlöshetens mörker som Berlinabstinensen framkallar. Det var ju så länge sedan vi sågs, Europas hjärta och jag! Resan i april frös inne. Förbaskade virus.

Varje morgon läser jag BZ och Berliner Morgenpost. Under pandemin med skarpare blick än vanligt. Och, jetzt! Jag kan åka! Snart bär det av. Munskydd nedpackade. Rädd det kommer att kännas surrealistiskt med ett Berlin i munskydd. 

Det har demonstrerats, många tusen ute på gatorna, mot införda restriktioner såsom munskyddskrav i kollektivtrafiken. Myndigheterna har, efter vad jag förstått, behandlat demonstrationerna med försiktighet för att inte provocera och göra saker och ting värre. 

Den tyska totalitära historien kastar långa skuggor in i samtiden, manar till eftertanke. Tredje Riket. DDR. Wir sind das Volk har förekommit på banderoller. Hänvisningar till DDR och Stasi. Maktens fingrar väck från medborgarna! 

Jag missar till min stora besvikelse en utställning med John Heartfield - vars grav jag alltid uppsöker i Berlin, konstnären vilar på samma kyrkogård som Marcuse, Bahro, Bohley, Müller, Teufel med flera - som stängde 23 augusti. Ingen förlängning i skrivande stund. 

Men en utställning om Hannah Arendt, den okuvliga och lojal mot ingen annan än sin egen tanke, i Deutsches Historisches Museum skall jag absolut se. Med mask på. 

Snart åter i universitetsstadsdelen Dahlem, innesluten i Freie Universitäts frihetliga, anti-auktoritära atmosfär. Jag räknar timmarna. En av mina bästa platser på jorden. Frisläppandets plats, tänkandet släpps fritt. 

Dagliga rapporter utlovas från min höst i Berlin. Tjugosex år sedan Nätternas natt: Höst i Berlin utgavs. Vart tog åren vägen? Men väl på plats på campus vet jag att det kommer att kännas som om tiden stannat. 

Mask på!

Det skattefinansierade politikergängets demokratur

Politiska partiet Malmölistan med läkaren Nils Littorin i spetsen, han som i likhet med andra sansade partimedlemmar lämnat KPML:r (jag vet att de inte heter så längre men beter sig som om de gjorde det, ohjälpligt tyngda av ett stalinistiskt arv) kräver att politikernas ersättningar skall sänkas radikalt.

Och den hårt belastade sjukvårdspersonalens löner höjas. Vi behöver ju de senare mer än de förra, för att uttrycka det milt. Icke minst pandemin har övertygat oss, ännu en gång och med kraft, om vilka samhällets nyckelpersoner egentligen är. 

Av bara farten borde en massa onödiga och tärande inom landstinget bums skickas till Arbetsförmedlingen. Bland dem "strateger" och "kommunikatörer" (häromdagen noterade jag "kommunikationsstrateg", förmodligen lönehöjande titel). 

Instämmer till hundra procent om att ersättningarna skall sänkas. Lägg till att tidsbegränsning för mandaten borde införas. Man skall inte kunna vara yrkespolitiker hela livet. Det är för övrigt inget ”yrke”. 

Utan ett uppdrag, som borde vara försett med prefixet ”heders-”.  

Inga illusioner! Inte kommer de "folkvalda" självmant att sänka sina ersättningar, till det kopplat frikostiga "fringisar" av olika slag. Avstå det goda livet? När helvetet fryser till is. Oavsett politisk färg. V, liksom Mp och M lika skamlösa kålsupare. 

Köttgrytorna lockar alla. SD undantaget? Äh, glöm det. 

Värst hycklarna inom S som fortsätter att orera om jämlikhet som om de verkade för det och menade allvar. Samtidigt som topparna ser till att de blir mångmiljonärer. Kleptokraterna som någon diagnostiserade dem.

Långt till den tid när Tage Erlander var statsminister och vars änka Aina sedermera lämnade tillbaka blyertspennor märkta Tillhör statsverket.

Någon skrev om de små stegens tyranni. Den politiska kasten har tagit ett efter ett av dessa. Och hamnat, sett till så snarare, i ett läge där man varken behöver medlemmar eller väljare. Det är vi skattebetalare som står för fiolerna. Partierna är statens verktyg, inga folkrörelser. 

Även jag som inte röstar måste avlöna dessa figurer. (Liksom jag måste betala via skattsedeln för statspropagandan i SVT. Man kunde tro vi lever i Nordkorea.)

När jag bevittnar, fast jag försöker att blunda med hänsyn till blodtrycket som jag medicinerar för, Löfven, Lööf och de andra cynikerna trolla med truten (Jan Myrdals ord), tänker jag osökt: De små stegen har tagit medborgarna till de skattefinansierade politikernas demokratur.

Och så här kommer det att fortsätta. Problemet är ytterst inte politikerna, organisationskarriäristerna, utan det lydiga och förslavade svenska folket. Från detta folk finns inte mycket att hoppas. Jag har för egen del givit upp för länge sedan. 

Hörde jag trots allt någon ropa ”demokrati”? Skulle inte tro det. 

Bild: Björn Rosengren. Mångmiljonär. Tidigare fackordförande, sedan (S)tatsråd. Därefter till det privata näringslivet. Notera hans numera rödblommiga kinder, det goda livets adelsmärke.

Nej, inte ännu en!

Ett telefonsamtal om eftermiddagen som förmedlar att G, för länge sedan en av mina kursdeltagare och därefter kollega och som jag räknar som en god vän, lider av alzheimer. Nej, inte ännu en! Min spontana reaktion som omedelbart åtföljs av sorg och vemod i sinnet. 

Även om jag på underliga vägar så smått anat eller, besynnerligt nog, känt det på mig. Så där som man, utan att kunna förklara det, kan gripas av onda aningar. Men vill inte ha dem bekräftade. 

Väntar, utan att medvetet tillstå det, alltid på inkommande meddelanden om vänner som insjuknat eller gått bort. Jag befinner mig i det sena stadium i livet där sådant kontinuerligt tillkännages. Alltid undermedvetet denna undran: vem nästa gång? 

Minns G mycket väl och också skrivit om tidigare, skriver om honom igen för att bearbeta det jag fick veta och som smärtar. Han dök upp som vuxenstuderande på en kvällskurs. Tystlåten till en början. Lite avvaktande, satt liksom in sig. 

Men ganska snart deltog han aktivt i det samtal jag uppmuntrade till, min pedagogiska metod, och höjde genast nivån på diskussionen. 

Och jag förstod att här kom en begåvad och vidsynt person som borde rekryteras för att undervisa på högskolan. Och så blev det också på mitt initiativ. 

Många år hann gå, så där som åren bara går utan att man fattar det while you´re busy making other plans som John Lennon sjöng, utan någon kontakt mellan oss. Men så samtalet från hans hustru med anledning av att G fyllt jämnt och jag skickat en hälsning till honom. 

Mina frågor till henne oundvikligt relaterade till sjukdomen, baserat på erfarenhet av andra vänners insjuknande. Om G:s humör. "Aldrig aggressiv men kan bli väldigt ledsen och gråta." Går han ut? "Ja, med rullator och sällskap." 

"Minnet allt sämre men vi för ibland filosofiska samtal med varandra. Och allt känns en stund som vanligt."  

Jag växlar sedan några tafatta ord med G som står och viker örngott. Han låter trött men känner igen mig och jag tycker mig höra glädje i hans röst. Frågar om mig, vad jag gör nuförtiden. 

Blir sittande efter telefonsamtalet, tankarna far hit och dit, minnen från stimulerande samtal om Foucault och fransmannens resonemang om disciplinering. En tjänsteresa till en konferens i Växjö. 

Minns inte vad den handlade om. I det fallet är nog grönska glömska, för att citera Nietzsche. Ingen minnesvärd konferens med andra ord. 

Det bästa med turen till Småland att det bortom vardagens rutiner gavs möjlighet att prata om något annat än lustiga studenter och kurslitteratur. G berättade om resor till Albanien. Och om åren som fångvaktare. Ett skiftande liv före högskolans enformiga. Ett rikt liv. 

Många människor har passerat i mitt liv. G en av dem som stannat kvar. En som gjorde skillnad och lämnade avtryck. Känns fel skriva om det som något förflutet. Men även jag kommer, vad det lider, att omtalas som någon tillhörande det förflutna. 

Bild: Alois Alzheimer (1864 - 1915), som upptäckte sjukdomen och givit namn åt den.

Hades/Ostia 1975

En sak lärde jag mig i detta liv:

det finns en gräns för vad vi kan förlåtas,
oberoende av våra gärningar
Kärleken överträffar aldrig förlåtelsen,
havet har aldrig låtit någon drunknad svalna,
sjöstjärnor och kryp invaderar den drunknades håligheter,
vågorna välkomnar ej sitt förkroppsligande

Döden på stranden, efter hugg, sparkar och utfall,
det törstande könet får sitt, leendena vanställs i febriga ansikten,
penetrera liket en gång till för säkerhets skull,
ryckte det inte till i hans axlar,
driv ut det nionde livet ur honom!

Lämna honom sedan som ende gäst vid skrattmåsarnas bord,
han får bli den siste inbjudne,
den skamlige, naken som en oskuld,
den poetiska narren!

Jag är svept i ett ögonblick som förtätas
Redan nu kan jag, bortom gräsets vindskydd,
ana mig till att ljusen tonas ned i människornas boningar,
rösterna tystnar
Släck ljusen, invänta ännu en natt!

Även när jag inte längre är med, när sidorna har gulnat, trycksvärtan torkat:
berättelsen fortskrider,
ty detta är en berättelse utan slut

Fotnot: Pier Paolo Pasolini mötte 1975 döden i ett bakhåll på Ostias strand. 

Lussemorgon med brinnande hår

Min lärare Allan i folkskolan var en mycket god pedagog av den gamla stammen, samtidigt rena nervknippet. Minsta lilla oförutsedda händelse rubbade hans med möda upprätthållna sinneslugn. Minsta lilla?  

Det var det ju inte tal om en Luciamorgon i Murgårdsskolan i Sandviken på 50-talet.

Min fjärdeklass stod prydligt uppställd för att lussa, sjungandes gå från klassrum till klassrum, vi hade tilldelats hedersuppdraget det året. Levande ljus i händerna på morgontrötta, stort gäspande elever. Nära, alltför nära stod vi varandra, väntande på avmarsch. 

L:s midjelånga hår antändes bakifrån. Allan förmådde inte hejda sig. Dunkade tärnans huvud i väggen i syfte att snabbt släcka elden. Hann med det ett par gånger innan en av oss övriga elever ingrep och stoppade det hela. 

Hur det gick för stackars L vet jag inte. Och hennes arma skalle.

Minnet av salig mor när hon varje 13 december i gryningen lussade i uppgången på Barrsätragatan 48, levande ljus i kronan. Lång särk med risk att trassla in sig med fötterna, balanserande en bricka med kaffepanna, koppar, hembakta lussekatter och pepparkakor. 

Huvva. Vilken rysare.

Vad kunde väl inte hänt om olyckan varit framme? Jag bearbetade traumat i ett bidrag till en antologi på Bokförlaget Korpen många år senare. I den texten tar det eld i mammas hår. Där händer det. 

Bisarrt nog: hon antänder själv. Grannarna i uppgången förväntar sig det - och varje år som en tradition. En grym och absurd historia, om jag får säga det själv. Mardrömmen från luciamorgonen i "Murrgårn" långt där borta på 50-talet inspirerade till textens vinkling.

Allans nervositet, hans latenta ontologiska ångest skulle Ronald Laing säga, känner jag igen hos mig själv. Rädslan för att existensen plötsligt skall börja gunga - bortom min kontroll. Det som inte får hända händer. Och tillvaron rämnar. 

Det gör inte livet lätt.  

Våra värsta fiender

Jag börjar läsa Peter Handbergs Skuggor (Natur & Kultur 2012). Självbiografiskt och naket, bitvis plågsamt, om en problematisk - ett utslätande, neutralt ord i sammanhanget - relation mellan far och son. 

Jag har läst Handberg tidigare. Senast om en fasansfull resa också in bland mänskliga skuggor, iskalla sådana: förintelsens Östeuropa. De vanliga människornas ofattbara grymhet. Slaktandet av judar. Utan misskund.  

Stilisten Handberg har alltid tilltalat mig, en njutning att läsa honom. Men den här boken får jag till en början problem med. Texten tycks mig överarbetad, Handberg stoppar in för mycket, vill för mycket, söker briljans istället för att skriva enkelt, det svåraste av allt. 

Jag lägger bort men återvänder till boken. Och nu dras jag in. Fängslas. Berörs. Identifikationens dörr öppnas. 

Den rymmer en generell problematik som går utöver det strikt självbiografiska. När jag föreläste för studenter brukade jag använda uttrycket våra värsta fiender. Och det syftade inte på chäfer. (Bild på två av mina tidigare usla högskolechäfer i GD 8/9, jag ryser av obehag.)

Utan på dem som står oss allra närmast: föräldrarna framförallt. I relationen med våra närmaste inleds det inställda upprorets liv. Fast vi borde inte leva så, i inställt uppror. Ett liv har vi. Ett enda. 

Men det är så förskräckligt svårt att våga inse vilka som egentligen kringskär och trycker ned oss, ännu mer att våga handla gentemot dem. 

Så gör man ju bara inte. Befrielsen iscensätts aldrig utan den största smärta. 

Handbergs bok illustrerar detta. Hatet mot en fader som tar sig förkvävda uttryck. Såsom varande relationist vägrar jag att göra fadern till en syndabock. Även den nedtryckte måste ta sitt ansvar. Som Hannah Arendt klokt förmedlade: Vi bär även ansvar för vår lydnad.

Ingen är enbart ett isolerat offer. Hegel betonade relationen mellan herre och slav, den ene är intet utan den andre. Över- och underordning är en relation. 

Jag minns vilken uppståndelse Jan Myrdals barndomsskildring väckte. Han hade brutit mot en tyst, helig regel: Man kritiserar inte offentligt sina dagars upphov. Framförallt inte modern. En syster till Myrdal vredgades. 

Föräldrarna var, om jag minns det rätt, inne på att stämma honom. Han ljög, enligt dem. Hittade på. Som om det fanns en sanning och inte olika versioner. Klart det gör ont när barnet ocensurerat förtäljer sin. Den instinktiva protesten: Men så var det väl ändå inte!

Handbergs bok lämnar efter sig kluvenhet. Ilska och sorg blandas. Även jag hade en far och som jag konstaterat mer än en gång: Vi fick liksom aldrig till det. Pappa gick bort 1971. Många år har gått. Men vår relation består som en inre sådan.

Skuggorna faller långa efter de viktigaste personerna i våra liv.

Vedergälla eller låta bli?

På förekommen anledning spörjde jag, faktiskt en smula ängsligt, en gång för många år sedan en psykoanalytiker jag var bekant med i Upsala: - Är det psykiskt friskt att i detalj tänka ut de grymmaste tortyrmetoder när man vill ge igen för gammal ost? 

Ingen större reaktion eller protest från den erfarne terapeuten: - Det är lugnt. Bara du inte sätter det i verket. Fortsätt fantisera, du. Så mycket du någonsin kan. Ta ut svängarna. Bara du ger fan i att realisera dina fantasier! 

Han lindade inte in det, som han kunde ha gjort, han med Freud, Lacan och Melanie Klein på sina fem fingrar, i de krångligaste psykoanalytiska teorier om sublimering eller kastrering. Han sa bara rakt ut vad han spontant tyckte.

Plötsligt skrattar jag tyst åt en anekdot jag råkade höra med Mark Levengoods mor inblandad. Mycket svårt cancersjuk. Till läkaren: - Kan du inte sluta gå runt, runt och 

istället bara säga med enkla ord hur det står till med mig? 

Läkaren lakoniskt på sin finlandssvenska: - Du sitter i siten. 

Förlåt utvikningen. Jag kunde inte låta bli. 

Min fundering, som föranledde min undran till terapeuten, gäller även denna dag som är var gränsen går, kanske mer preciserat borde eller måste gå, för att ge igen, stå på sig. 

Aktualiserades av ett mejlsamtal med vännen Gunnar om vad som hänt i Tyskland efter DDR och vad som händer, eller kanske bättre icke, när någon av det realsocialistiska systemet förföljd stöter samman med en gammal förtryckare.

Gunnar berättade om en som i mataffären plötsligt stått öga mot öga med den person som plågade honom i Stasi-fängelset Hohenschönhausen (en skräckens rysliga boning där dissidenter som Bahro och Fuchs satt). Om den förre hämnades på den senare framgick icke. 

Frågan kan generaliseras till alla dem som fick sina liv förstörda i den stalinistiska DDR-staten. Och det är åtskilliga. Liksom systemets handgångna som de förra således riskerar stöta ihop med under dagliga inköp. 

Herta Müller skildrar i en av sina böcker hur hon under ett återbesök i Rumänien av en ren tillfälllighet konfronteras med en av sina tidigare plågoandar. Fegt flyr han hals över huvud. 

När är det befogat att agera, när bör jag låta bli? Det handlar ju ytterst om självkänslan och att kunna se sig själv i spegeln. 

Inte bara svälja allt, fegt ta emot och krypa. Låta sig trampas på. Som många tenderar att göra. Framförallt i relation till överordnade. 

Men samtidigt, myntets andra sida, förmå vara vaksam i sitt handlande, hålla ett öga på sig själv, så att man inte enbart skadar sig själv. Bromsa in i tid. Inte så enkelt. När känslorna svallar och det kliar i nävarna (i överförd mening, väl att märka). 

Jag vet att jag har lätt för att känna mig förorättad, vilket framkallar svartaste tankar om att ge igen, och det ordentligt (inte fysiskt). Jag brottas med detta destruktiva (?) drag hos mig själv. Just brottas.

Förmanar mig själv i akuta lägen: - Släpp det! Men slår i nästa sekund dövörat till. Blind för förnuftets lugnande ord. 

Lyssnar till människor klokare än jag: - Du gör dig bara ofri! Låt det vara. Move on. 

Framförallt har det gällt korkhuvuden till chäfer, åtskilliga under mitt yrkesliv, som jag tyckte mig ha en gås oplockad med.  

Jag har blivit bättre - om nu ordet är det adekvata i sammanhanget - på att bearbeta känslan av förorättelse och inte låta den utmynna i ett utrusande som kanske bara gör mig själv illa. Jag har blivit lite bättre på att tänka efter före. Släcka min uppflammande impulsivitet. 

Men jag har inte, bara att erkänna, helt lyckats befria mig från den aggressiva inställningen att vilja hämnas, ge igen. Förmodligen har det med barndomstrauman att göra, en bestående brist som sjunkit ned på ett omedvetet plan. Inte lätt att komma åt i ett emanciperande syfte.

Om jag fortfarande hade kontakt med min vän psykoanalytikern skulle jag konsultera honom. 

Jag söker efter titeln på en bok skriven av en annan terapeut som tvärtemot min vän uppmanade till att agera, leva ut. Inte låta det stanna blott vid fantasier. En mordisk eller sadistisk terapeut, som det låter. Inläst på Wilhelm Reich. 

Undrar om han levde som han lärde. Stackars i så fall hans medmänniskor. Icke minst hans eventuella chäfer. 

Bild: Nemesis, hämndens gudinna.