Nuets olidliga omöjlighet

Hur fort går lusen på tjärstickan, sa vi när jag var barn. Hur mycket är dinkan?

Tiden är en fiende om man med de konventionella instrument som står en till buds mäter och därmed definierar och bestämmer vad tid är. En fiende om man försöker hålla ett vakande öga på den. 

Gagnlöst. Tiden flyr, du gäckas, du äts upp. En övermäktig fiende är den uppmätta tiden. Du betraktar inte samma urtavla två gånger.

Jag har äntligen lyckas lägga bort tidmätaren efter alla neurotiska år med ett ofrihetsskapande klockberoende. Alla taffliga knep för att inte glo på klockan hela tiden (!). Armbandsuret nedstoppat i fickan. Fastsatt i bältet.

Jag skaffade till och med en sådan där gammeldags rova med kedja för att försvåra för mig att kontrollera tiden. Inte hjälpte det. Allt blev bara svårare.

Willy Brandt och Breznev delade ett svårt nikotinberoende. Skaffade på varsitt håll en specialtillverkad låda att förvara cigaretterna i. Tidsinställd. Det ryktades att Breznev på olika mer eller mindre listiga sätt försökte manipulera lådan att öppnas bortom inställningen. 

Jag förstår honom. Är man beroende så är man. Och en neurotiker som älskar att bedra sig själv.

Min oförmåga att vara i nuet förstärktes av klockberoendet. Tendensen att resa mot framtiden och framkalla ängslan över det jag inte kan veta något om. Den ännu starkare tendensen att resa bakåt och hamna i vemod. Sörja den tid (!) som oåterkalleligen flytt.

Alla hurtiga, jag var nära att skriva patetiska, uppmaningar du kan rikta till dig själv utan att därför leva efter dem: Fånga nuet. Seize the moment som Robin Williams lärare manar sina elever i den romantiska filmen Döda poeters sällskap. Carpe diem. Memento mori.

Williams brottades privat med svåra problem, diagnostiserades och medicinerade, tog till slut sig själv ur tiden. Orkade inte mer. 

Jag läser i Gefle Dagblad 21/9 om M, en av mina tidigare studenter, mycket begåvad men en rastlös och sökande yngling. Lämnade de akademiska studierna och planerna på att doktorera, är sedan länge yoga-lärare i min hemstad. Förefaller harmonisk. 

Han säger sig ha funnit metoden, kanske bättre skriva sättet, att upplösa ängslan och oro. Kanske borde jag kontakta honom, jag blir nyfiken. Boka tid (!).

Bild: Kronos.

När jag slutade att vara en samhällsvetare utan samhälle

Jag vet inte allvarligt talat varför jag har problem, ett alltför starkt ord i sammanhanget i och för sig, med att läsa litteraturdocenten Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). Jag läser och lägger bort, börjar om på nytt men lägger efter några sidor undan boken igen. 

 

Lundberg skriver mestadels alldeles utmärkt och är ordentligt påläst. Inget slarv. Så varför i hela friden haltar läsningen?

I skottgluggen den svårt skamfilade Akademiens Horace Engdahl, postmodernismens härförare i Sverige enligt Lundberg. 

Engdahl är inte de centraleuropeiska förgrundsfigurerna Heidegger, Derrida eller Roland Barthes. I en principiell mening är han en epigon. Om än en stilistiskt välutvecklad sådan. I rollen som kulturelitens posör.

Huvudet intellektuellt kortare än sina valfrändskaper. Karriärhjälpare skulle nog Lundberg snarare säga. Engdahl har behövt och använt stora europeiska namn för att göra karriär i lilla Sverige. Han har instrumentaliserat dem. 

Och varit ytterst framgångsrik, samlat på sig ett stort kulturellt kapital för att använda Bourdieus slitna term. 

Många teoretiker, utan att fastställa enhetlighet eller självklarhet, föser Lundberg in under den totaliserande rubriken ”postmodernister” och det är förmodligen det som främst stör mig. 

Det finns en iver i detta infösande som väcker frågor om det är originalen eller uttolkarna som Lundberg skjuter in sig på. Vad motiverar boken? Engdahl skjuter han ju snart hål på. I Knut Ahnlunds fotspår. Den senares lustmord på Horace var för övrigt rena underhållningen.

Kanske har Lundberg, förstå mig rätt, i för hög grad ”nått” originalen via epigoner och uttolkare. 

Han börjar med Engdahl, Anders Olsson och Danius. Och hamnar hos deras inspiratörer, Heidegger med flera. Han går ”bakvägen” så att säga. 

Det mycket komplicerade teoribygget hos exempelvis Heidegger kräver mer än impressionistiska anmärkningar och sammankopplingar. Eller guilt by association.

Tar man den västerländska filosofihistorien på det allvar den förtjänar är det omöjligt att avfärda eller reducera Martin Heidegger. Inte ens om man kastar in hans sympatier för nationalsocialismen och Hitler som ju till råga på allt också svalnade.

I litteraturlistan saknar jag sociologen Zygmunt Bauman, hans bok om Auschwitz som inspirerade Sven Lindqvist till Utrota varenda jävel. 

Där Bauman driver en bärande tes om hur Auschwitz, denna ”mänsklighetens slutstation” som någon skrev, blev möjligt och hämtar teoretiskt stöd hos de modernitetskritiker ("postmodernister") Lundberg strävar efter att distansera sig från. 

Är det en medveten utelämning eller känner inte Lundberg till Bauman? Svårt tro vare sig det ena eller det andra.

Jag minns när vi några få eldsjälar med entusiasm drog igång kursen Kunskap och tystnad  med underrubriken En kurs i ovisshet vid Högskolan i Sundsvall med de författare som Lundberg brännmärker på litteraturlistan.

Och jag samlade ett antal texter ur min hand till samlingen Days of future passed: Sociologin och det postmoderna samhället, lutade mig mot Michel Foucault och andra.

Det kändes som om det alltmer förslappade och bekväma tänkandet avideologiserades, bort marxism och behändigt färdiga tankemönster, och befriades genom läsningen av Foucault och de andra ”postmodernisterna”. 

Jag var inte längre en vatten trampande samhällsvetare utan samhälle. Inte längre teoretiskt arbetssökande. 

Nej, jag blir inte riktigt klok på Lundberg, jag har därtill svårt för guilt by association. Men jag fortsätter att läsa. 

Aversionen mot den värdegrundsbaserade, intellektuellt förfallna högskolan delar vi helt och fullt. Den som förvägrar Lundberg en professur. Men varför söka legitimitet hos dem som förtjänar förakt? 

Så tänkte jag själv under alla högskoleår tills Uppsala Universitet uppmanande frågade mig varför jag inte sökt en docentur. 

Ett annat Berlin

Författaren Peter Handberg om Berlin: 

”Jag hyste stor kärlek till staden, kanske för att här fanns så djupa ådror av sorg och levande bevis på livets omöjlighet /…/ för mig genomströmmades staden av liv och död, de enda verksamma ingredienserna i en verklig kärlek.” 

Jag har under några bemaskade dagar promenerat runt och verkligen försökt att framkalla den vitaliserande känsla som alltid tidigare infunnit sig i Berlin. 

Ett stort antal gånger under årens lopp. Det är ju därför det har varit ett måste med minst två resor per år till Europas hjärta. 

Känslan av att kunna andas, känslan av befrielse, det blågula åsiktsjärngreppet som släpper. Det sistnämnda särskilt under högskoleåren. 

Det blev inte möjligt denna gång att som annars knalla runt i universitetets korridorer, omslutas av atmosfären, läsa på affischer, notera intressanta ringföreläsningar. Universitetet tillbommat. Mensan nedsläckt. Den förbaskade coronan. Ödsligt, ödsligt, ödsligt.

Trädstammarna som annars kläds med affischer så det står härliga till nu naket kala. En affisch upptäcker jag. Blott en enda. I år trettio år sedan återföreningen. Det skall firas med pompa och ståt. Men inte av dem bakom affischen. Trettio år räcker, heter det. Det är nog nu.

Vad vill man, bygga upp Muren igen och återinrätta Stasi? Som undertecknare står FDJ, Freie Deutsche Jugend, det statsbärande partiet i DDR:s ungdomsförbund. Spooky. Liket lever. 

Den bisarra affischen signalerar inte ironi.

Tunnelbanan. Alla maskförsedda resenärer. Tyst och dämpat i vagnarna. Inga musikanter som trudeluttar med hopp om inkasserandet av slantar, inga tiggande hemlösa med den sedvanliga tillönskan om en bra dag. 

I morgontidningarna ryktas om höjda biljettpriser. Coronan igen. Det går ju att skylla allt på viruset. Som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment iscensatts. Det testas: hur långt kan vi gå?

Även i detta besmittade land hostar regeringen upp pengar, stora pengar, skattebetalarnas pengar. Jag vet inte om det föregås av någon konsekvensanalys. Eller gör man som den svenska regeringen, vräker ut miljarder hit och dit utan en sådan analys? 

Som handlade politikerna brådstörtat i panik. Frestande tänka ansvarslös symbolpolitik. 

Merkel deklarerar att hon kan tänka sig att ta emot 1 553 (jo, exakt den siffran) från Lesbos. Men alla minns med skräck 2015 och den tomma försäkringen wir schaffen das. Eländet drog in över Europa. Även vårt land som aldrig mer blir sig likt. 

I morgon åter i Gefle. På insändarsidorna i Gefle Dagblad fortsätter debatten om man skall heja på okända eller inte. Brynäs försöker ladda inför uppskjuten säsongspremiär. Nyckelspelare skadade. En Coop-butik har öppnat nära där jag bor. Alla i grannskapet jublar.

Mein Gott!

PS. Och inte lyckades jag skaffa en biljett till den omtalade, hyllade Hannah Arendt-utställningen i Deutsches Historisches Museum. I och för sig roligt att den drar publik, med mask på.

Den tyska statens fiende nr 1

Ulrike Meinhofs grav finner man i fridsamma förorten Alt-Mariendorf där jag gott och väl skulle kunna tänka mig ha en bostad. En grav som uppenbarligen fortsätter att locka till sig människor och jag kan inte låta bli att undra över vilka de är och i vilken ålder. 

På graven placeras hälsningar, dikter och gåvor av olika slag. Påminner om Björn Afzelius med diverse saker överhöljda grav på Västra kyrkogården i Göteborg.   

Ulrike glöms inte bort. Fyrtiofyra år har förflutit sedan döden i Stammheim-fängelset. Officiellt självmord men det har funnits misstrogna röster som envist hävdat något annat. 

Det framkallar alltid upprördhet hos någon när jag skriver om Ulrike Meinhof som under sin levnad benämndes "den tyska statens fiende nr 1". Frågan skickas med underton av indignation till mig: ”Hur kan du intressera dig för en terrorist?” 

Terrorist, låt gå för det men jag skulle inte välja den i detta fall förenklande beteckningen. Jag skrev en bok, Gravspegel, utifrån hennes livsöde med den vägledande frågan: vad gör vi med våra liv? 

Gör jag skillnad under min jordavandring eller är jag bara ett bland oräkneliga grässtrån, omöjligt att urskilja som fristående? 

Agerar vi som samhällsvarelser värda namnet? Eller sluter vi oss inom det privata, den lilla världen för att använda ett uttryck från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. 

Det handlar om val. Att ta ansvar för sitt liv. Som Hannah Arendt skrev: Vi ansvarar även för vår lydnad. 

Jag vill påstå att boken varken är moraliserande eller ställningstagande. Med Ulrike som ”case” som det heter på vetenskapsspråk reser den en existentiell huvudfråga som alla borde ställa sig innan livet hunnit gå. Vad gör vi med våra liv? Omvänt: vad gör vi inte?

På Facebook är jag vän med Bettina Röhl, en av Ulrikes döttrar. Så porträttlik modern att jag studsar till varje gång jag ser hennes foto. Det skulle vara kusligt stöta samman med henne på kyrkogården. Som om modern kommit upp ur graven.

Fotnot: https://www.bokus.com/bok/9789171111395/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap/

Bödlar och upprorsmakare: det delade Tyskland

Rudi Dutschkes grav uppsöks alltid i Berlin. Inte långt från det Freie Universität på vars campus han förärats en gata som bär hans namn. Graven belägen på St-Annen-Kirchhof. Ibland varnas det för vildsvin inne på kyrkogården, gud vet hur de tagit sig dit. 

Hermann Göring, der Dicke i folkmun, införskaffade på sin tid tvättbjörnar till Tredje Riket.

Keps av, stannar till för några minuters försjunkenhet. Den livliga trafiken utanför kyrkogården hörs knappt. Här härskar Ruhe så som det skall vara på de dödas plats. 

Studentledaren och samhällsteoretikern Rudi, som inspirerad av filosofen och vännen Ernst Bloch förespråkade i ord och gärning att människan måste leva upprätt, sköts i huvudet av en förvirrad högerextremist som förläst sig på den rått hetsande Springerpressen. 

Rudi överlevde men med svåra neurologiska komplikationer som ledde till döden under ett epileptiskt anfall i ett badkar i Aarhus en julafton mot slutet av 1970-talet. Attentatsmannen tog sitt liv i fängelset, plågad av samvetskval och gryende men för sen självinsikt. 

P O Enquist skrev om honom i Berättelser från de inställda upprorens tid. 

Rudi och hans familj erbjöds en fristad i Danmark när inget annat land ville ta emot dem. En dansk vän till mig vistades samtidigt i Aarhus som Rudi. Den senare gjorde inget väsen av sig. 

Kanske intog han, samhällsfienden som han betraktades som i Tyskland av etablissemanget med inslag av övervintrande nazister, en försiktig position för att inte riskera mista fristaden. 

Rudi besökte även Verdandi i Upsala, tyvärr före min tid som sekreterare i den anrika föreningen. Anlände till den eviga ungdomens stad i sandaler. Utan strumpor. Försagd. Närmast blyg. Enligt en som träffade honom. 

Kan ha berott på språkförbistring. Sannolikt inte många som talade tyska i föreningen. 

En gång invid hans grav dök en kvinna från ingenstans upp och berättade spontant och entusiastiskt om Rudi. Hur tidningarnas fotografer kröp upp i träden vid begravningen som samlade många sörjande och förtvivlade. 

En gång hörde hon honom föreläsa på Freie Universität. Och det var fantastiskt, han var uppenbarligen en lysande föreläsare och talade utan manus. På YouTube kan man se och höra den man som Wolf Biermann i en sång benämnde "den milde". 

På samma kyrkogård som Rudi vilar, bara några meter från hans grav, avrättade efter 20 juli-attentatet mot Hitler. Det i politisk mening alltid delade, polariserade Tyskland: bödlarnas men även upprorets män. 

Mörker och ljus. Natt och gryning. Inte det ena utan det andra. Allt i tillvaron är relaterat. 

Jag står även vid denna Berlinresa vid Rudis grav med mössan i näven, en solros lyser starkt gul om höstdagen: drömmen och hoppet får aldrig dö. Människan måste leva upprätt. Jag måste leva upprätt. 

Maskens fascism

Det fruktade Gestapo hade inte många på sin anställningslista. Det krävdes inte någon stor kader av hemliga poliser för att hålla samhället i ett järngrepp. Det fanns ju gott om tjänstvilliga ”inofficiella medarbetare” som de senare kom att kallas i DDR. 

Angivare. Bland dem barn som inte drog sig för att ange sina föräldrar om de mellan hemmets väggar knystat något kritiskt om Hitler. Det totalitära tog sig in överallt. Inga fredade zoner.

I Sverige påstås vissa organisationer vilja bryta den förhärskande tystnadskulturen, åtminstone hävdar man att det är syftet, genom inrättandet av ”visselblåsare”. Lär knappast hjälpa mot det förslavade folket. 

Vem skall blåsa i pipan? Skall det vara en tjänst? Hur skydda blåsaren? 

I dörren till hotellets frukostmatsal en bastant kvinnlig grindvakt. Delar ut plasthandskar att träs på när mat skall hämtas samt påminner om den ansiktsmask som jag redan bär. Jag har den på mig hela tiden när jag rör mig i hotellet utanför mitt rum.

Alla i personalen bär mask. Och riktar vassa blickar mot en gäst i foajén som låtit masken glida ned under hakan. 

I butikerna är alla kunder maskförsedda. Jag tror inte att det är lag på det utan mer en rekommendation. Till skillnad från i kollektivtrafiken där man ådöms grova böter om man inte bär mask. 

En kuslig stämning sprider sig i vardagssamhället. Rädsla urholkar själen, visste Fassbinder. I Tyskland har en kollektiv rädsla etablerat sig. Under masken rädsla för att det hemska viruset skall drabba en. 

Människor iakttar noggrant påbjudet avstånd, backar och glider snabbt som attan undan när närkontakt håller på att uppstå. Den farliga beröringen måste till varje pris undvikas.

Läser om att det tipsas anonymt när människor har fest inne i sina lägenheter med alldeles för många närvarande enligt tipsaren. Vet inte vem man ringer, om det är polisen eller sociala myndigheter. Och vad förväntar man sig skall ske? Utryckning med blåljus? 

Pasolini såg i den likriktande konsumismens system den moderna fascismen. I Tyskland, med sin mörka historia, är det ansiktsmasken som bereder väg för den moderna fascismens övervakning av medborgarna. Förlåt, det sköter människorna själva. 

Med masken på är alla identiskt lika. Inget ansikte som avslöjar några känslor. Den perfekte undersåten, förlåt jag menar medborgaren.

Ansiktsmaskens Berlin

Ett ödsligt Arlanda om den grå, smådisiga morgonen. Någon enstaka resenär som hänger över en starköl som gift sig med en virre och en räksmörgås. Svensk färdkost när det skall flygas utomlands. Oavsett tid på dygnet.

Ingen servering ombord på SAS-planet. En högtalarröst tillkännager: ”Vi beklagar att vi på grund av omständigheterna inte kan ge er den sedvanliga servicen.” Vi ser inte röken av någon i personalen under turen. Men hör dem kuckla bakom ett draperi. Oklart om vad. 

Många passagerare sover, maskförsedda, på väg ned till Berlin. Stämningen ombord kan knappast sägas vara uppsluppen eller förväntansfull. Den brukar kännas helt annorlunda. Vi är ju på väg till Europas hjärta! "Städernas stad" som någon skrev. 

Jag kan inte sova men känner mig förbaskat trött efter att ha klivit upp klockan 04.00. Och som alltid när jag har en tid att passa har jag svårt att koppla av och komma till ro. Ligger på aga.

Funderar på att plocka fram Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige men avstår. Började läsa den men kände mig ganska snart uttråkad om sanningen skall fram. Horace Engdahl och den där fransosen, i synnerhet den senare, intresserar mig inte särskilt.

Lundberg attackerar Engdahl hårt och det har väl sina poänger, kanske. Och den intellektuellt förfallna, ideologiskt impregnerade, värdegrundshögskolan förtjänar alla smockor den kan få. 

Taxi förbeställd och betald men en chaufför jag icke bokat försöker på Tegel enerverande påstridigt sno åt sig körningen. Känns plötsligt som om jag på nytt befinner mig i Kairo med tjattrande taxichaffisar som argsint slåss om bytet.

Jag brukar i vanliga fall kliva på bussen in till Mitte, sedan på den numera bilbefriade Friedrichstrasse byta till tunnelbana, sedan byta igen med målet Dahlem-Dorf. Föraren i den förbeställda taxin kör en helt annan väg än den jag brukar ta. 

Fort går det men det blir en annan ingång till Berlin, i trakter där jag aldrig rör mig och som jag inte är det minsta förtrogen med. Inte bra för en utpräglad vanemänniska.

I Dahlems butiker bär alla kunder mask och är mycket noga med att hålla avstånd. Den preussiska lydnadsmentaliteten - till skillnad från Fria Universitetets anti-auktoritära, frihetliga. I vanliga fall bäst att tillägga om det senare. 

Hotell Seminaris ligger centralt i stadsdelen Dahlem. Snabbt når man universitetets olika institutioner. Men i dag vilade något olycksbådande fridfullt över campus. Knappt några studenter som rörde sig. Jo då, coronan har slagit till. FU har bommat igen. 

Längtan efter att omedelbart få omslutas av den i vanliga fall befriande atmosfären får sig en törn. Mask på. Bilden ovan talar sitt tydliga språk. Men kör i vind. Det blir till att maskförsedd stimuleras av Berlin.